Björklöven-bloggen: Hockeyn håller på att mingla bort sig själv
Björklöven-bloggen är den nödvändiga tillflykten för oss skribenter på denna redaktion. På denna blogg så kommer allt inom hockeyns värld att behandlas, stort som smått. Kom ihåg dock att det enbart är personliga tankar som presenteras på denna blogg.
Hockeyn håller på att mingla bort sig själv (09-08-19)
Jag befinner mig på en arena i Mellansverige. En elitseriematch utspelas på isen under mig. Hemmalaget måste vinna, bortalaget får inte förlora. Ställningen är 2-2 när spelarna skrinnar ut till den tredje perioden. Ni förstår förutsättningarna, och med dessa förstår ni även spänningen som infunnit sig i matchen. Och finns det spänning, ja, då finns det en hel del nagelbitande, det förstår ni väl?
Bra, för det gjorde inte jag.
När domaren släppt pucken i tekningscirkeln, ett par tacklingar utdelats och någon fullständigt regelvidrig utvisning utdömts så befinner jag mig inte i arenan. Åtminstone inte i sinnet.
Fysiskt är jag där dock, och väldigt närvarande.
Jag står i en av logerna, vandrar sedan iväg till en ölbar. Minglar, snackar, flörtar. Min polares farsa, vi kan kalla honom för Nisse, har fixat denna VIP-föreställning för oss. Han är en Big Shot i denna klubb, och just till denna match så är sponsorerna fler än de vanliga dödliga som tagit plats i klacken. Jag får reda på allt om kanadicker som inte kan värvas såvida inte Mr. More-Money i hörnet där borta pungar upp lite sköna slantar, sedan får jag förklarat för mig varför man ska dricka mörk istället för ljus öl, och varför min polares farsa, vi kallar honom för Nisse som sagt, inte riktigt gillar min polares flickvän.
Jag hör och ser allt. Åtminstone det som händer i logen och i baren.
Vad som händer på isen har jag ingen aning om.
Polarens farsa, han vi kallar Nisse, stegar fram till mig när cirka 10 minuter, kanske ännu mer, gått av den tredje perioden. Han är lite lullig och lite för högljudd.
- Hörru’ Super-Mario! Vad fan ståre’?! vrålar han.
Då slår det mig.
1. Jag hatar att bli kallad ”Super-Mario” av folk på fyllan.
2. Jag har sålt mig själv.
Punkt 1 förstår ni nog. Punkt 2 behöver jag förklara för er.
I samma stund som min polares farsa, Big-Shotaren (valfri tolkning i detta sammanhang) Nisse, frågar vad det står så blickar jag ut mot resultattavlan, och slås av en förvåning när jag ser siffrorna 4-2 till fördel för det där bortalaget som inte får förlora. Ännu mer förvånad blir jag när jag kommer på mig själv med att faktiskt bara ha sett ett av målen under matchen.
Den kvällen minglade jag sönder hockeyn.
Och vad som är än värre: Hockeyn håller på att mingla sönder sig själv.
Jag köper det faktum att Hockeysverige ser upp till storebror över Atlanten och vill skapa en så bra liga som möjligt, med de bästa spelarna och de häftigaste arenorna. För detta krävs det pengar. Pengar fås genom fans – i bästa fall. I vanliga fall så är det sponsorerna i den där ölbaren som slantar upp för klubbens vinning.
Och det är här det skär sig mellan mig och min polares farsa, Nisse heter han, om ni skulle glömt det, och även hans klubb. För medan Nisse raggar sponsorer som bygger ut både klubben och arenan så bygger de också – indirekt – ut fansen. Idag lanseras allt oftare hockeymatcher ut som en del i exempelvis ett middagspaket. Huvudtanken är, som i det här exemplet, att man ska avnjuta en trerätters middag med gåslever, creme brylé och Yorkshire-puddingar, medan man lite då och då kan snegla på matchen när tillfälle ges mellan tuggorna. Hockeymatchen står inte längre i centrum - den har blivit ett jippo.
Problemet är att när det kommer in pengar, så krävs det ännu mer pengar. En naturlig väg är att höja biljettpriserna. Inget fel med det, det är en vanlig företeelse och ses som självklart när en splitterny arena står klar.
Det som man måste förstå är att hockeyn mellan tuggorna på gåslevern och smaskandet av Creme Brylén håller på att bygga bort fansen lika snabbt som man bygger upp sin ekonomi. Och då syftar jag på de riktiga fansen.
De som ställer sig på ståplats, och de som gjort just det under de senaste 30 åren – om inte mer. De som lägger undan en del av semesterpengarna för att köpa det där efterlängtade säsongskortet. De som vill ta med barnbarnen så att dessa i sin tur ska få se vilket lag som är det rätta att hålla på.
Dessa människor är precis samma som de som ger fan i Yorkshire-puddingar och trerättersmiddagar. Det är också oftast samma människor som inte heller har råd att betala.
De är människorna som ser hockeyn som en huvudunderhållning.
Det är också dessa som börjat tappa intresset allt mer. När pengarna sinar i dessa kristider så är inte en biljett i nästa hemmamatch för 600 kr något att tänka på. Och ärligt talat, när arenorna står färdigbyggda, och såväl AHL-kanadicker som NHL-vändare värvats hem och det vankas slutspel – vad kikar vi på då?
- Kvalserien, enligt tv-mätningarna.
Kanske för att vi inte längre kan identifiera oss med den produkt som Big shotaren Nisse och hans elitserie håller på att skapa. Kanske också för att vi inte har råd att längre se den produkten.
När jag blivit kallad ”Super-Mario” för säkerligen tionden gången den kvällen så säger jag åt min kompis att jag måste hem, jag mår illa nämligen. Men vadå, svarar han, matchen pågår ju fortfarande? Det gör den inte, den tog slut för ett bra tag sedan, men minglet har fortsatt.
Missförstå mig inte. Pengar, sponsorer, pengar är ett naturligt kretslopp – och ett måste – i idrottens näringskedja. Jag är dock rädd för att hockeyn inom kort - både när det gäller att se och att spela – blir en omöjlig utgift för gemene Svensson som jobbar på Volvo-verken. Och förlorar man dessa Svenssons, så förlorar man också en del av sin historia, charm och glöd.
Hockeyn riskerar att snart inte längre vara alle mans möjlighet att kunna se samt låta barnen spela. Det riskerar snart att drunkna i trerätters middagar och Creme Brylé-varianter.
Den kvällen går jag hem med en äcklad känsla. Illamående över det faktum att hockeyn håller på att mingla bort sin själ.
**
När jag frågade fem vänner mitt under brinnande SM-slutspel ifjol vad de hellre såg på: SM-slutspelet eller kvalserien, så svarade samtliga kvalserien.
När jag senare, mitt under brinnande SM-finalserie, frågade samma personer hur det kommer att gå så svarade två att de inte hade någon större koll på vilka som ens spelar i finalen, en svarade att han tror att Linköping ”tar hem det” (….) och två att de skiter fullkomligt i SM-slutspelet eftersom det alltid handlar om enbart 4 lag (Färjestad, Frölunda, HV71 och Linköping).
Jag tror att denna – förvisso högt ovetenskapliga – undersökning säger en del om hockeyns anseende i Sverige idag.
**
Mina tidigare inlägg kan ni läsa på metrobloggen.se/marioshockeyblogg.
Vi ses i det gröngula vimlet!
Mario G.
Det finns andra sätt att skada sig på än squash (09-08-14, 21:30)
Skridskorna har börjat slipas, klubbskaften tejpas och fjolårets besvikelse har nu – återigen – byggts upp till ett förväntansfyllt hopp. Försäsongen lider mot sitt slut, och handen på hockeyhjärtat - Detta har väl varit som vilken annan försäsong i ordningen?
Barmarksträning, Percy bråkar med förbundet, Forsberg tränar för comeback, förbundet bråkar med Percy och en del skador. Vissa värre än andra.
Som Magnus Pääjärvi-Svenssons stukning av foten som gör att han missar säsongspremiären av Elitserien. Det finns förvisso olika sätt att stuka en fot. I kategorin bland de mer hederliga sätten att stuka en fot ingår exempelvis att trampa snett under en barmarksträning, krocka med en annan skridsko ute på rinken eller vad som helst som inte innefattar en squashmatch.
Pääjärvi-Svensson valde squashen.
Men så finns det andra sätt. Vissa mer hederliga än andra. Vissa mer galna än andra. Vissa, ja vissa sätt är rentav dödliga.
Och eftersom bloggen har en fetisch för skador så kör vi nu en hederlig lista med alla tänkbara skador som en hockeyspelare kan drabbas av – utanför isen.
Sveriges mest varsamma skridskoknytare
Tidigt 2000-tal. Renberg har dragit på sig den klassiska Maple Leafs-tröjan. Han böjer sig ner för att knyta skridskorna.
I bråkdelen av en sekund känner Renberg smärta från den fingerspets han nyss skärt sig i. Ett skärsår tänker ni, no big deal, liksom?
Så tänkte nog Renberg också. Innan skärsåret blev infekterat, Renberg blev sjuk och lades akut in på sjukhus med hög feber. Läkarna funderade ett tag seriöst på att amputera Renbergs hand för att rädda hans liv. Okej, nu blev tillståndet – tack och lov – aldrig så allvarligt för Renberg. Men bloggen gissar att Renberg är Svensk hockeys mest försiktiga skridskoknytare numera.
En legendens mystiska fall
I taket på Joe Louis Arena hänger sex tröjor. Yzerman, Abel, Delvecchio, Howe, Lindsay och – Sawchuk.
Det finns skador som man kan roa sig åt, som man kan berättade skrattandes som om det vore en anekdot. Skador som uppkommer på ett så pass osannolikt sätt att man undrar om det verkligen är på riktigt.
Och så finns Terry Sawchuks skada. Eller död. Eller både och. Skillnaden är hårfin.
Sawchuk var en firad stjärna i Detroit under 1950- och 60-talet. Inte så konstigt kanske; 4 Stanley Cup-segrar, lika många Vezina Trophy-utmärkelser och 3 NHL All Star-matcher. Och då har vi bara avverkat toppen på isberget.
Sawchuk må ha varit en av amerikansk hockeys allra största målvaktstjärnor. Och lika känd som han var på rinken, lika mytomspunnen är hans död.
Sawchuk led av alkoholproblem under karriären, och efter en blöt utekväll kommer Sawchuk – i sällskap med lagkamraten Ron Stewart – hem till sig. Väl hemma hos Sawchuk ska bråk ha uppstått och sen…
Ja, sen vet man ingenting mer. Förutom det faktum att Red Wings-legenden spetsats till döds. Även om omständigheterna kring Sawchuks död är oklara, så misstänks det att Stewart ska ha slagit omkull Sawchuk så att denne i sin tur föll över sin utegrill.
En utredning om dråp tillsattes mot Ron Stewart, men lades snabbt ned.
En parentes i historien
Vem har NHL-historiens hårdaste skott?
Al McInnis såklart.
Vem är NHL-historiens största galning?
Al McInn…..okej, kanske inte Big Al är det rätta svaret på den här frågan. Om du undviker att fråga Rich Parent.
Året är 1999 och St. Louis värmer up inför matchen mot Edmonton Oilers. Rent logiskt bör du – om du besitter världens hårdaste slagskott – ta det rätt lugnt med bössan när du värmer upp inför en match, och detta gäller speciellt om du ska värma upp din egen målvakt.
Try tellin’ that to Big Al.
McInnis höjer klubban, laddar och skjuter för president och fosterland en puck/projektil/dödskott (kalla det vad fan ni vill) mot målet.
Där står målvakten Rich Parent. På fel plats vid fel tidpunkt. Och märker att uppvärmningsskott nog inte är någonting för Al McInnis.
Om Parent träffas av skottet?
- Givetvis.
Och var träffar pucken?
På just precis det där stället där man inte vill bli träffad. Ni vet, det där stället där man verkligen, verkligen inte vill få känna på hur världens hårdaste slagskott känns.
Skottet klyver Parents suspensoar mitt itu och en medvetslös Parent körs i ilfart till sjukhus för en akut operation.
Diagnos?
Sprucken testikel. Något mer än så ville läkarna inte säga.
Det finns två sätt att avsluta denna historia på. Ett bra, och ett mindre bra.
Det mindre bra sättet: Parent missade 11 matcher efter det där skottet.
Det bättre: Ja, Parent hade faktiskt redan fått barn innan McInnis bestämde sig för att prickskjuta på hans käraste kroppsliga ägodelar. Om han fått några fler sedan den där uppvärmningen är i skrivande stund dock oklart.
**
Och Börje Salming, var är Börje Salming?, tänker ni.
Ingen lista utan en Börje Salming. Salming har nämligen 250 sydda stygn i ansiktet – och detta från en enda skada. Gerard Gallants skridsko var orsaken.
Ett par år senare ”hämnades” Salming genom att göra detsamma mot Gallants landsman Scott Stevens under WC i Stockholm 1989. Stevens fick dock ”bara” sy 88 stygn.
**
Ovan nämnda Sawchuk var ingen mes han heller, om någon nu skulle tro det. Han spelade i över 12 år utan någon ansiktsmask, och kan räkna till över 600 stygn i ansiktet. Hans smärtgräns i yngre dagar var knappast mycket lägre: som tolvåring bröt han armen under en rugbymatch, men fortsatte att spela dag ut och dag in, ovetandes om benbrottet. Två år senare upptäcktes skadan i samband med att hans sedan tidigare brutna arm läkt ihop fel, och var cirka 5 centimeter kortare än den andra. Trots detta kom han att bli NHL-historiens kanske största målvakt – någonsin.
**
På grund av teckenbegränsning så har jag överfört hela mitt arkiv till metrobloggen.se/marioshockeyblogg. Ta er en titt där!
Vi ses i det gröngula vimlet!
Mario G.
När ska hockeyn komma ut ur garderoben? (09-08-03, 14:45)
Hörni, var har hänt sedan sist vi talades vid?
Jo, Pride-paraden har hänt. Ni vet, den där paraden som drar genom Stockholm (och i sällsynta fall även Umeå) där man - om man känner för det - kan se ett manligt Luciatåg, välkända politiker som försöker vinna billiga poäng inför nästa val samt kvinnor och män som skakar rumpa till samba-musik och hojtar om att "ta oss på allvar".
Det man däremot tydligen inte kunde se under gårdagens Pride-parad i Stockholm var hockeyspelare. Inte fotbollsspelare heller för den delen, enligt tidningarna. Och då snackar vi herrar. Damen fanns det gott om nämligen.
Det snackas om att "bögnojan" är stor inom fotbollen. Kanske är den - om det är möjligt - ännu större inom hockeyn. År 2003 förklarade Färjestads dåvarande tränare Gunnar Johansson att "dem inte skulle överleva, det skulle bli jättesvårt för en 'sån' ". Han följde sedan upp citatet med att ladda kanonen ytterligare och förklara att han tränat hockeylag i 25 år men aldrig - ALDRIG! - träffat en "sån" i någon av sina lag under karriären.
För min del är det självklart att var och en ska ha rätt att älska vem man vill, hur man vill och när man vill (inom lagens ramar, så klart). Tyvärr är inte alla av samma uppfattning.
Tyvärr är det vissa som blint tror på att "det inte finns bögar inom hockeyn". Likaså är det samma personer som inte ser hur lagkompisen i hörnet försöker öppna dörren till en garderob som varit låst i ett helt liv. Hur han bankar, drar och pillrar med nycklarna men aldrig lyckas få upp garderobsdörren.
Det finns 65 739 stycken licensierade hockeyspelare i vårt avlånga land. Det vore naivt att - likt ovan nämnde Gunnar Johansson - tro att alla dessa är extremt hetero. Det vore sunt att acceptera att det bland dessa 65 739 finns ett antal som skulle behöva en hjälpande hand att slite upp den garderobsdörr som suttit fast hela livet.
I slutändan så undrar jag - en man på runt 20 år, uppväxt i vad som kallas tv-spelsgenerationen och som föredrar té framför kaffe på morgonen - varför hockey-Sverige år 2009 fortfarande inte accepterat det faktum att alla inte är (o-)lika i omklädningsrummet. För så fort homosexualitet debatteras inom herridrotten så är det alltid en grupp som hörs högst, som garvar och skrockar tillsammans med Gunnar Johansson om att "de inte skulle överleva" och att "det inte skulle funka". Det är en grupp som tror att bara för att du föredrar Brad Pitt framför Angelina Jolie så kan du inte kontrollera din sexualitet varken i omklädningsrummet eller på rinken. Jag har hört de mest absurda argumenten från dessa grupper, alltifrån redogörelser om hur fotbollsspelare skulle "få bånge" efter närkamper till hur man måste passa sig från att tappa tvålen i duschen efter träningarna.
Denna idioti, ignorans och diskriminering gör mig ledsen.
För i denna diskussion finns det ytterligare en grupp som har möjlighet att delta.
Och de gör det - indirekt.
Förståeligt nog så hörs de inte. För de sitter tysta i hörnet av omklädningsrummet, skrockar lite lätt nervöst åt "bögskämten" som dras efter en förlust och har en garderobsdörr som för varje dag blir allt svårare att låsa upp.
Pride in the name of love, brukar det ju heta.
Jag längtar tills idrotts-Sverige myntar uttrycker "Pride - in the name of hockey"
Först då har vi alla lyckats ta varandra på allvar.
Vi ses i det gröngula vimlet!
Mario G.
Sex jag älskat på gränsen till det osunda I (09-07-24, 15:20)
Aftonbladets eminente krönikör (och bloggare) Simon Bank har dragit på semester. Men innan han bytte pressläktaren på Råsunda mot en solstol vid någon skön pool runt Medelhavet så startade han upp en bloggserie i 11 delar om ”spelare han älskar på gränsen till det osunda”.
Jag hade tänkt göra något liknande. Fast i mitt fall handlar det om 6 stycken hockeyspelare – alltifrån målvakt till vänsterforward – som jag älskat på gränsen till det osunda.
Varje del i denna serie kommer att publiceras under dagar som denna: Regniga som fan och med stor nyhetstorka.
Så vi kör väl igång nu. Är ni redo?
Innan Gud skapade hockeyn så skapade Gud Jarmo Myllys.
Låt oss enas kring det?
Bara så att vi vet var vi har varandra i fortsättningen.
Låt oss förflytta oss tillbaka till 90-talets mitt och senare hälft. Vi befinner oss på en lågstadieskola i Umeå-trakten. Er skribent hävdade vid denna tidpunkt att 1+1=11, att Magnum Classic borde införas som skolmat och någon hockey, ja det hade undertecknad inte en aning om.
Då händer det.
Myllys-boomen träffar Sverige.
Ungefär samtidigt vandrar en ny fritidsledare in på ovan nämnda lågstadieskola. Han är från Norrbotten, hävdar att 1+1=2 och gäckar ständigt mattanterna med frågan ”pitepalt, varför får ungarna int' det i skolan?”. Men framförallt: Han är Myllys-fan. Och Luleå-supporter.
I den ordningen.
Jag förälskar mig i Jarmo Myllys. Och i hockeyn. I den ordningen.
Plötsligt ritar jag hockeygubbar i min mattebok, fröken börjar klaga på att jag bara ”pratar sport och strunt” på lektionstid och att jag alltid är sen in i klassrummet efter rasterna pga at jag alltid lirar landhockey. Via Myllys så upptäcker jag min kärlek till idrotten i allmänhet och hockeyn i synnerhet.
Plötsligt får jag med mig hela skolan i min hysteri. Plötsligt ska alla vara målvakter under landhockeymatcherna och varenda unge på skolan – åtminstone av oss pojkar – ska ha en hockeytröja på ryggen under dessa matcher med numret 35. Myllys nummer.
Varje gång man gjorde en snygg räddning så fick man höra ”Vilken Myllys-räddning, Mario!”. Den finaste komplimangen som man kunde få av en kompis på denna lågstadieskola var en ryggdunkning och ett vackert, men ärligt sagt, ”Du, du är ju nästan lika bra som Myllys.”
Men bara nästan. 
Och detta utspelade sig alltså under 90-talets senare hälft. I Umeå, Västerbotten. På en lågstadieskola.
Man måste kunna sin hockeyhistoria för att förstå magnituden på denna Myllys-hysteri.
Innan Gud skapade jorden så skapade Gud Jarmo Myllys.
Och på den sjunde dagen vilade han.
Amen.
Vi ses i det gröngula vimlet!
Mario G.
Nu snackar vi talanger och despoter (09-07-23, 12:45)
Precis efter det att jag publicerat mitt comeback-inlägg på bloggen så slocknar min dator. Ett tips till alla er där ute: Får ni ett mejl som innehåller namnet Michael Jackson – Öppna det inte.
***
Sedan vi träffades sist så har Daniel Wälitalo gjort klart med en ny klubb. Wälitalo JR spelar nästkommande säsong med Storhamar Dragons i den norska högstaligan. Att döma av kommentarerna på diverse nätforum så verkar många tveksamma till vad den yngre Wälitalo-upplagan har i en högstaliga (förvisso norsk, men ändå…) att göra.
Jag är inte lika tveksam till Wälitalo.
Dock kluven i Lövens behandling av honom.
Daniel Wälitalo har ända sedan knatteåldern då han för första gången snörde på sig skridskorna, drog på sig den gröngula tröjan och skrinnade ut till målburen för att vakta den för första gången varit tämligen ohotad etta bland målvakterna i de årskullar som han spelat med. Ändå så gavs han aldrig riktigt chansen i a-laget.
Då Tobias Lundström försvann från Löven och Thomas Sehlstedt skadade sig under fjolåret så vände Löven ryggen mot Wälitalo och ringde in Magnus Eriksson. Eriksson har meriter från såväl spel i Färjestad som VM med Tre Kronor. Problemet är att dessa meriter – och likaså Erikssons glansdagar – är nästintill 10 år gamla.
I de (fåtalet) matcher som jag sett med Wälitalo i Löven-buren så har han inte gett mig som åskådare något lugn. Kanske just på grund av det faktum att han själv aldrig kände sig riktigt lugn i buren. Ty, Wälitalo hade aldrig riktigt något förtroende från de högsta hönsen i båset.
En ung målvakt kan på nolltid gå från okänd till ökänd bland motståndarlagen. Bara han (eller hon) ges speltid – och förtroende. Björklöven hade ett ypperligt tillfälle att ge just detta till Wälitalo under fjolåret då såväl ”Tobbe” som ”Siken” försvann från rinken. Man hade ett ypperligt tillfälle att ge Daniel Wälitalo chansen att ta det sista steget från att vara lovande talang till att bli hockeyallsvensk målvakt på heltid.
Istället så tog man upp telefonen och slog en signal till 90-talet.
Kanske gjorde man det för att prata av sig om sina senaste glansdagar (nåväl, epitetet ”glansdagar är ju numera rätt så relativt när det handlar om Löven).
Eller så kanske man gjorde det för att man tvivlade på sin egen hockeyfostran av Wälitalo.
Samma Björklöven gör nu en storsatsning på sin J20-sektion. Behandlar man klubbens nuvarande talanger på samma sätt som Wälitalo så ställer jag mig dock tveksam till om denna J20-satsning kommer att bära frukt.
***
Daniel Despotovic. Smaka på det namnet.
Faktum är att SSK-junioren just nu är friställd från klubben då han inte erbjuds något nytt kontrakt inför nästa säsong. Despotovic, född -89, är en av landets mest lovande playmakers bland spelarna i sin årskull. Mitt råd till Despotovic är att ta steget ner i HockeyAllsvenskan under nästkommande säsong. Väl där kan han komma att få sitt riktiga genombrott. Ja, Despotovic har kvalitén att mycket väl bli något av årets komet i HockeyAllsvenskan nästkommande säsong. Kom ihåg var ni hörde det först.
Och förresten. D-E-S-P-O-T-ovic. Smaka på det namnet - ja, gör det igen! Jag kan redan nu se hur det vattnas i munnarna bland landets alla fyndiga rubriksättare.
***
För övrigt finner jag värvningen av den danske landslagsmålvakten Patrick Galbraith mycket märklig. Jag tror helt enkelt att det är så att Siken ännu inte är fullt återställd från de skadeproblem han drogs med ifjol. Galbraith är inte värvad för att öppna båsdörren – och när (eller för den delen: OM) ”Siken” blir återställd från sina skadebekymmer så är han nog inte sugen på att tillbringa ännu en säsong som ”tvåa” på målvaktssidan.
Om Galbraith och Sehlstedt (en skadefri sådan) lyckas jobba i symbios med varandra så har Löven Hockeyallsvenskans kanske bästa målvaktsuppsättning. Misslyckas de två herrarna med detta så är det lätt att interna konflikter uppkommer.
***
Jag kommer att följa Wälitalos kommande säsong i Storhamar med största intresse. Det hoppas jag att även ni gör.
***
Och ja, det kommer faktiskt att komma ett par inlägg om Lövens nyförvärv. Dock vill jag se dem gå på is innan jag uttalar mig.
Vi ses i det gröngula vimlet!
Mario G.
Detta är faktiskt på riktigt (09-07-14, 15:40)
Lördag natt, eller söndag morgon, det gör detsamma. Jag ligger i sängen och är inte ens i närheten av att kunna somna. Frugan (Det har hänt mycket sedan vi hördes av sist - jag har skaffat flickvän. Morsan blev glad, det må jag säga) ligger bredvid och delar tyvärr inte mitt bekymmer. Om jag drack en, två, tre eller ännu fler öl under kvälllens gång orkar jag inte tänka på, det jag vet medan jag ligger sömnlös är att ölen kommer att komma ut lika snabbt som den kom in i kroppen.
Jag känner att någonting saknas.
Kliver upp, hämtar ett glas vatten, och på väg tillbaka till sängen så märker jag att garderobsdörren står öppen. Precis när jag ska stänga den så upptäcker jag ett gröngult skimmer längst ner i botten av garderoben. Genast börjar jag gräva - fort, kaotiskt men likväl tyst (Jag är medveten om att jag får ett helvete ifall jag väcker frugan mitt i natten) och efter att ha lyft ur ett par lådor och ännu fler hyllor så ser jag den: Min käraste ägodel. Min halsduk. Grön och gul, några andra färger är otänkbara.
Samtidigt som jag tyst för mig själv undrar varför i helvete min halsduk ligger nerknövlad i botten av garderoben (Behöver inte undra länge, frugan är från Norrbotten. There's your answer) så sköljs jag över med minnen.
"Varför nådde Niklas Zetterström inte ens upp ihälften av sin fulla potential under fjolåret, och hur mådde Micke Andersson egentligen då häxjakten på honom var som värst? Hur länge ska man behöva vänta på att slipsgubbarna på kommunen ska klubba igenom beslutet om en ny arena? Vad gör förresten Sasja och Jesper Jäger nuförtiden, blev inte 95:an farsa nyligen?"
Det är cirka två månader kvar till säsongsstarten men abstinensen tar tag i mig den där lördagsnatten, eller söndagsmorgonen, i juli. Abstinensen efter hockey baseras i mitt fall på kärleken till ett lag. Och även när vi slås ut ur Play Off mot lag av Borås kaliber, även när vi - återigen - förlorar mot Huddinge och även när säsongen slutar i februari så sviker jag inte min klubb. För klubben är i mitt hjärta, och min gröngula halsduk ska aldrig mer ligga nerknövlad i botten av en garderob.
**
Stopp! Jag vet vad ni tänker och gör just nu. Ni kliar er i ögonen, nyper er själva i armvecket, undrar om "detta verkligen är på riktigt?" för att sedan snabbt räkna ut om det här blir min tredje eller fjärde comeback med bloggandet. Eller möjligtivs femte?
Vem vet. Inte jag i alla fall. Men nu kör vi igen, är ni redo?
**
Till min flickväns stora förtret så har jag bara en fetish: Listor. Jag älskar listor, tabeller och statistik. Det kommer ni nog få se mer av på denna blogg - var så säkra.
**
Jag vill rikta ett stort Tack till alla de fina kommentarer som jag fått här på Svenskafans. Ett enkelt "Bra skrivet" gör att dagen genast känns mycket lättare, och när jag först och främst tittar på kommentatorsfältet här nedan så märker jag att många dagar under den senaste säsongen har känts väldigt lätta tack vare er.
**
Om du som läsare känner att det är någonting jag bör ta upp, diskutera, lista eller bara raljera kring under sommaren så känn friheten att nämna det i en kommentar i kommentatorsfältet nedan eller mejla redaktionen på bjorkloven_svenskafans@hotmail.com.
Vi ses i det gröngula vimlet!
// M.G.
Hur tänkte jag där? (09-03-05, 21:30)
Hockeyexperter, såväl de i tv som de i tv-soffan, har en förkärlek att tippa tabeller innan säsongerna drar igång. Jag är inte unik på något sätt, och varje gång jag blir ombedd att ge ett tips om hur säsongen slutar så börjar det vattnas i munnen och spritta i fingrarna. Därför ställer jag glatt upp och ger ett tips som rätt ofta slår fel.
Nedan ser ni min tippning av Elitserien inför säsongsstarten.
1. Frölunda
2. Färjestad
3. Linköping
4. HV71
5. Södertälje
6. MODO
7. Rögle
8. Timrå
-------------------
9. Djurgården
10. Luleå
-------------------
11. Lillebror
12. Brynäs
Ni undrar kanske hur jag tänkte när jag tippade Södertälje som femma? Well, efter en utdragen och slitsam krogrunda så tror jag inte heller att ni är vid era sinnens fulla bruk.
**
En utmärkt artikelserie under namnet ”När fotboll handlar om mer än poäng” har rullat igång på Spanien-sektionen här på Svenskafans. Senaste artikeln handlade om homosexualitet samt homofobi inom fotbollen.
Fotbollsvärlden anklagas ofta för att vara smått homofobisk. Debatten om hockeyn inställning till homosexualitet har ännu så länge inte kommit igång - vilket är synd. Det finns en hel del att debattera på det temat.
**
Frölunda valde Luleå i kvartsfinalen. Luleå valde att döda den första kvartsfinalmatchen i den andra perioden då man gick från 0-0 till 5-0. Gött mos, där uppe i Luleå.
**
Det mest intressanta inom hockeyn idag skedde då Löven – äntligen – beslutade att samtliga spelare med långtidskontrakt nu får en möjlighet att bryta sina respektive kontrakt och se sig om efter en ny klubb illa kvickt ifall de inte planerar att förbli gröngula även nästa år. Onekligen ett beslut som andas handlingskraft – och revanschlusta!
Vi ses i det gröngula vimlet!
// Mario G.
Jag bjuder på fika, Jonas (09-03-04, 23:55)
Fördelen med London är alla kafeér. Stora, små, trånga, rymliga, kantiga, tjocka, tomma eller för den delen packade - de finns i alla former och skepnader. I dessa kan man göra som jag och leka Mats Rubarth genom att under morgonruschen grabba tag i en Caffé Macchiatto, se så där förbannat viktig ut i ansiktet och göra skäl för andraplatsen i skolmästerskapen i P12-klassen genom att rusa iväg till det jobb som väntar och som förhoppningsvis aldrig springer ifrån mig.
Eller så kan man sätta sig ner. Ta en Cappuccino, och iaktta. Iaktta servitriserna, kunderna eller myllret ute på gatan. Eller för den delen Jonas Rönnqvist.
Färjestad vann Elitseriens grundserie, Timrå är laget ingen vill möta i SM-slutspelet och Leksand tog på sig träskorna och dansade daladans genom HockeyAllsvenskan. Hatade Malmö Redhawks har blivit Babyhawks med hela Hockeysverige, AIK får alla hockeykåta Stockholmare att drömma våta drömmar och Djurgården slipper Kvalserien. Mitt i allt detta har till och med Sveriges mest överskattade hockeybevakare – Aftonbladet – startat upp ett webbtv-program med det så klatschiga namnet Power Play.
Men jag iakttar detta likt jag iakttar folket på gatan. De passerar förbi, vänder sig inte om och stannar inte heller till. De är glömda innan jag ens hunnit minnas dem.
Plötsligt händer det. Och då snackar vi inte en genomskrapad triss-lott och känslan av att vara 25 kronor rikare.
Istället snackar vi om en målvakt som inte vill dejta en programledare nästkommande lördag, en klubb som ingen räknade med och en 124-matchers NHL-meriterad anonym svensk som sadlat om och blivit andretränare i en av Sveriges äldsta hockeystäder – som i sin tur lidit av hockeytorka i mer än 50 år
Men framförallt snackar vi om Jonas Rönnqvist. Mannen som gjort osexiga Almtuna hetare än Elisha Cuthbert (eller Christian Bale om ni så hellre vill det). Kort och gott: Almtuna är hetast i Hockeysverige för tillfället.
Så när jag imorgon trillar in på mitt stammishak, morsar på Andy som stått bakom disken sedan fem på morgonen, för att sedan sätta mig ned med en god kaffe och någon av dagens tidningar så är det dessa personer jag vill ska ta plats bredvid mig och mitt runda bord mitt i Londons morgonrusning:
Jonas Rönnqvist – Med mycket knappa ekonomiska resurser så har Almtuna bevisat att pengar inte är allt. Detta bevisade förvisso Malmö i förrfjol, ifjol och i år (Läs: Detta bevisar Malmö varje år), men det förtar dock ändå inte den prestation som Uppsala-laget gjort denna säsong. Lyckas man gå till kvalserien så står man för den största skrällen inom Hockeysverige sedan det att Skellefteå AIK tog klivet upp i Elitserien. För vem trodde, handen på hjärtat, att de svartgula efter fler fall på mållinjen än tiggerränder på tröjorna någonsin skulle lyckas ta klivet upp i finrummet?
Bedros Sakayan – Under kvällen sparkades Micke Andersson från rollen som sportchef. Vad händer nu? Jag ställer frågorna, Bedros har - förhoppningsvis - svaren.
Aron Flam – Sveriges just nu hetaste Stå-uppkomiker.
Giuseppe Mascara – Mascara satte spiken i kistan i derbyt mot Palermo genom sitt 3-0-mål. Och vilket mål det var. Det vattnades i munnen på mig när jag tryckte ”Re-Run” på fjärrkontrollen om, och om, och om igen.
Vi ses i det gröngula vimlet!
// Mario G
Välkommen upp, Jackman (09-02-21, 16:15)
Snart är den gröngula säsongen slut, och nästan lika snart så börjar kvalserien. Det underbara med kvalserien är att Sveriges hockeyjournalistdjungel i månader innan serien början redan avlägger sina domar. Exempelvis har Aftonbladets Mats Wennerholm, mannen som bygger sina texter på mottot ”en mening, ett stycke”, redan hunnit med att konstatera att det är ”kört” för såväl Modo, Rögle och Brynäs vid ett flertal tillfällen denna säsong. Södertälje, som faktiskt är det enda laget som just nu är klara för kvalserien, har han inte avlagt någon dom om.
En skön paradox inom svensk hockey är väl att Leksandsspelarna under mötet mot AIK kände sig hotade när en unken, lite halvranglig och rätt tunn supporter sprang mot Leksands-båset och dunkade lite grann på plexit samtidigt som han gav ifrån sig ett hormonstint, stönande ljud som de coola killarna på högstadiet brukade ge ifrån sig varje gång de ”sökte muck”. Knappt har Leksand hunnit påbörja sin nästa träning efter AIK-matchen innan Ric Jackman slänger handskarna och ger sig på lagets poängkung.
Det är intressant att se hur Leksand skötte spelarbråket också. I flertalet liknande fall inom diverse lagsporter så brukar alltid en tränare, spelare eller klubb vara snabba med att möta media, rycka lite på axlarna och konstatera att det är bra att killarna/tjejerna är ”heta” och att det är ”sånt som händer” inom lagidrotter.
Nu valde dock Leksand att ta tillfället i akt och kicka Jackman, samtidigt som man gav ifrån sig någon föga trovärd förklaring om att bråket med Bellemare knappt existerade och att kanadensaren sparkas enbart på grund av att han inte uppnått de sportsliga kraven på isen. Man behöver knappast heta Henrik Fexelius och leda SVT:s geniala program Hjärnstorm (Genialt program som sagt, se det. Snälla) för att förstå att Mikael Lundström knappast ger ifrån sig hela sanningen i det här fallet.
Vi leker nu med tanken att Mikael Lundström och hans Leksand enbart kickade Jackman på grund av att kanadicken inte presterade det han skulle på isen. Om så hade varit fallet så hade Jackman fått lämna Ejendahls innan transferfönstret hade stängt för att Leksand i sin tur skulle få tid på sig att hitta en ersättare. Enbart den mest enögde och mest okritiske leksing kan tro på Lundströms hopkok om att Ric Jackman får lämna klubben enbart på grund av det spel han presterat (eller snarare misslyckats med att prestera) ute på isen.
För övrigt så förvånas jag över att inte ett ord yppats kring Bellemares roll i bråket med Jackman och vilka konsekvenserna blir för den franske poängkungen. Bellemare är dock lagets nyckelspelare, poängkung och kanske även mer därtill. Även här behövs ingen Henrik Fexelius för att inse att Leksand knappast vill riskera att klubbens 56:e återtåg (Ingen har väl koll på räkningen nuförtiden?) spårar ur genom att man bestraffar lagets bästa spelare denna säsong.
…Men du är varmt välkommen hit upp, Jackman.
Vi ses i det gröngula vimlet!
// Mario G
Monday means Mullet (09-02-16, 19:45)
Umeå är inte kul så här års. Kalla vindar blandas med ännu kallare minusgrader och resultatet blir outhärdligt. Jag vet, och just därför känns det så skönt att ha distans till allt det där samtidigt som man sitter i ett regnigt England. Det är faktiskt lika regnigt som Umeå är kallt. Nästan.
Men även om man kan ha distans till kylan så har man inte det till Löven. Trots att jag sitter hundratals mil, ett par färjelinjer, ännu fler Fish ’n Chips-barer ifrån fiaskot som sker i Norrland så rycks jag med. Jag tillbringar otaliga nätter med en gröngul halsduk virad kring halsen och med en tom blick framför datorskärmen stirrandes in i Swehockeys tabell (inte så munter läsning) eller för den delen senaste matchen (troligen ännu dystrare läsning).
Detta inlägg ska dock inte handla om skador, även om jag är allt bra sugen på att ge er en lista över Börje Salmings alla skador. Jag är nästan ännu mer sugen på att i sann Europa Calling-anda lista de mest tatuerade hockeyspelarna(ty, alla skaffar sig sådana nuförtiden), men även det undviker jag.
För när Löven för länge sedan föll av grenen och chansen till Play Off så behövs någonting alldeles extra för att pigga upp verkligheten. Det är måndag idag.
Monday means Mullet.
Så det så.
Och nu undrar ni kanske vem som haft den bästa hockeyfrillan i Löven?
Är det någon från det ljuva 80-talet, eller kanske Patrik Nevalainens embryo till ”svenskehaar” (Jo, det heter faktiskt så – i Danmark!) kvalar in till den utmärkelsen?
- Fel, fel, fel!, ropar jag och Brasse Brännström i kör.
Min personliga favorit i såväl Elitserien som när det gäller hårtyper heter Kristofer Berglund. Här nedan ser ni varför.
Apropå just ”Krisse” så skrev jag för någon säsong sedan att Berglund är en spelare som inte knackar på dörren till Elitserien – han slår upp den. Som om inte detta vore nog så skrev jag även att han också kommer att slå upp dörren till landslaget.
I Luleå är Berglund en av norrbottningarnas viktigaste backar, och verkar inte haft några som helst problem med anpassningen till Elitserien.
Och landslaget då?
- Jo, ”Krisse” har hunnit med tre landskamper. Och han har inte ens spelat en hel säsong i landets högsta liga.
Är det okej för er om jag klappar mig själv lite på bröstet och njuter av att mina prognoser träffare rätt oftare än SMHI:s?
**
På Björklövens lagsida här på Svenskafans så står det att vi aldrig ger upp. Må så vara, men läget ser onekligen mörkare ut än Umeå en vinterkväll.
Vi ses i det gröngula vimlet!
Mario G.
Eddie Shore kunde konsten att härda smärta (09-02-04, 19:30)
Filmen Slapshot väcker märkliga tankar. De flesta – ja, nästan alla som uppkommer innanför min panna – berör temat skador.
Hockeyn är känd för sina skador. Förslitningsskador i ryggen, sönderslagna oxben, utslagna tänder och armbågsskador är vardagsmat vare sig du tillbringar din hockeykarriär i Lycksele eller Nashville.
Skador inom hockeyn är ibland rätt så (o)lustiga. Spelar du skadad så får du, åtminstone i Sverige, ett rykte om dig att vara en ”hårding”.
Om du är en mjukis, men vill bli en ”hårding”. Låt dessa grabbar guida dig in i konsten att härda smärta:
1 – Doing it the Brian Leetch-way.
New York Rangers-trotjänare, legendar och storback Brian Leetch bröt fingret mitt under säsongen 1997. Vanligtvis brukar ett brutet finger resultera i en tids vila – men inte för Leetch. Vad sa läkaren då, undrar ni?
- Troligen inte så mycket. Faktum var att Leetch tog emot smärtstillande medel så ofta, och så mycket, att Rangers-backens läkare till sist vägrade injicera mer – läkaren fruktade nämligen att Leetch’s finger skulle falla av.
Leetch spelade klart säsongen utan smärstillande.
2 – Doing it the Ron Greschner-way.
Mer Rangers nu. Under en match fick Greschner pucken rakt över munnen. Rangers läkarteam sprang genast till honom så fort han hunnit av isen och satt sig i båset. De ville ta honom till sjukhus, röntga, sy och fan och hans moster.
Greschner tittade bara på läkarteam:et, muttrade, stoppade in en handduk i sin mun och väste fram ett mörkt, men likväl hörbart:
- Sy ihop mina läppar.
Inget mer. Inget smärtstillande, inga tårar, inget ojande över blodet som forsade.
Hur gick matchen då? Jo, tack, Rangers vann och Grescher firade med en öl som han transporterade in i kroppen via ett sugrör. Dagen därpå väntade en serie rotfyllningar för Rangers-spelaren.
3 – Larry ”The Rock” Ziedel.
Larry Ziedel spelade under 1950-talet i Edmonton Flyers. Under träningarna gick tränaren ofta igenom hur man stoppade ett skott med ansiktet; hur man skulle tänka, vad man skulle göra och hur man skulle ignorera smärtan.
Ziedel fick nytta av träningen. Under en match mot Montreal så täckte han ett skott med skallen. Pucken träffade strax ovanför ena tinningen och skallen sprack. När samme Ziedel togs omhand bland läkarna som befann sig i arenan så vandrade hans tränare fram till honom, rykte på axlarna och konstaterade:
- It’s only your head. The show must go on, och Ziedel befann sig på isen innan han ens hunnit kliva av den.
Ziedel spelade vidare. Lades in på sjukhus kort efter matchens slut och tillät inga besök. Tur är väl det. Ziedel idag som börsmäklare i Philadelphia. Troligen har han all anledning att känna huvudvärk även idag med tanke på de ekonomiskt usla tiderna.
Eddie Shore - kommentarer överflödiga
Den bästa historien hämtar vi från 1920-talet. Mannen (lägg gärna till ”myten, legenden”) Eddie Shore missade tåget till Montreal då hans Boston Bruins skulle iväg och spela match. Vad gör då Eddie Shore, en man som växte upp på Kanadas karga slätter i väst?
Har man en rik polare så löser sig det mesta. Shore lånade en limousin och då den medföljande chauffören vägrade köra (ty, han såg knappt vägen på grund av snöstormen) så tog Shore ratten i egna händer. Då han i full snöstorm körde fast i ett dike så var turen på hans sida; Till undsättning kom nämligen en häst som han red den sista biten till Montreal.
Nedfrusen och kylslagen kom myten Eddie Shore fram till matcharenan cirka tre timmar innan match. Den förste han fick se var hans egen coach – som lugnt och sakligt förklarade att Shore var petad.
Tar historien slut där?
Nej, givetvis gör den inte det. Shore förklarade för en lagkamrat att han ville att denne skulle väcka honom en timme innan match. Lagkamraten gick med på dealen men hade problem till en början att väcka Shore. Med en hink vatten lyckades dock lagkamraten väcka Shore ur drömmens värld och vad som hände sedan är nästan lite för bra för att vara sant.
Shore spelade matchen. Drog på sig 2 minuter i utvisningsbåset. Resterande 58 minuter tillbringade han på isen. Boston vann med 1-0. Vem som gjorde målet kan ni nog lista ut.
Vi ses i det gröngula vimlet!
// Mario G.
Bultande hjärtan är det enda som håller liv i Malmö (09-02-02, 18:15)
Jag erkänner: Jag är en av alla hockeyälskare runt om i Sverige (och världen) som ständigt älskar när det går dåligt för Malmö. Jag är en av alla de som varje gång klappar mig själv på magen, ler nöjt och med en efterklok röst säger ”Det går att köpa spelare, men inte hjärta och moral” varje gång Malmö åker på en ny svidande förlust.
Det där leendet och den där klyschan har jag bränt av ett antal gånger i tv-soffan varje gång en ny, och oftast väldigt pinsam (både resultat- och spelmässigt) förlust, uppdaterats på SVT:s Text Tv-sidor. Men leendet satte sig förra veckan i halsen. Jag svalde leendet. Troligen sket jag också ut det.
Fan, jag tror jag älskar Malmö.
Inte på samma sätt som Björklöven, inte heller på samma sätt som jag gläds över den första snön som får alla folk, i alla städer, i alla länder, i alla världar att spricka upp i ett dansbandsaktigt, romantiskt och barnsligt leende. Och inte ens i närheten av hur mycket jag älskar en kall bira framför grillen en ljummen sommarkväll.
Men likförbannat; Jag älskar Malmö. Eller snarare charmen med klubben. Den som gör att allting går åt helvete – alltid, oavsett.
Ni har hört snacket om den modernaste arenan, dyraste laget, fetaste plånboken och den mest inkompetenta ledningen. Ni har likväl hört snacket om den tommaste arenan, mest underpresterande laget och den nu väldigt tomma plånboken. Och det är här charmen i det hela kommer in.
Även om Malmös ekonomiska fiasko tagit lång tid att åstadkomma, så är det faktiskt under den senaste veckan som Malmö tvättat bort stämpeln som rikemansklubb och istället sprungit mot stupet, tittat ner, tagit ett kliv framåt, blundat och…
…Snart kanske ramlar ner i en mörk ekonomisk konkurs.
I svåra tider så behöver alla lag en Angelo Di Livio.
Jag vet att Jonas Höglund inte är en sådan.
Jag tror att Calle Söderberg kan bli Malmös Di Livio.
Charmen med Malmö ligger i att man på ett par dagar tappat allt man äger. Pengar, spelartrupp och kanske även snart elitlicensen. Det enda som återstår nu är hjärta.
Vem fan trodde Malmö skulle innehålla hjärta för ett år sedan?
När de underpresterande divorna är borta. När grabbarna som brydde sig mer om antalet siffror på lönekontot än antalet ihopskrapade poäng tagit sina plånböcker och bett någon annan än Percy fylla deras lönekonto så återstår nu det som Malmö saknat i flera år: Hockeyspelare.
Fansens har alltid funnits där. Få, men trogna.
Och oftast så är det bara det som krävs för att nå framgång.
Denna vecka hoppas jag att….
...Malmö överlever.
...Mike Egener inte blir skadad.
...Rögle-redaktionens Andreas Holm genomför en riktigt fin tv-sändning av Piteå – Asplöven.
...Marcus Birro får en underbar torsdag!
...De senaste banderoll-makarna inser att idéer som kommer till på fyllan inte alltid belönas med ett nobelpris….
Vi ses i det gröngula vimlet!
// Mario G
En vacker halsduk - Ett fult lag (08-12-26, 18:45)
Jag har en vacker halsduk. Världens vackraste halsduk enligt mig. Den är randig, men framförallt grön och gul. Den är vacker, tro mig. Synd bara att laget är så fult.
Innan kvällens match så började jag helt spontant att samspråka med en äldre herre på ståplatsläktaren. Börje, vi kan kalla honom så för det var hans namn, berättade skrönor från goda tider. Från 80-talet, från Wälitalos ( Göte ) tid. Han berättade om matcherna mot AIK, Färjestad men inflikade likväl titt som tätt att ”Sasja” var den bästa spelare han sett i ladan ståendes på läktaren i sin vackra, gröngula halsduk. Samma modell som min.
- Fast, jag var nog inte ens nöjd med spelet under 80-talet. Tänk bara på hur besviken jag är nu, berättade han innan nedsläppet ikväll.
Jag gissar på att det är 40 års skillnad mellan oss. Nåja, åtminstone 30. Men vi har någonting gemensamt. Vi följer ett lag, i vått och torrt, med våra vackra halsdukar. De blir från och till skitiga, riktigt brunk-aktiga, och den gröngula färgen håller så smått på att tappa sin lyster. Precis som dagens Björklöven.
Medan vi två står bredvid varandra där på läktaren ( Börje berättar att denna match blir en av få tillfällen då han smiter ifrån den sittplats han har årskort på ) så bevittnar vi ännu en förudmjukelse. Denna gång av Mariestad. Ett lag som knappt existerade på Sasjas dagar.
Svenskafans Lövenforum – och likväl det större Lövenforumet TCIM – översvämmas av kommentarer om kvällens match. Om bojkotter, skam, själlöshet, tomma läktare, gratis inträde katastrofer och skandaler. När jag läser inläggen förvånas jag lite, ty har vi fans inte vant oss vid detta?
Har vi inte vant oss vid förudmjukelsen av att ständigt besegras av Mariestad, Nybro, Almtuna medan vi färdas mot någonting som troligen inte kommer att bli en Play Off-plats, samtidigt som vår (lille)bror rankas som en SM-Guldkandidat.
Mitt i alla hot om bojkotter och ”Jag ska aldrig mer gå på en Lövenmatch”- kommentarer som översvämmar kommentatorsfälten på olika Internetsidor så tycker jag att det är dags att stanna upp ett tag. Kanske till och med blicka bakåt för att få ny energi, och att se på min nyfunne vän Börje. Han som aldrig njuter av stunden utan alltid blickar bakåt eller framåt.
Likförbannat är livet som supporter aldrig någonting som man upplever i nu:et. Vi tittar alltid framåt, vi har redan gjort en önskelista till tomten ( valfri tolkning ) - som numera är headcoach/sportchef. Men, likväl, så kikar vi i dessa dystra tider tillbaka mot dagar som var ljusare. 1987 till exempel.
Vare sig vi vill det eller inte så handlar supporterskap i mångt och mycket om det vi går igenom nu. Om lidandet i förudmjukelsen, om det faktum att förlora sömn när laget går dåligt. Men likväl så handlar supporterskapet om att – vare sig man förlorar mot Mariestad eller inte – knyta halsduken runt halsen och bege sig till ”ladan”, även till nästa match. Och nästa. Och nästa.
Det är det som kännetecknar en supporter. För medan Top-of-the-Line-strategier, önsketänkande, läckande ishallar, spelare och tränare alla tillhör ett era som passerar så gör inte vi fans det. Vi står, precis som Börje, kvar där på läktaren. Med en gröngul och blek halsduk. Väl knuten, och stolt vajande alltid oavsett.
Jag hoppas att vi ses i den gröngula vimlet!
// Mario G.
"Grövre och mer headbangande än någonsin tidigare" (08-12-23, 17:45 )
Dagen för dopparedagen. Egentligen hade jag enbart tänkt att önska er alla en god jul samtidigt som jag får käka julskinka och veggo-buffé. Men innan dess, och innan syrsan börjar sjunga i tv:en, så slås jag av det som händer i Hockeysverige just nu.
Bengt-Åkes vara eller icke vara i Tre Kronor. Hockeylandslaget är inget landslag värt namnet längre, och i allmänhet så är det egentligen ingen i min omnejd som längre bryr sig om Tre Kronor. Själv sitter jag och slötittar lite då och då på någon ”landslagsturnering” ( Så mycket till landslag är det ju inte.. ) som ibland utspelar sig i Finland, Ryssland, Tjeckien eller Sverige. Jag brukar slumra till vid dessa tillfällen, och de få gånger jag håller mig vaken så zappar jag mellan kanalerna. Det har tyvärr blivit en vana på senare tid, just det faktum att ingen riktigt bryr sig om Tre Kronor längre.
Vem som bär skulden för detta?
- Bengt-Åke Gustafsson, åtminstone om du frågar Wikegård.
B-Å Gustafsson tillåts inte ta ut det lag han vill, istället ”tvingas” han ta med halvdana spelare från halvdana klubbar. Vad ett svenskt B-landslag ( med elitseriemått mätt ) har att göra mot tjeckiskt, ryskt eller finskt motstånd vet vi alla: Inte mycket.
Men, detta till trots så finner vi Sveriges mest överskattade hockeytränare i en studio i Stockholm hojtandes om att B-Å Gustafsson bör stiga åt sidan.
Det vore den enklaste lösningen. Den absolut lättaste.
Men samtidigt så vore det samma sak som att raka skallen av en hårdrockare. Hårsvallet växer likförbannat ut igen. Grövre och mer head-bangande än någonsin tidigare.
Det är inom svensk klubblagshockey som vi finner problemen. Spelare som blir uttagna till landslaget men som nobbar, spelare som bli uttagna till landslaget men där klubbordföranden nobbar uttagningen.
Att säga att det är en ära att spela för sitt land är att bagatellisera problemet. Det är en ära i en OS-turnering, men då det vankas Karjala Cup är det varken spelare eller fans som bryr sig.
Landslaget har tappat symboliken. Tre Kronor är inte längre ett landslag – förutom vart tredje år. Kanske är det synen på Tre Kronor som gör att spelare, ledare, klubbar och fans – så som jag – väljer att stanna hemma, zappa mellan kanalerna och gäspa till varje gång vi ryssarna stänker in ett mål mot oss.
**
I övrigt så noterar jag att Sportbladet för cirka 493:e gången benämner bröderna Ahlström som supertvillingar. Ahströms är inga dåliga hockeyspelare, men om man fortfarande – vid 22 års ålder – spelar i Huddinge så är man faktiskt ingen Supertvilling. Då är man en högst alldagliga allsvensk spelare, som kanske borde tagit ett steg uppåt i karriären för ett bra tag sedan. Jag önskar, både för svensk hockey och för Ahströms, att ”Supertvillingarna” inom kort får representera något Elitserielag. Först då kan man börja benämna Huddingebröderna som ”Supertvillingar”.
**
JVM blir underbart.
God Jul, och vi ses i gröngula vimlet!
Mario G.
Tankar mellan två perioder ( 08-12-09, 19:30 )
Så sitter jag här i den första periodpausen. 0-0.
Vilka konsekvenser Jussi Heikkinens brutna handled innebär för Löven får vi kanske en försmak av idag. Lövens backuppsättning är - precis som det i artikeln inför matchen stod någorlunda skämtsamt men likväl väldigt talande – lövtunn. Då jag knappast räknar med några förstärkningar som får inte minst ögonbrynen att resa sig, så är jag förväntansfull över vilken junior Micke Magic väljer att matcha på fredag mot Mora. Personligen skulle jag gärna vilja se offensive Maxim Matushkin som har all möjlig potential att inom kort bli en riktigt bra PP-back i HA.
Har sett den där löpsedeln där en uteliggare talar ut om vilket ”helvete Skellefteå är att leva i”? Något liknande kan sägas om Umeå för tillfället. Isigt, kallt och djävligt just nu. Jag saknar faktiskt det brittiska, piskande, eftermiddagsregnet. Loftus Road, Paul Furlong, fan och hans moster samt en The Guardian på morgonkvisten hos min iranske vän och tillika tidningsförsäljare, är också saker som jag just nu drömmer mig bort till. Men det blir väl ett återseende inom en inte alltför avlägsen framtid.
Apropå just brittisk ishockey så är kvalitén där faktiskt inte så förbaskat låg heller. Under min vistelse han jag spana in två matcher i den engelska Premier League-hockeyn ( ej att jämföra med fotbollens dito ), och ett par spelare skulle kanske till och med kunna hota om en offensiv position i Löven. Vilket kanske i och för sig säger mer om Lövens offensiv än om de brittiska spelarna.
***
Jag väntar fortfarande på att det ska offentliggöras vem som blir SvenskaFans bästa skribent. Lika kallt så förväntar jag även att ni har röstat på mig.
Visst har ni det?
Klart ni har.
***
I övrigt förstår jag mig inte på den påklistrade rivaliteten mellan Linköping och HV71. Påhittade ”E4-derbyn” och en av den svenska journalistdjungeln påsatt derby-stämpel som knappt ens hunnit torka. Mötena lagen emellan har väl betraktats som ”derbyn” i kanske 4-5 år, maximum. Och varje gång jag hör ordet E4-derby så känner jag för att kräkas.
Linköping – HV71 tillhör inte ett av Sveriges varken hetaste eller mer klassiska derbyn. Men likförbannat så vill journalistkåren – i brist på annat att skriva om – klistra på derbyepiteten när östgötarna möter smålänningarna.
Nåväl, detta får jag nog säkerligen läge att återkomma till så småningom.
***
Mats Wennerholm har börjat blogga. Han snittar ett inlägg per dag. Hade faktiskt hoppats på mer från Sveriges bästa sportjournalist enligt den egna kårens utsago, speciellt med tanke på att han är avlönad ( ? ) för att bland annat blogga.
Å andra sidan når sällan hockeybloggar upp till samma klass som fotbollsbloggarna. Detsamma gäller i krönikör-kampen.
**
0-0. Snart börjar andra perioden.
Vi ses i det gröngula vimlet!
// Mario G.
Dåliga hjärtan, purkna smålänningar och grande utmärkelser (08-12-08, 19:35)
Jag är återigen tillbaka i stan, i Umeå, efter en vistelse i London som avslutades med att se mitt kära QPR ta ett steg närmare Premier League.
Det som slår mig när jag är tillbaka i stan är att jag här påverkas mycket mer av det faktum att jag inte har ett normalt slående hjärta. Det tär på mig i dessa tider, och då 90-talsklenoden Magnus Eriksson lämnar en retur för 11:e gången på 10 skott mot Växjö så galopperar hjärtat i min bröstkorg. Det är sannerligen inte lätt att ha ett gröngult, dunkande, supporterhjärta i dessa tider.
Utskåpningarna mot Almtuna, Huddinge, Nybro ( listan kan göras längre.. ) berörde mig inte lika mycket då jag sittandes bakom min dator är en kanal, några tusentals mil, ett par sjöar, och några flygtimmar från händelsernas centrum. När man återvänder till en stad i slask, både i fysisk och mental bemärkelse, så kan man liksom inte drar ner på Loftus Road, sprätta en bira, och dra på sig QPR-tröjan och vråla hymner om Paul Furlong.
Istället tvingas man sitta i slasket, stänga av datorn, och lida. Lida över att det kunde blivit mer än 6-2 igår, lida över att vi – efter Jussi Heikkinens handskada – har en backuppsättning tunnare än de Björklöv som för länge sedan föll av träden i stan. Och mitt gröngula hjärta får lida mest.
Men jag antar att några av er som läser detta har ett liknande problem. Jag, ni, och våra konstiga hjärtan. Som en dag kanske blir våra fall.
**
I övrigt så tycker jag alltid att det är lite småkul när argsinta människor anonymt kommenterar mina artiklar. Vi lever – enligt Fredrik Lindströms ord – i världens modernaste land, och vi har ett demokratiskt system som vi höjer upp till skyarna, och som vi påstår att andra länder och folk avundas. Men likväl sitter vi och för fram våra oskyldiga åsikter anonymt över Internet.
Ett par purkna Växjö-supportrar gick in och kommenterade min lista under gårdagen. Det tyckte jag var kul, ni får gärna återkomma.
**
Lasse Granqvist tog storslam när SvenskaFans delade ut utmärkelser inom sportjournalistiken. Det jag dock gläds mest med är det faktum att icke-journalisten Marcus Birro, som bedriver icke-journalistiskt journalistik, besegrade alla inbördes beundrande ”riktiga” journalister inom bland annat kategorin bästa sportkrönikör.
Fan va’ Grande, eller hur Marcus?
**
Snart lär väl även vinnaren i omröstningen om SvenskaFans bästa skribent avslöjas. Ni röstade på mig? Visst gjorde ni det?
Klart ni gjorde.
Vi ses i det gröngula vimlet!
// Mario G.
Likt en kamikaze - likt en Gudfader ( 08-11-23, 13:15 )
Efter Mickes tid som sportchef så finns det få som inte har en åsikt om mannen som likt en kamikaze äventyrar sin framtid.
Jag ska inte hymla om min känslor för honom. Jag älskar honom – på gott och ont.
Men samtidigt ger han mig lite Gudfadern-vibbar.
Äntligen
Jag kurade ihop mig, virade halsduken runt min hals, satte på webradion och fick lyssna på en underbar match kommenterad av Niclas Bornefjord. Löven hade – för första gången på cirka 11 månader – faktiskt ett strukturerat offensivt spel. Uppspelen genom mittzon var inte längre sådär krampaktiga som de brukade vara, Wennerberg fick äntligen göra skäl för sin lön genom att checka högt och stämpla motståndaransikten i sargplexit, och äntligen så kom Löven på att det faktiskt är lättare att göra mål ifall man ger fan i att hela tiden passa ut till sarghörnen – även vid de lägen där man står fri i slottet och heter Zetterström.
Micke Andersson - Gudfadern?
Jag kan tänka mig – och det är här min liknelse med Gudfadern kommer in – att Micke efter matchen gav ett stort leende i både omklädningsrummet och pressläktaren. Jag pratade med en redaktionskollega under gårdagen som sa att Micke säkerligen njöt av segern, och det har han rätt i att göra. Förmodligen så korkade han upp en flaska rött när han kom hem, gick fram till sitt fönster – från vilket han kan se ut över hela staden( nu fantiserar vi) – och tittade ut. Han tog en klunk av det röda vinet, log lite till. Allt var släckt, allt var tyst, endast stadsljusen lyste upp. Han tänkte på alla de fans som häcklat honom, alla de supportrar som sagt att de inte kommer gå på en enda match med Micke som tränare. Han tänkte på att han nu slår tillbaka, han – den där jäveln – har börjat vandringen uppåt. Och medan han stod där, med ett glas rött, smockandes som Marlon Brando så log han säkert lite till och tänkte att ”ikväll, ikväll var det Top of The Line”
Wennerberg manglade sönder Höglund
Att Mikael Andersson gamblar hela sin framtid i Löven genom att ta steget ner i båset står klart för även den blinde. Att han gör detta betyder också att han har en tro på sig själv som få i Löven har efter 21 år av svält när det gäller framgångar. Micke Andersson har karaktär, han har pondus, och han har framförallt självförtroende. När han tog klivet ner i båset efter att ha sparkat Fagervall – det beslutet ville han ta tidigare, tro mig – så gjorde han det han velat göra sedan han äntrade föreningen som sportchef. Micke kan ta ett misslyckande, han kan tackla sönder det lika lätt som Wennerberg manglade Höglund i fredags ( Höglund så plötsligt väldigt, väldigt liten ut ) men detta gör att han når framgång. Detta gör att han i sin tredje match som huvudtränare uppnådde ett spel som Fagervall inte varit i närheten av den här säsongen.
Top of The Line
Och medan Micke står där i sitt hus, blickandes ut över Umeå-natten, smuttandes på en flaska gott rött ( det unnar jag honom ) så vet han att är på väg att lyckas. Att han är på väg att tackla sönder banderoll-makare, ToTL-ironiseringar och sarkastiska t-tröjor. Att de supportrar som säger att de inte går på en enda match med Micke som huvudtränare kommer att antingen
1, avstå en herrans massa matcher under den kommande tiden – och därmed tvingas bevittna Diggiloo eller annat av det helveteskap som sänds på tv under fredagskvällar.
2, svälja sitt ord, ställa sig på ståplats och förhoppningsvis njuta.
För första gången på länge känner jag mig säker på en seger mot Nybro. Det tror jag Micke också gör. Och det gör nog även spelarna. När senas var självförtroende så högt i Löven-kretsar?
Vi ses i det gröngula vimlet!
Mario G.
Gränsen mellan genialitet och galenskap är hårfin ( 08-11-11, 22:50 )
Okej, låt oss göra klart en sak en gång för alla:
Mikael Andersson = Geni.
Han kan bli just det.
Men gränsen mellan genialitet och galenskap kan ibland vara hårfin.
Att sparka Joakim Fagervall kom som en ”jävla chock” för denne själv, som en ”chock” för supporterklubben och även en hel del andra människor med gröngult hjärta.
Själv ryckte jag på axlarna, beställde in en till latte ( min tredje i raden ) och kilade iväg till mitt nya jobb. Det låg i luften så att säga, speciellt eftersom laget underpresterat i 15 av 17 omgångar med ett spel som folk slutligen valde att inte ens vilja gå gratis för att få se.
Då serien inleddes i September så hade jag på känn att säsongen kanske inte skulle bli så lätt. Spelaromsättningen var enorm under sommarmånaderna och heter man inte Rögle och innehar världens bästa back i sin trupp så klarar man inte en sådan stor utmaning utan att blinka. Framtiden skulle få avgöra Fagervalls öde, och framtiden gjorde så som den alltid gör ( får en att muttra över "bättre tider", gör en gråhårig och skadar slutligen Peter Forsberg ). Fagervall lyckades inte, och han fick gå. Och det var ett korrekt beslut.
Fansen har krävt en till avgång under hela hösten: Mikael Anderssons.
Nu går den jäveln in och ställer sig i båset när vinden blåser som mest. När ( nästan ) alla – är emot honom. När sida efter sida på alla gröngulas största internetforum går åt att skriva om hur mycket man vill ha bort Anderssons från klubben och när fansen beställer in tröjor och gör banderoller för att ironisera honom.
Han tar steget ner i båset, väl medveten om att han inte har en enda utväg förutom utgången i Umeå Arena ifall han misslyckas. Men likaväl är han medveten om att en framgång – och den måste komma snabbt – skulle tysta alla belackare. Den kanske till och med skulle få folk att inse vad exakt ”Top of The Line” betyder, för det har väl ingen riktigt fattat ännu?
Gränsen mellan genialitet och galenskap är en hårfin balansgång. Men likt en ballerina trippar nu Mikael Anderssons upp från stegen, sätter ut ena foten på linan och blundar. Faller han så kommer även han – likt Fagervall – att få sparken, och det av sig själv. Det betyder att han skulle riva sitt eget kontrakt vilket i sig betyder att han inte får någon ”fallskärm” på pengakontot. Lyckas han ta sig över linan till andra änden, samtidigt som publiken ropar om att han ska ramla illa kvickt så är hans position inom IF Björklöven starkare än någonsin.
Då sitter han på tronen och kan blicka ut över föreningen. Då sitter han högst på piedestalen. Då är allting Top of The Line.
**
Jag vill tacka Fagervall för allt han gjort i klubben. PO1, match 2 och 3 mot Växjö Lakers värmer fortfarande i hjärtat. Underbara ögonblick. Tack för allt ”Fagge”, och Lycka Till med vad du än gör i framtiden.
**
Micke Andersson har all min respekt för sitt beslut att äventyra hela sin karriär inom Björklöven i syfte om att kunna få ordning på laget. De flesta sportchefer hade bara ryckt på axlarna, värvat in första bästa namn som nämnts på ett supporterforum och därefter slagit sig till ro. Micke tar ansvar för beslutet att sparka Fagervall, han tar – i och med att han kliver ner i båset – även ansvaret för att värvningsstrategin kanske inte var helt rätt. Han har allt att förlora – och allt att vinna.
**
Nej, jag kommer inte från Kiruna...
**
Englands-hockeyn är inge’ vidare vill jag lova.
**
... Nej, jag ingår inte i Kiruna-maffian
**
Wernblom kliver åt sidan. Modo förlorar med 7-0.
Vi ses i det gröngula vimlet!
Mario G.
Du är hockey för mig, Wernblom ( 08-11-04, 19:50 )
Jag kommer hem och slår på datorn. Min sinnesstämning när jag klickar mig in på Sportbladet kan närmaste beskrivas med det ord som bladet själva ofta brukar använda: CHOCK!
För mig är Magnus Wernblom hockey. Han är inte Mr. Modo, han är inte Mr. Lillebror. Nej, han är hockey.
När jag som liten och spinkig grabb fick upp ögonen för den sport Ekwall och grabbarna på fyran föredrar att kalla käpparkrig ( och sedan förvånas de över att folk tycker sportjournalistiken blivit oseriös.. ) så var det för honom jag föll. Jag minns när Modo mötte Djurgården i SM-semi någon gång under 90-talet. I Djurgårdens bås stod en skrikandes Niklas ”Haka-Haka-Tackla-Tackla” Wikegård, i Modo fanns Jan-Axel Alaavara – och Magnus Wernblom.
Ni kanske känner till det som hände. Hur den kokheta semifinalen fick en kokhet upplösning som diskuterades i spaltmeter i media under de efterföljande dagarna. Alaavara fick 8 månaders avstängning sedan han kört på domaren Thomas Andersson. Wernblom slog sönder klubban i utvisningsbåset, häcklade domaren – och fick 8 matchers avstängning.
Jag vet att det är fel att uppslukas av sådana situationer, och jag anser inte att Wernbloms eller Alaavaras agerande var var rätt, tvärtom – men just precis där någonstans så föddes hockeyn inom mig.
Samtidigt som Wikegård fortsatte ropa till sina spelare att haka mer.
Wernblom för mig kommer alltid att vara förknippad med en spelare i stridens hetta. Som alltid tog smällar, gav smällar, snackade, snackade och snackade. En showare, men som alltid vare sig det var svartgul eller röd logga på bröstkorgen gav allt. Hos motståndarna har han alltid varit en nagel i ögat, a pain in the ass eller en tredje bröstvårta. För sitt lag har han alltid varit ovärderlig. Kanske är det dessa faktorer som gör att alla alltid har en åsikt om honom.
För när vi sammanfattar hans karriär så sammanfattar en av svensk hockeys allra största genom tiderna, både som profil och spelare. Då gör det ingenting att han aldrig vann SM-Guld eller att hans framträdanden i Tre Kronor var lika lätträknade som antalet kronor på tröjan. Och vi glömmer för en liten stund att han faktiskt tjänade Lillebror under ett par säsonger.
Tack för allt Wernblom. Jag hoppas Wikegård nämner dig i sin lista nästa vecka. Nummer ett. Det har du alltid varit.
**
De hemmamatcher Löven spelat i år som har tv-sänds har ofta varit publikfiaskon. Gapande stolar, och gapande munnar som häpnats över hur illa det ibland har sett ut. På fredag ska detta inte återupprepas, då är det nämligen gratis inträde ifall du bör någonting grönt eller gult på kroppen då Löven tar emot Västerås.
**
Det ryktas redan om att Wernblom förhandlar med Skellefteå AIK. Personligen tycker jag att han bör dra på sig Kramfors-alliansens tröja istället. Vore ju smått sensationellt ifall han la av med hockeyn för att en vecka senare signera ett kontrakt med SAIK. I så fall tar jag bort allt det jag skrivit om honom ovan.
**
Ibland är det så att man tycker att hockeyn verkligen gått nerför backen. När spelare som Jämtin får en epitet som "fighter" i alla dess bemärkelser ( Jämtin - fighter? Bah! ) och får fylla sitt prisskåp med SM-bucklor och meriterande landslags- och NHL/AHL-spel så står Wernbloms prisskåp tämligen tomt. Wernblom står dock inte tomhänt. Han har förtjänat hela hockey-Sveriges respekt.
Det är svårare att vinna än SM-Guld. Och kanske är det även mera värt än alla bucklor, troféer eller medaljer som Jämtin har i sitt skåp.
**
Pool – Atletico ikväll. Givetvis vinner Liverpool. 4-2.
Ses i det gröngula vimlet
// Mario G.
Fel att bänka Wälitalo ( 08-10-31, 17:20 )
Enligt ryktesvägen – och vi gillar ju att gå på den – så blir det Michal Zajkowski som vaktar buren mot Huddinge. Jag har ingenting emot Zajkowski, han är en högkvalitativ målvakt och jag kan inte förstå varför han inte fått en ärlig chans att vakta buren i landets högsta serie, men jag förvånas över Fagervalls resonemang att bänka Wälitalo när man möter Huddinge.
Wälitalo är en ung målvakt, och att han inte vaktar buren mot Huddinge kommer knappast göra att hans karriär går i stå. Däremot så behöver Wälitalo JR varje möjlig minuts speltid som han kan få för att utvecklas ännu mer och bygga ännu mer självförtroende. Att vakta målet mot lag som exempelvis Huddinge och Mariestad är viktiga ”inskolningsmatcher” för unga målvakter då man utan press kan få gå in och känna på livet som målvakt i HA.
Om Fagervall bänkar Wälitalo mot Huddinge ( allt tyder ju på att han faktiskt gör det ), så tolkar jag det som ingenting annat än att Fagervall är oerhört, oerhört rädd för en förlust ikväll. Kritiken från supporterhåll har varit ihållande hård, och ett förlust eller poängtapp skulle bara göra att Fagervalls belackare får ännu mer vind under seglen. Huddinge hemma ska vanligtvis betyda tre poäng ( tyvärr gjorde det inte det under fjolåret ), och det utan att behöva förta sig.
Jag tvivlar på att Fagervall är säker på tre givna poäng ikväll. Han vill minimera varje chans/risk till att tappa poäng. Därför väljer han att matcha ”Zacke”.
**
Maxim Matuschkin går i faderns fotspår och skrinnar tämligen snart ut i Piteå-dressen i lagets två nästkommande matcher. Vi på redaktionen ska hålla koll på hur det går för Matuschkin och förhoppningsvis ge er en rapport angående hans provspel när det är över.
**
Matchen ikväll?
Jag tror inte Huddinge kan skrälla ännu en gång mot Löven i Umeå. 5-0 till Löven.
Ses i det gröngula vimlet
// Mario G.
Tankar inför kvällen ( 08-10-29, 17:30 )
Jag började blogga, försvann, gjorde comeback, och försvann sen igen. Det har varit tyst nu efter min relativt korta blogg-comeback i september men det ska bli ändring på det nu.
Efter att ha packat resväskan och begett mig söderut, för att kunna följa mitt kära favoritlag inom fotbollen på ett inte alltför avlägset avstånd, så är jag igång med skrivandet igen, både i bloggen och i min söndagslista som hade premiär förra veckan.
Mariestad väntar för Löven ikväll och för min del blir det till att förlita sig på webradion under kvällen - vilket blivit en vana under den senaste tiden. Om jag ska vara helt ärlig om Mariestad ( och skippa att googla fram fakta för att verka mer kunnig ) så kan jag inte mycket om den klubben. Eller, jag vet en sak, kika på detta länktips som en redaktionskollega mejlade över till mig för någon dag sedan: http://www.youtube.com/watch?v=cZa4NnxtIHU
Ignorera killarna bakom kameran och lyssna istället på ”speakern”. Put your hands up for Mariestad. Jag hoppas innerligt att man bjuder på ett liknande intro ikväll.
**
Uppmärksammade ni Debatt på SVT igår? Väldigt intressant avsnitt där sportjournalistiken diskuterades. Se reprisen eller avsnittet på Internet, om ni nu råkade missa det under gårdagen.
**
Det backen Joakim Nettelbladt i Mariestad uträttar ikväll kommer jag att lyssna lite extra på. Han ska tydligen vara en riktigt bra offensiv back enligt mina källor, och statistiskt så verkar det ju inte vara några fel på de uppgifterna: 10 poäng på 13 matcher, och det för ett bottenlag, talar sitt tydliga språk. Med den poängskörden så skulle han väl toppa Björklövens interna poängliga – med marginal.
// Mario G.
