Brynäsbloggen: Störa eller inte störa
Snön vräker ner och jag kan inte känna den glädje över det som många gör. Många i min närhet jublar just nu då de har lidit hela sommaren av ”kan inte köra skoter” syndrom. De jublar just nu då flingor, stora som folkvagnar faller ner. Jag sitter med min kaffekopp och muttrar likt en sur gammal gubbe. Ungarna jublar och går med huvudena böjda bakåt och tungan ut för att fånga så många snöflingor som möjligen går. Jag sitter här och muttrar ”man kan få mask i magen”.
Jag är en glädjedödare. Kunde jag så skulle jag gå med en eldkastare och skratta ondskefullt samtidigt som jag brände bort minsta spår av snö.
”Du bor på fel plats” har jag hört några gånger. Jag håller med!!! Jag sa till frugan i helgen att vi borde bo i södra Tyskland. Då skulle jag kunna köra upp er till alperna så ni fick er snö. Sedan kunde vi åka hem så jag kunde klippa gräsmattan.
… Nu vill jag inte flytta dit. Mest på skämt som jag sa det.
Jag kan t.ex. inte språket så det skulle bli väldigt svårt att föra sig socialt.
Men samtidigt som jag inte gillar vintern så känner jag en stor glädje över att det är vinter. Ganska motsägelsefullt, eller hur? Men saken är den att hur mycket jag än ogillar snö, kyla och mörka dagar så är jag jäkligt glad att ishockeyn är igång. Vad vore väl livet om man inte fick känna den där uppspelta glädjen när första tekningen ska släppas i premiärmatchen? Eller tänk om man inte fick glädjas över alla de gånger den vulkaniserade gummitrissan hamnar i målburen. Eller känna irritationen när laget gör ett fullkomligt galet uppspel. Allt det där som gör ishockey till den underbara sport det är. Vad vore tillvaron utan det?
Ibland så undrar jag om jag någonsin kommer att lägga hockeyn åt sidan. Likt barn växer ifrån leksaker… för jag har märkt skillnader i hur jag följer hockeyn. När jag var yngre så följde jag Brynäs slaviskt. Jag kunde längd och vikt på alla spelarna i laget. Jag undrar om jag inte rent av hade kunnat säga vad varje spelare helst åt också. Jag var en vandrande uppslagsbok när det kom till Brynäs.
Idag är det precis så jag känner igen spelarna när jag ser deras ansikten. Visst blir det annorlunda med åren, det blir det. Man hinner inte med att studera laget i sitt hjärta så som man gjorde i yngre dagar. Men den värme som man får när man ser emblemet går inte att tappa bort. Det går inte att släppa kärleken till denna underbara klubb.
Det går heller inte att släppa sina personliga hjältar. För mig så finns det några namn som alltid kommer att finnas med. Varje gång jag ser eller hör något om Brynäs så ploppar de upp. Det är inte nödvändigtvis spelare eller ledare som var stjärnor. Utan individer som gjorde ett intryck på mig. En av mina stora personliga favoriter i Brynäs var Daniel Casselstål. Det är väl egentligen inte pga. vad han presterade på isen utan hur han kom fram och pratade med mig inför en bortamatch mot Luleå… en äckligt kall decemberkväll 1995. Jag har givetvis stjärnor också i skallen. Att få stå mitt emellan Andreas Dackell och Fredrik Modin… jodu!!! Jag var längre än Andreas men det kändes som han var flera meter längre än mig. Så grymt coolt det var att stå, inte ens en armlängd ifrån min stora idol. Jag hade kunnat lägga huvudet på hans axel om jag velat. Hade nog blivit problem men jag förklarar bara hur nära jag stod. Så där stod jag… 17 år och hade Andreas Dackell på min vänstra sida och Fredrik Modin på min högra. Vi hängde vid sargen till uterinken intill Delfinen (Coop arena hette Delfinen tidigare) och tittade på Brooklyn Tigers (ett litet hockeylag i Luleå som numer är nedlagt) när de tränade.
Jag fick autografen av coach ”Flygis” Sjöberg. Inte av egen handling utan för att min far vrålade ner till avbytarbåset vid periodvila ”ÖJ… FLYGIS”. Jag stirrade på farsan med chockade ögon. Är han inte riktigt klok… ska han vråla och störa Flygis? Göran tittade upp mot farsan som viftade med en Brynäsvimpel och ”Du, grabben vill ha en autograf”. Han tittade bort mot mig som satt likt en rädd hund och log lite fånigt. Han fångade vimpeln och krafsade ner en autograf och hivade sedan tillbaks den.
Jag vet inte vad Göran tänkte den gången då våra blickar möttes. Men det faktum att han tog sig tid att avbryta sitt samtal han hade med sin assisterande coach… för att skriva en autograf till mig. Wow… Så lätt det var att imponera på mig.
Eller den gången då jag och min fru var i Gävle och jag såg Tommy Sjödin i flip flops beställa mat från en restaurang. Jag frös till is och slet tag i min frus arm och väste fram ”Tommy Sjödin står där borta”. Min fru, som är normal undrade då ”jaha, och det är?”. Jag släppte inte Tommy med blicken utan fortsatte väsa, knappt hörbart om hur bra han var. Min fru, som är normal tyckte då ”gå dit då och presentera dig”.
Då var det som att jag klev tillbaks in i verkligheten. Den verklighet där jag inte vill störa någon ”Njaaa… tänk om jag stör honom?”.
Till slut så tog min fru tag i mig och menade på att om inte jag skulle gå fram till honom så kunde vi ju lika gärna fortsätta att kika i affärer. Och så blev det... Tommy Sjödin stod där men jag följde med och kikade i affärer istället.
