Lagbanner

Brynäsbloggen: Retro del 3 av 3

2012… vilket år det var. Min älskade son såg världen och Brynäs tog sitt 13.e SM-guld. Jag kan fortfarande komma på mig själv sjungandes ”guldet ska hem”.

Den säsongen var genomsyrad med känslan av att något stort var på gång. Tommy Jonsson fick alla på säsongsupptakten att skratta. ”Vi ska vinna SM-guldet i år” sa Tommy med allvar i blicken.
En helt oprövad coach med ett lag fyllt av juniorer. Hur skulle han kunna få det till ett mästarlag? De var för ung… saknade fullständig erfarenhet för det jobbet.
Tror till och med att det var någon ”expert” i media som tippade att Brynäs skulle få jobba för att inte åka ur.
Redan där, innan säsongen ens börjat, planterade laget och supportrarna den där stenhårda inställningen… nu Gävlar.
Det var just den inställningen Sanny Lindström beskrev när han fick berätta hur det var att möta Brynäs i semifinalen. Det gick inte att stoppa dem… viljan lös i ögonen på dem.
Jag kan på ett sätt förstå media som inte trodde på Tommy när han sa att de skulle vinna SM-guld. Det var ett ungt lag där jag tror snittåldern låg på 23-24 år. Lagets totala erfarenhet fyllde ungefär en skridsko hos lag som Frölunda eller Färjestad. Det var oerhört kaxigt av Brynäs att ens antyda att de skulle gå till final. Det var rent av osvenskt att sticka ut så där tydligt. Det var ett nytt, ungt Brynäs som vågade tänka utanför boxen.
 
Mattias Ekholm hade en grym debutsäsong i Brynäs 2010-11 där han imponerade så mycket att Nashville valde att plocka över honom till kommande säsong. Dock så blev det inte mycket till succé och han blev utlånad tillbaka till Brynäs efter bara två matcher. När han kom tillbaks till Brynäs så råkade han flippa en tandrensande puck i munnen på Jakob Silfverberg under en match mot Timrå.
 
Brynässupportrarna blev, den här säsongen förälskade i en amerikansk nykomling från Örebro. En back med ett ypperligt öga för spel vid offensiva blålinjen. Ryan Gunderson kom att bli generalen i det brutalt effektiva powerplay Brynäs skulle utveckla.
 
Stefan Liv omkom tragiskt den här hösten. Den 7.e september var hans lag Lokomotiv Jaroslavl på väg mot Minsk för match. Men när de lyfte så träffade planet en trafikfyr och tragedin var ett faktum. Sorgen efter Stefan lade sig som ett tjockt täcke över hela Sverige. Samtliga matcher i Elitseriens premiär påbörjades med en tyst minut.
 
Skador härjade i Brynäs även den här säsongen (känns nästan som att man vill fråga när Brynäs INTE hade en skadedrabbad säsong).
Andreas Dackell blev tvungen att lägga av mitt under pågående slutspel. Det blev dessutom bara 16 matcher under seriespelet men han ville ändå ge slutspelet en ärlig chans.
Sebastian Lauritzen såg ut att gå mot sin bästa säsong poängmässigt när hans skadeproblem satte stopp. När Aftonbladet intervjuade honom den 4.e januari 2012 så menade han på att det var en gammal skada som rivits upp ”Det högg till rejält i tredje perioden och jag kunde inte ta ett skär”. Det blev inget mer spel för Sebastian den här säsongen.
 
Det var ju inför den här säsongen som Niklas Czarnecki hade lämnat Brynäs och gått till Färjestad. Det sipprade ganska snart ut rykten om att Niklas hade sagt att det var skönt att komma till ett lag som kunde vinna något. Ilskan och besvikelsen hos Brynäs supportrar var enorm.
Niklas lyckades inte riktigt sälja sin filosofi till värmlänningarna och fick sedermera lämna sitt uppdrag den 18.e januari 2012. Den assisterande coachen Leif Carlsson fick ta över uppdraget.
 
I början av februari så såg då min son världen. Jag kände där och då att hockey inte riktigt existerade längre. Jag såg hur stolt min dotter var över att ha blivit storasyster. Det sken om henne när hon satt där och höll sin ett dygn gamla lillebror i sin famn. Vad var ishockey egentligen i jämförelse med ett nyfött barn? Jag njöt av att boendesituationen jämnat ut sig. Nu var vi två killar och två tjejer i huset. Jag var inte längre i numerärt underläge.  
 
Det var, främst min dotter men även en barndomsvän i Gävle som fick mig att fokusera på hockeyn igen.
Vi hade, året innan, bokat hotell i Gävle vid första möjlighet för att se en kvartsfinal. Det skulle bli en eventuellt sjätte match som vi skulle se. Jag hade pratat med Michael Sundlöv och allt var fixat. Allt Brynäs behövde göra var att vinna lite matcher för att vi skulle kunna se dem. Färjestad slog ut Brynäs i matchen innan vi kom ner. Besvikelsen var stor från mig och min dotter då hon inte fick se det tyska ”undret” i Brynäskassen. Min dotter var vansinnigt förtjust i den inlånade målvakten Thomas Greiss. Stod han så hade hon nästan näsan tryckt mot tv-skärmen. Tyvärr så fick min dotter aldrig träffa honom. Hon fick dock sitta på hans plats i omklädningsrummet. Thomas benskydd liknade vakttorn där de stod på var sin sida om henne. Jonathan Carlsson kom förbi snabbt för att hämta något och pratade lite med oss.
Ja i alla fall… jag kom av mig lite… guldsäsongen var det ja…
 
Det var ju inte bara Brynäs som hade en makalös säsong. AIK slutade på en sjundeplats, tre poäng före MoDo. Säsongen innan hade Roger Melins AIK halkade in i slutspelet på ett bananskal men tog sig ända fram till semifinal. Nu var de mer trygga och Roger kom att skapa slutspelsmagi för lagets supportrar även denna säsong.
Seriesegrarna Luleå valde AIK i kvartsfinalen. Säsongen innan var det seriesegrande Hv71 som valde dem. Hv71 fick respass efter fyra raka förluster i kvartsfinalen. Luleå fick en seger men hade egentligen inget att komma med mot AIK.
Faktum är att Skellefteå fick kämpa igenom semifinalens samtliga sju matcher mot AIK innan de kunde kliva in på finalplats.
 
Brynäs lyckades i sista omgången kliva över Frölunda och ta en fjärdeplats och därmed fördel med hemmaplan i kvartsfinalen. Min stora oro var att Brynäs där skulle få möta Färjestad. Brynäs hade en historik av att ha väldigt svårt för Färjestad i slutspel. Under några säsonger innan så hade värmlänningarna varit lite av ett kvartsfinalspöke för Brynäs.
 
Jag blev något lugnare när det visade sig bli Frölunda. Ett starkt motstånd visserligen men… här var inte spökande historik lika stark. Brynäs var hemmastarka och hade därmed en stark fördel så jag var aldrig orolig. Men aldrig hade jag kunnat ana den styrka Brynäs lade fram i match fyra. Niklas Svedberg fick ställa sig vid stolparna. Bortamatch mot ett desperat Frölunda… som förmodligen dessutom har den varmaste arenan. Svedberg hade ingen erfarenhet av slutspel på den här nivån så jag hade några nervösa tankar inför match.
Niklas Svedberg å andra sidan hade väntat på den här chansen och nu fick han den. Som han visade det sedan… han var magisk!!! Det var där och då som jag första gången sade SM-guld under slutspelet. Att Brynäs var bra visste man, men att vinna med 5-0 på bortaplan mot Frölunda var riktigt starkt.
4-2 i matcher till Brynäs (3-1, 1-2, 4-3, 5-0, 1-2 och 4-3).
 
6.e placerade Färjestad lyckades slå ut 3.an Hv71 i kvartsfinalen med 4-2 i matcher och fick därmed möta Brynäs i semifinal. Imponerande men samtidigt… Färjestad brukar ju bli som bäst i slutspelet. Men den här gången var jag inte orolig. Färjestad hade, enligt mig, inget att sätta emot. Brynäs hade fått sina ungdomar att blomma ut. Det var en perfekt mix av unga och etablerade spelare. Men det alla i laget hade gemensamt var hunger. En hunger som bara kunde stillas av framgång. Det var inställningen ”Nu Gävlar” som lyste som en fyr. Blicken var så stark att den kunde bränna sönder ståldörrar.     
Trots att Färjestad vann den första matchen i Gävle med 3-2 så fanns det ingen oro. Min övertygelse på Brynäs var orubblig. Brynäs fick bara en liten törn åt rätt håll och sedan var det full fart. Färjestad försökte hänga på men var helt enkelt för klent utrustad i hästkrafter.
Jag och min barndomsvän började planera för en final. Vi kunde tyvärr inte vara nere i Gävle under hela finalspelet men nu jäklar var det dags.
Brynäs slog enkelt ut Färjestad i 4-1 i matcher (2-3, 4-2, 4-2, 3-0 och 4-2).
 
Brynäs fick en liten vila under tiden som Skellefteå fick slita hårt mot AIK. På ett plan så hoppades jag på att AIK skulle ta sig vidare. Snacka om otippad final… Men det spelade egentligen ingen roll vilka Brynäs skulle få möta. Det var deras tur nu och ingen kunde stoppa dem.
Så under tiden som det andra finallaget skulle uppstå så planerade vi om det var match ett eller två vi skulle se. Min dotter var eld och lågor och kunde inte sluta prata om det. Hennes förskolekompisar hejade alla på MoDo så jag kan tänka mig att de inte njöt lika mycket som hon.
 
Så blev det då klart… Skellefteå skulle spela första finalmatchen hemma. Familjen packade väskorna och drog söderut till Gävle. Via tv-apparaten kunde vi se hur Brynäs välkomnade Skellefteå och dess publik till SM-finalen genom att besegra dem i match ett. Det var som om Skellefteå inte riktigt hade vaknat upp från sin långa semifinal. De såg trött ut i fokuseringen där massvis med skott inte gick på mål. Dumma utvisningar kom av poängkungar. Vi satt och pratade om möjligheten till en snabb finalserie.
Finalmatch nummer två stod så för dörren. Vi åkte i min väns bil in till Gavlerinken (då hette den Läkerol arena). Vi gick in och fick våra platser. Sorlet från publiken var högt men det var som om man knappt märkte av det. Hela arenan var fylld av en positiv anda. Brynäs tigermaskot kom fram och hälsade på min dotter. Vi tog ett foto där hennes ansikte lyser så väldigt att vi hade sett henne lika bra även om ljuset i arenan släckts. Att få krama om tigern var nästan lika stort som SM-guldet för henne.
När Jörgen Sundqvist sätter 1-0 efter 13.53 i första perioden så blir jublet i hallen enormt. Kan tänka mig att de som satt hemma i tv-sofforna måste ha haft svårt att höra kommentatorerna för ljudnivån. Jag tittade upp för jag var övertygad om att taket måste ha blåsts bort. Och sedan vände jag mig bort mot bortaklacken och vrålade jublande ”Det är så där man gör mål”.
Det här var en underbar upplevelse. Inte bara för mig utan även min dotter som än idag pratar om det (jag gör ju uppenbart det också).
När matchen var slut och vi jublade över en 2-0 ledning i matcher så stannade vi upp vid entrén, där låten ”Guldet ska hem” spelades live. Vi blev kvar där tillsammans med supportrar och sjöng med. När vi väl satte oss i bilen så sa vi, som i kör, ”Det här kommer Skellefteå aldrig klara av att reda ut”.
Brynäs vann finalen med 4-2 i matcher (6-3, 3-2sd, 1-0, 3-4sd, 2-3 och 2-0).
 
Det höll ju dock på att bli riktigt spännande i finalserien. Efter det att Brynäs vunnit tredje matchen med 1-0 uppe i Skellefteå så… ja, hur ska man kalla det? Någon på Gävles kommun tyckte det vore roligt att, på de digitala vägskyltarna, gratulera Brynäs till SM-guldet innan den fjärde matchen ens spelats. Visst kan man, som de flesta gjorde, känna sig säker på vinst. Men att skriva det INFÖR den fjärde matchen så öppet. Det är enfald i allra högsta grad. Om man slår upp ordet enfald i ordboken så borde det här finnas med som exempel i förklaringen.
Det här kan mycket väl ha varit det som Skellefteå behövde som bränsle för att faktiskt ta sig i kragen och göra match av finalserien.
 
Vann Brynäs SM-guldet rättvist den här säsongen?
Ja givetvis… det går inte att säga något annat. Det blev tre raka vinster till Brynäs innan Skellefteå började jobba mer som ett lag. Brynäs var starkare och bättre förberedd än Skellefteå var. Det var, på det hela taget, ligans två bästa lag som möttes och det syntes. Det var fart… det var tekniskt… det var en rolig och jämn ishockey som presenterades. Lägg där till att det var tillräckligt mycket fysiskt spel för att göra närkamperna spännande.

Staffan Nyblom2016-02-28 15:37:35
Author

Fler artiklar om Brynäs