Krönika: Känslornas världskrig
Förlust mot SSK på lördagen och tankarna började snurra. I ilska hittade jag min tröst i bilkörandet. Det som först var snurrande tankar blev till slut klarare och slutspelet ser inte helt kört ut.
Det är aldrig lätt att förklara med ord hur dåligt man kan må bara av att se sitt favoritlag åka på två stora förluster i rad. Efter gårdagens match mot Södertälje, 4-0 till SSK, så kändes det som om alla världens bomber sprängdes inom mig. Antingen stå och skrika ut sin ilska, eller förvandla det till någonting positivt. Kampen mellan dessa två känslor blev oavgjord. Jag skrek inte, jag var tyst. Jag tog bilen och körde. Vart jag körde är svårt att säga, jag tänkte inte på vart jag styrde bilen (men jag höll mig på vägen).
Med hög musik i bilen, tankarna snurrande i skallen och ilskan i kroppen så var det svårt att hitta några ljuspunkter. Jag tänkte tillbaka på matchen. Efter att Djurgården förlorat mot Brynäs i torsdags med 6-0 så trodde jag verkligen på att laget skulle ta revanch mot SSK. Spelet såg ganska bra ut i början och mina förhoppningar om tre poäng stärktes, men när SSK gjorde första målet när DIF spelade powerplay tog det luften ur mig, många andra supportrar och också laget. Djurgårdens spelare försökte visserligen, ett ribbskott var det närmaste man kom en kvittering, men det räckte verkligen inte till.
Jag kom även att tänka på det en supporter, jag gissar på att han var från JK-syd (Jönköping), sade:
– Den här förlusten känns värre än förlusten mot Malmö 6-1, då var vi inte tvungna att vinna. Det var vi nu.
Den repliken var så övertygande rätt. För inte tänker jag eller någon annan DIF-supporter på Sm-guld. Inte heller tänker vi på kvalserien, det är uteslutet. Det jag tänker på är att komma till slutspel.
I flera år har många supportrar efterlyst mer känsla i DIF. Mer egna produkter, fler spelare från Stockholm som har känsla för klubben. Detta har man gjort väldigt mycket till denna säsong. Därför skulle det betyda så himla mycket om laget tog sig till slutspel, för att visa sina egna supportrar, sina sponsorer, Stockholm stads politiker, andra klubbarna i Sverige och framförallt media att man kan lyckas trots att ekonomin inte är den bästa, och trots att man väljer att satsa på egna juniorer.
Självklart är det bra rent ekonomiskt om DIF fick spela tre hemmamatcher i kvartsfinal med en bra publiksiffra. Nu sitter vi dock i den båten alla vi Djurgårdare att DIF inte äger den arenan man spelar sina hemmamatcher i, eller får in någon större del av försäljningen från kiosker och barer kring matcherna. Vi kan bara göra vårat bästa genom att ta oss till Globen/Hovet och göra vårt för att det ska gå bra för vårt kära DIF.
Medan jag satt och körde i min bil och tankarna blev lite klarare vartefter, så valde jag att stanna bilen, ta upp min mobiltelefon och skicka följande sms:
”Säcken, vi älskar er ändå! Jag och många med mig tror stenhårt på er. Nu och för alltid – Djurgården! Många vänliga hälsningar!”
Till svars fick jag detta från tränaren Hans Särkijärvi:
”Härligt. Vi jobbar hela vägen in i kaklet!”.
Jag tolkar det som att vi tillsammans ska jobba stenhårt och göra vårt bästa för att nå slutspel. Därför så ska vi supportrar göra vårat. Vi ska redan på måndag, i matchen mot Mora, ge våra spelare vårt stöd så att de kan få en lättare resa mot tre poäng. Kom dit och sjung för gamla Djurgården!
Nu och för alltid – Djurgården!
