Succétränaren som förändrar synen på fysträning: ”Ingen gör bänkpress på isen”
Andreas Öhgren spåddes en lysande hockeykarriär. Men skadorna satte stopp. Nu coachar han några av Sveriges bästa NHL-spelare med en ideologi som går tvärt emot den traditionella fysträningen med tunga vikter – och han gör succé. ”Jag älskar logik. Du kan inte vara tyngdlyftare, långdistanslöpare och hockeyspelare samtidigt. Då blir det riktigt kaos”, säger han.
Det är strax före lunch och Sveriges hetaste fystränare slår sig ned i ett litet konferensrum i Segeltorps ishall utanför Stockholm. I sommar drillar han NHL-stjärnor som Gabriel Landeskog, Niklas Kronwall, Rickard Rakell och Jacob Josefson. Den här helgen i juli gör han samma övningar med de 13-14-åriga talangerna som fått möjlighet att deltaga i den tredje upplagan av CCM Skills Camp.
- Jag hade precis 24 grabbar här ute (på den närliggande konstgräsplanen) och lät dem först börja med en varsin uppvärmningsövning. 99,9% börjar med en övning rakt framåt. Någon gör i sidled, men nästan ingen med rotation. Vad är hockey? Konstant rotation. Jag vill att de ska se uppvärmningen som fysträning och variera den så mycket som möjligt och brukar säga att om du tränar 20 minuter ”förträning” så är du igång från minut ett på isen. Då får du 40 minuters extra träning varje dag som hade gått åt att bara värma upp, säger Andreas Öhgren vars träningskoncept skiljer sig avsevärt för den traditionella fysträningen inom hockeyn.
40-åringen var själv en väldigt lovande spelare och drömde om en NHL-karriär. Det slutade dock bara vid drömmar eftersom skadorna till slut omöjliggjorde en karriär.
- Jag kom med i Modos hockeygymnasium där alla stjärnor gick på den tiden. Men jag valde att stanna kvar hemma i Timrå när de erbjöd mig ett A-lagskontrakt och 750 spänn i månaden. Det var jävligt coolt på den tiden.
Men det skulle inte dröja länge innan skadeproblemen kom för Öhgren. Han beskriver sig själv som en tjurskalle som vägrade säga till tränaren att han hade ont.
- Jag missade sjukt mycket utveckling mellan 15-20 år. När man kom med i hockeygym skulle det bänkpressas och tävlas. Men har du sett någon göra bänkpress på isen? Min kropp pallade i alla fall inte det där så jag fick problem direkt. För att lösa det tränade jag ännu hårdare och lyfte helt sjuka vikter. Jag tog 220 i knäböj och 130 i bänkpress när jag var 17-18 år. Jag missade de flesta landslagsläger för jag var skadad eller sjuk och fick därför aldrig komma med på någon landskamp. Sista året gick jag till Hammarby och min pappa såg sista matchen mot Södertälje borta. Efteråt frågade han: ”Hur ont har du?”. Jag har så sjukt ont, sa jag. ”Jag ser det. Du kan ju inte åka”, sa pappa. Då gick jag in till Hardy Nilsson som tränade laget då, och sa att det här funkar inte längre. Jag har för ont.
Efter det kom Öhgren aldrig tillbaka trots att han försökte in i det i sista. Han drog på sig tre diskbråck och en morgon vaknade han utan känsel i högerbenet. Comebackförsöken gavs upp helt och hållet.
- Det tog några år innan jag fattade att det här var fysträningens fel. Jag trodde först att det var isen, men senare har man fattat. Att åka skridskor är ingen naturlig rörelse och jag var lika mycket elitidrottare i styrkelyft som i hockey. Elitidrott är inte skonsamt för någon kropp och ska jag dessutom hålla på med två så har inget som bygger upp för den andra idrotten utan bara bryter ner. Klart det går åt helvete till slut.
Sedan flytten till Stockholm hade Öhgren lärt känna en vän som var personlig tränare. Han tänkte att det var ett yrke som skulle passa honom och hans träningsmetoder gav goda resultat så fler och fler kändisar sökte sig till honom. Att börja rikta sig mot hockeyn var egentligen bara en tidsfråga men genombrottet kom efter att han hjälpt Henrik Zetterberg bli kvitt sina ryggproblem.
- Jag var mycket bättre själv då och kände igen symptomen. Kunde jag fixa mig själv kunde jag nog fixa honom, tänkte jag.
Sommaren med Zäta hjälpte och Detroitstjärnan kom tillbaka och vann Stanley Cup.
Ryktet spred sig i Hockeysverige och gav fler och fler uppdrag där han bland annat tagit hand om Colorados Gabriel Landeskog sen han var 16 år gammal och lyckats bota ryggproblemen samt bygga upp hans fysik. Öhgren gick mängder av utbildningar men hade svårt att ta till sig de enkla lösningarna som presenterades i många fall.
- När jag var i USA fick vi lära oss att varje led kan röra sig på 2196 olika sätt. Om ett är fel sprider det sig på nästa led och nästa led. Det är inte så lätt. Jag har gått så många teoretiska utbildningar där de säger gör si och så och det löser sig. Kan inte vara så enkelt. Jag köpte det inte för jag gillar logik. Naturens lagar tror jag på. När kroppen träffar marken kommer det hända saker. Om ena foten inte gör som den ska kanske det händer något i nacken på mig. Om du och jag får diskbråck i nacken kan det bero på två helt olika saker. Då kan vi inte rehabilitera på samma sätt.
Den tunga fysträningen anser Öhgren är direkt skadlig för många spelare och därför är hans träningsmetodik med övningar som efterliknar de faktiska rörelserna på isen vitt skild från den som fortfarande bedrivs i de flesta klubbar. Enligt Öhgren kan två spelare inte träna på samma sätt eftersom det skiljer i kroppar, ålder, gener, skadehistorik, position på planen och de har olika hårt krävande spelstilar.
- Jag förstår varför man gör grundövningar. Det är lätt att mäta. Tar du 120 kg en dag i knäböj och 150 nästa så har du blivit 30 kg bättre i knäböj. Men har du blivit bättre hockeyspelare? Tveksamt. Coopertestet, okej du springer en halv minut snabbare. Säger det något hur du kommer prestera på isen? Jag tror på att träna för att förebygga. Kan inte tro att det går att träna två elitidrotter och att kroppen ska hålla en hel karriär. Vi har inte lyft en enda tung knäböj eller bänkpress på hela sommaren och spelarna är rätt starka ändå.
Även om själva elitkarriären är över sen länge så har inte viljan att bli bäst avtagit för Öhgren.
- Ska jag träna de bästa så måste jag lägga ner mest tid, plugga och jobba mest. Det har jag gjort och nu tränar jag de bästa. Kronwall, 34, fick en fråga när vi körde isfysen förra året: Hur länge ska du hålla på? Det är upp till honom, sa han och pekade på mig. Det är skitkul att de här killarna tror på det vi gör och det är det bästa kvittot jag kan få. Det är svårt att säga emot att de här killarna är starka som as.
Öhgren menar att hans strävan att utvecklas och bli bäst smittar av sig på spelarna som ser vilket jobb han lägger ner. Något som spritt sig över sportens gränser och numera tränar han allt från det alpina landslaget till hästhoppare. Men om någon trodde att han var nöjd med det så är det fel. Öhgren vill hela tiden veta mer och i januari besökte han en av världens ledande forskare inom sportmedicin, Thomas Myers.
- Biomekanik är mycket komplext. Om du tränar mycket på en och samma rörelse så blir du grym just i den. Men hamnar du utanför mönstret är du körd. I januari var jag och dissekerade kroppar med Myers som är längst fram i världen kring fasciaforskning (bindväv). Vi skar upp åtta kroppar och han sa att bara så du vet så förstår du ingenting, och jag förstår fortfarande ingenting heller. Då har han dissekerat 1000-tals kroppar. Fysträning är så pass komplext. Jag begär inte att alla fystränare ska hålla på som jag gör. Absolut inte. Men man kan göra ganska lite för att förbättra fysträningen i Sverige enormt mycket.
- Jag tycker det är så pass kul. Elitidrott blir snabbare och hårdare och ställer mer krav. Då måste det här bli bättre i samma takt. Och för mig blir det så roligt när en kille som ”Gabbe” (Landeskog) skriver sms i februari efter en match: ”Jag är så jävla taggad för den här sommaren”, och säger att han ska vara här i minst tre månader. Helt tokig, slutspelet har inte ens börjat. Man behöver inte göra fysträning tråkigt. Vi kör sjukt hårt men vi har roligt tillsammans också.
---
