Krönika: Ingen kan rubba oss!
Det som vi djurgårdare fick uppleva på Hovet igår var någonting helt underbart! Över tvåtusen personer i klacken som fyllde sitt stora syfte: Att hjälpa DIF till seger. Med ett maffigt tifo, högljudda ramsor och sånger lyckades Järnkaminerna/Blue Saints hjälpa krigarna på isen.
Vissa saker är svåra att beskriva med ord. Men jag ska göra ett riktigt gott försök.
Man kan säga vad man vill om vissa ramsor, vissa budskap. Det tillhör supporterkulturen. Färjestad och den lilla skara FBK-supportrar fick en stor lektion i supporterkultur på torsdagskvällen. Ingenstans fick övriga Sverige uppleva det via TV, men det gör inget. Vi behöver inte bevisa någonting.
Det är många som tycker till om mina krönikor, om att jag är så färgad i mina åsikter. ”Vi är bäst – Ni är sämst”.
Jag skulle kunna välja att hålla tyst och inte skriva någonting men ibland får jag dra på smilbandet och tycka det jag känner: När Järnkaminerna och alla djurgårdssupportrar verkligen vill, då är det inga som kan rubba oss.
Det är inte många som märkt av utvecklingen på senare år. Djurgårdssupportrarna har väldigt ofta uteblivit ena matchen för att matchen efteråt komma i stor mängd. Men klacken har vuxit. Igår kunde vi se bevis på att intresset kring DIF Hockey existerar och jag lovar att de som besökte globen (de som tittade på Disney on ice) kände av vibrationerna.
Djurgårdens tränare Charles Berglund talade till publiken efter första perioden. Han bad supportrarna att hjälpa DIF till slutspel. Han hyllade de som redan brukar vara på plats men ber om mer hjälp.
Ingen kan kräva att det ska se ut som det gjorde igår. Ingen kan kräva att stämningen alltid ska vara som den var igår. Inte ens stora klackar som North Bank Supporters eller Goa Gubbar kan man kräva att det ska vara skön stämning varje match. Om vi bortser från Göteborg så har alla klubbar ute i landet ingen stor konkurrens och därför dras publiken till ishockeymatcherna.
Titta bara på Löfbergs Lila Arena.
De gånger jag besökt arenan har deras ståplats varit fullsmockad, men ändå bara en skara i mitten som brukar anstränga sig. Men inte ens av dem kan man kräva att det ska låta bra hela tiden.
De färjestadssupportrar som besökte hovet igår fick aldrig en chans. Men jag är väldigt säker på att dem tillhör den skaran som alltid vill försöka men som också tystnar när favoritlaget ligger under med några mål. Det gör alla, inget konstigt med det.
Men inte ens när Färjestad gjorde två reduceringsmål fick de en chans att höras. Djurgårdsklacken ekade på som om ingenting hänt. Det är sällsynt, speciellt med tanke på att Färjestads andra reduceringsmål gjorde att ställningen var 3-2 till Djurgården med knappt fem minuter kvar av matchen. De flesta andra klackar brukar sätta hjärtat i halsgropen och inte få fram ett ljud. Det enda som brukar höras är en eller flera trummor som frenetiskt försöker mana på till att stötta fram sitt lag.
Med tanke på detta så vågar jag faktiskt säga det, även om jag riskerar att få arga mail, att Järnkaminerna/Blue Saints är den absolut bästa supporterförening i detta land och har varit det i 25 års tid.
Det är väldigt många som arbetat hårt för att djurgårdens klack ska hitta tillbaka mer och mer. På några års tid har vi nu lyckats gå från att arbeta i motvind så har vi nu vindstilla, kanske med lite medvind. Nu gäller det att fortsätta på den vågen och skapa stort tryck. DIF ska till slutspel och vi supportrar ska hjälpa dem!
Men för egen personlig del skulle jag vilja rikta ett stort tack till Järnkaminernas hockeyansvarige Micke Lagerberg och hans medarbetare. De har lagt ner mycket energi för att överhuvudtaget komma till en vändpunkt och kunna hitta medvind. Jag är övertygad om att vi kommer fixa det 20:e raka slutspelet tillsammans!
Tack också till samtliga som gjorde gårdagen på hovet till en stor fest!
