Saftpiraternas guld hotade Stockholmsdominansen

I en tid innan det ens var tal om att Brynäs IF skulle spela i högsta serien hade Gävle redan en annan storklubb att förlita sig på. Klubben heter GGIK, Gävle Godtemplares Idrottsklubb och skrev svensk hockeyhistoria när man år 1957 titulerade sig som svenska mästare och bröt en 35 år lång Stockholmsdominans. Totalt skulle det bli 17 framgångsrika säsonger i högsta serien för de klassiska Godtemplarna.

Saftpiraterna, Saftisarna, Godtemplarna eller Godis, ja ett kärt barn har många namn och GGIK, Gävle Godtemplares Idrottsklubb, var klubben som utmanade Stockholms oändliga dominans i svensk hockey. Det var en förening med anor från nykterhetsrörelsen och var Gävles stora lag under en helt annan tid.

Varför klubben fick smeknamnet Godis, som är det vanligaste smeknamnet på föreningen, råder det delade meningar om. Men enligt historikern Ulf Kriström kan det vara att Godtemplarna och GGIK var otympligt att säga, varav benämningen Godis blev en enklare förkortning att använda sig av.

I hela 35 år hade SM-titeln pendlat mellan lagen i Stockholmsregionerna. Övriga svenska hockeyklubbar ansåg sig närmast chanslösa och många beskyllde detta på systemet då både borta- och hemmalaget skulle dela på vinstmarginalerna från publikintäkterna. Eftersom att lag som exempelvis Djurgården och Hammarby alltid drog till sig folk vart de än spelade i Sverige fick de även på bortamatcherna in stora publikintäkter till klubbkassorna. Värre var det för lagen i de mindre orterna som inte alltid hade storpublik när dem spelade och vinsterna blev därmed mindre än för klubbarna i huvudstaden.

Men det fanns några få lag utanför Stockholmsregionerna som kunde konkurrera på riktigt och ett av dem var Godtemplarna från Gävle. Klubben gick upp i högsta serien 1947 och skulle komma att etablerade sig snabbt.

Det svenska mästerskapet ställdes in 1949 med anledning av att Sverige skulle arrangera VM. Däremot spelade Godis final mot Hammarby i det så kallade seriemästerskapet det året men förlorade. Även 1954 ställdes SM in på grund av att Sverige då deltog i de Olympiska spelen i Oslo. Men i seriemästerskapet samma år kom GGIK till final igen och den här gången var det mot Södertälje. ÄVen då blev Godtemplarna besegraade.

Men 1954 skulle Godtemplarna möta Djurgården i en riktig SM-final i bäst av två matcher. Den första omgången vann Djurgården med hela 5–1 och i den andra omgången slutade oavgjort med resultatet 1–1. Ytterliggare en finalförlust för GGIK som inte tycktes kunna besegra något av lde stora lagen när det väl gällde.

GGIK var en av de mer förmögna klubbarna i Gävle men i jämförelse med storlagen i Stockholm hade man inte alls samma resurser. En stor bidragande orsak till varför man ändå kunde vara med och utmana de största var för att under den här tiden sprutade det av talanger i Gävle.

Alla grabbar ville bli lika bra som Stöveln

Gävlelagen hade en unik ungdom- och juniorsatsande organisation för den här tiden där vardera klubb hade en egen ungdomsserie. Godtemplarnas serie hette Stjärnserien. Lagets stjärnor tog sig an ett varsit ungdomslag och tränade de yngre spelarna. Spelarna gav ungdomarna råd och blev lite som en fadder åt dem. Andra Gäveklubbars ungdomsserier var exempelvis Brynäs serie som hette Arsenalligan och Strömsbro hade Testeboserien och så vidare... I och med detta fanns det nästan ingen knatte i Gävle som inte spelade ishockey.

LÄS ÄVEN: Ungdomssatsningen gjorde Gävle unikt

Året 1956 byggdes Isstadion och intill den låg en bandyplan. Varje gång det inte var någon aktivitet på bandyplanen hämtade pojkarna sin utrustning och började spela hockey. Sargerna gjordes av snö och när det var tillräckligt många som var med delade man upp bandyplanen till tre hockeyplaner. De yngsta fick spela närmast omklädningsrummena och de äldsta spelade längst bort. Fattades det någon i de äldre leden plockade man från de yngre. En tidig version av elitsatsning vilket föranledde till varför Gävle senare skulle få flera lag i högsta serien i början på 60-talet.

Drömmen nästan alla Gävlepojkar hade var att bli minst lika bra som Hans "Stöveln" Öberg... och att spela i GGIK!

"Likt en gammelgädda på jakt kryssade han sig långsamt fram över banan, fintade motståndare halvvägs över sargen med sina aviga dragningar och avslutade ofta showen med ett dragskott upp i krysset."

– Bengt Andersson, sportredaktör på Arbetarbladet, beskriver Stöveln Öberg som spelare.

Stöveln sågs under sin tid som en av Sveriges bästa hockeyspelare och kanske den mest trogna Godtemplarna. När andra stjärnor drog iväg för att söka lyckan någon annanstans var han GGIK trogen.På sina 252 matcher i högsta serien med GGIK gjorde han 272 mål. Dessutom blev det 137 mål under sina 10 år i landslaget. Stövelns tröja hänger uppe i taket idag på Nynäshallen i Gävle, där som en gång i tiden Isstadion låg.

Godis tystade sina rivaler i Gävle

Inför säsongen 1956/57 hade Godtemplarnas starke man Gotte Lindberg något motvilligt skrivit på ett avtal med övriga Gävlelag. Avtalet handlade om att klubbarna inte skulle värva av varandra. Brynäs hade precis roffat åt sig två spelare från Strömsbro och Godtemplarna hade planer på att även dem skulle ta av sina konkurrenter.

LÄS ÄVEN: Klubbkriget - den första stora rivalen

Men avtalet höll sig inte länge och det var tack vare att Lindberg bröt det genom att värva spelarna Gert Blomé och Gösta Westerlund från Brynäs IF. Samma spelare som Brynäs tidigare hade värvat från Strömsbro.

Detta ledde till ett stort bråk mellan Brynäs och Godis. Brynäs som precis hade tagit sig upp till högsta divisionen för andra gången i historien påstod sig ha något stort på gång. Även om Gotte Lindberg inte såg Brynäs som ett direkt hot var det hans Godtemplare som var Gävles lag och Thure Wickberg med hans kvartersklubb från Brynäsbacken skulle inte få stå i vägen.

Efter en strid mellan Gotte Lindberg och Thure Wickberg går det att konstatera att just den fighten drog Lindberg det högsta strået. Visst att Godis förlorade Gunnar ”Kulan” Söderblom men med tanke på vad man fick in istället är det lätt att konstatera att Brynäs blev förlorarna.

Det gjorde Lindberg säkerligen inte ondare på något sätt att Brynäs samma säsong skulle komma att åka ut ur högsta serien. Brynäs förlorade också den första matchen samma säsong mot Hammarby med hela 12–0 och Godis var förstås inte sena att reta dem med smeknamnet Tolvfors.

Favoriterna inför säsongen var ett stjärnspäckat Djurgården tätt bakom Södertälje och även Leksand var en hård konkurrent. Godtemplarna inledde säsongen relativt okej, men inte alls som man hoppades på. Efter fem spelade omgångar låg klubben fyra i Division 1 Norra.

I den sjätte matchen mot Wifsta/Östrand, som idag heter Timrå IK, åkte GGIK på stryk och enligt Gävlehistorikern Ulf Ivar Nilsson hade hoppet till att ta sig vidare till finalserien försvunnit hos Godis lagledare Wien Dahlbom. Han tänkte att nu var det bara fokus att hålla sig kvar i serien... men hans oro var såklart något överdrivet.

När seriespelet var slut hade nämligen Godtemplarna placerat sig på en andraplats i sin Division och därmed gått vidare till SM-spelet.

Djurgården bjöd på tuffast motstånd

De bästa lagen i båda Divisionerna skulle nu göra upp om SM-titel i en serie. Godtemplarna inledde förstås mot Djurgården hemma. Isstadion på Nynäs mitt i Gävle fylldes av 8192 åskådare men när grindarna stängdes en halvtimme innan nedsläpp stod det ytterligare 1000 personer utanför stadion och ville in. Den nya Isstadion visade sig vara alldeles för liten för matcher som dessa men 8192 åskådare innebar goda intäkter i klubbkassan. Publiken hade ju nämligen betalat en hel femma var för att få se matchen.

Godtemplarnas stjärna Hans ”Stöveln” Öberg gjorde 1–0 tio minuter in i matchen. Men Djurgården var numret starkare och vände till 2–1 innan slutsignalen gick.

En dålig starkt men sedan skulle det gå bra för Godis. Man besegrade både Leksand och Södertälje på bortaplan och toppade därmed tabellen med ett poäng före Djurgården.

Saftpiraternas invasion Stockholm – glömde klubborna hemma

Den avgörande matchen skulle spelas den 22 mars 1957 på Johanneshovs isstadion. En stormatch utan dess like och totalt tog sig hela 18 000 åskådare dit för att se matchen på plats. Svenskt publikrekord på den tiden och även om publikrekordet är något högre idag är det inte särskilt ofta som vi har toppat det i Sverige.

I Gävle hade lokaltidningarna skapat stora event inför matchen. Arbetarbladet hade lyckats samla 1000 personer till Folkparken som gemensamt satt och lyssnade på matchen och Gefle Dagblad förstärkte telefonlinjerna och monterat upp högtalare på tidningshuset så alla kunde höra steg för steg hur matchen gick.

Men bara några timmar innan pucken skulle släppas upptäckte man att Godis hade glömt sina klubbor hemma i Gävle. En taxi anordnades som skulle lassa klubborna snabbt ner till Stockholm. På den tiden tog den resan över tre timmar och spelarna skulle knappast hinna få sina klubbor i tid.

Den enda lösningen var att Godtemplarna fick spela med lånade klubbor under den första perioden. Inte för att det såg ut att göra något...

GGIK inledde starkt och Carl-Göran ”Lill-Stöveln” Öberg gav gävleborna en 1–0-ledning tidigt i matchen. Djurgården svarade upp med en kvittering i slutet av den första perioden.

Den andra perioden skulle komma att sluta mållöst men i den tredje skulle det bli känslosamt för båda lagen.

Till att börja med hade djurgårdarna redan fått två mål bortdömda. Den första hade man sparkat in och den andra blev spel med hög klubba och stockholmarna var klart frustrerade över det. Istället var det Godtemplarnas Gösta Westerlund, forwarden som Gotte Lindberg hade tagit från Brynäs inför säsongen, som stod för både 2–1-målet och sedan 3–1.

Gösta Westerlund gör 3–1 och hoppar över Djurgårdens målvakt Yngve Johansson. Till vänster om honom Runar Söderström.

Det blev kalebalik mellan spelarna vid 3–1-målet och Djurgårdens målvakt Yngve Johansson skadade sig så pass illa att han tvingade kliva av isen. Djurgården valde då att inte ta in reservmålvakten utan istället, med sex minuter kvar att spela, tog man in en sjätte utespelare.

Detta satte en enorm press på Godtemplarna och målvakten Hasse Isaksson tappade sig i Djurgårdens offensiv och stockholmarna reducerade till 3–2.

Men Godtis lyckades ändå hålla undan och till slut fick stockholmarna bekänna sig besegrade.

Det var för första gången någonsin som en klubb utanför stockholmsregionerna fick titulera sig som svenska mästare. GGIK hade skrivit svensk idrottshistoria och man firade SM-guldet i Stockholm med läskedryck. Som en förening med anor från nykterhetsrörelsen var det inte tal om nå alkohol. Men Saftisarnas triumf kan ingen någonsin ta ifrån dem.

Godis guld innebar inte slutet på Stockholmsdominansen. Djurgården skulle åren därefter dominera med sex raka SM-guld. Men Godtemplarnas triumf gav hopp till övriga hockeysverige att vinna det var ingen omöjlighet. Guldet blev framförallt en morot till de övriga klubbarna i Gävle och Djurgårdens minst sagt mäktiga dominans upphörde året 1964 då ett idag mer välkänt gävlelag skulle tituleras som svenska mästare.

Det blev början på en ny era i svensk ishockey.

Vad hände med GGIK sedan?

GGIK gick i grunden samma öde som övriga topplag i Gävle. Godtemplarna förde en maktkamp på två fronter. Dels att slåss om att bli bäst bland alla de stora klubbarna i Sverige, men också att behålla tronen som Gävles lag i en tid då Gävle unikt nog hade flera lag i de högsta serierna. Men tiderna kom att förändras och plötsligt blev Gävle för litet för flera klubbar i toppen som slogs om publiken.

När Brynäs plötsligt fick framgångar började publikintäkterna att minska för de övriga, GGIK inget undantag, och året 1964 då Brynäs IF titulerade sig som svenska mästare för första gången var året som Godtemplarna föll ur den högsta serien för att aldrig mer återvända. Notis att nämna är att de gamla rivlarna Strömsbro IF åkte samma öde till mötes vid Brynäs andra SM-guld två år senare.

Det blev slutet på en 17 år lång epok för GGIK i svensk hockeys finrum.

GGIK svenska mästare 1957

Målvakter