Krönika: En hemlighet avslöjas!
Det finns en sak jag avskyr. En sak jag inte klarar av, och det är allt jäkla gullande inom ishockeykulturen i Sverige. Detta är ingen hemlighet, denna åsikt har jag flera gånger uttryckt sen jag började skriva på SvenskaFans.
Det roliga är att jag inte alltid har tyckt så. En gång i tiden avskydde jag allt vad hatramsor, hånande och gliringar hette. Jag vägrade sjunga med när klacken stod och skrek att de hatade motståndarna. Jag uttryckte mina åsikter om hatet, och andra saker som tillhör supporterkulturen, på diverse forum.
Jag var någonting som jag idag avskyr, nämligen pryd. Prydhet och djurgårdssupporter går inte ihop, inte hos mig i alla fall. Och att jag var pryd är någonting jag ångrar idag! Faktum är att jag blev kallad för ”moralkärring”. Och nu vill jag erkänna: De som kallade mig för moralkärring hade fullständigt rätt! Jag var en moralkärring och jag ångrar djupt de mesta av mitt sätt att vara och agera som supporter på den tiden.
Faktum är att hade det inte varit för den stora passionen, att få stå på läktaren och verkligen med sång och höga röster få uttrycka sina känslor för Djurgården och mot motståndarna, så hade det inte varit verklig supporterkultur.
Som liten blev jag uppfostrad att inte bua åt motståndarlaget. ”De kan ju välja att inte spela matchen bara för det” sade man till mig. Patetiskt! Idag tänker jag hellre på att om motståndarna vägrar spela så har de också lämnat walkover och gett DIF tre poäng. Nu vet jag att det aldrig kommer hända.
Jag vägrar stå i klacken och applådera när våra motståndare sätter sin fot på isen. Tvärtom: Jag gör mitt bästa för att motståndarna inte ska vilja sätta sin fot på isen!
Varför skriver jag detta?
Igår torsdag, matchen Djurgården – Skellefteå, blev en magisk kväll. Inte bara för att vi i klacken stod, hoppade, sjöng och skrek ut vår kärlek till DIF utan också för att vi hade motståndare som vi ville skrämma. Stämningen blev helt underbar och att Skellefteå var chockade över det drag som de fick uppleva, det syntes. När Djurgården gjort 2-0 kändes det verkligen som att ingenting kunde stoppa oss på läktaren från att ha ett stort party där vi både älskade DIF och hatade AIK (Det är vad de vill bli kallade för i Skellefteå).
Det var nästan perfekt igår! Det enda som kunde ha varit bättre hade varit om lite motståndssupportrar hade försökt vinna klackmatchen. Nu fanns inte det men det finns de elitserielag vars supportrar som ändå har försökt ge Järnkaminerna en match. De som gjort bäst ifrån sig de senaste åren är North Bank Supporters som kom upp till Stockholm med flera bussar. De åkte visserligen hem igen efter att deras lag förlorat och Järnkaminerna fullständigt sjöng sönder HV-supportrarna.
Nu är ni säkert många som kommer att gnälla och uttrycka åsikter om detta jag skrivit. Perfekt i så fall, vi vet att Djurgårdare är hatade av alla.
Supporterkulturen i detta land, inom ishockeyn, är väldigt patetisk. Att två supporterföreningar exempelvis trycker upp en tröja gemensamt och säljer är patetiskt. Att uppmana sina supportrar att applådera när motståndarna gör mål, det är patetiskt.
Så att alla hatar oss gör mig ingenting - Det är ömsesidiga känslor!
Jag kanske ska passa på att svara på den eventuella frågan om jag är för läktarvåld eller supportervåld. Svaret är klockrent Nej på den frågan.
Denna hemlighet som skulle avslöjas. Om ni inte redan listat ut det än så skriver jag det här: Supporterkulturen inom svensk ishockey, den är allt för mycket patetisk!
Tack till Järnkaminerna och hockeyansvarige Micke Lagerberg för den underbara festen igår!
Tack till Fabriken för ett jäkligt snyggt ”kaostifo” som bidrog till den underbara inramningen på matchen!
Tack till Djurgården som gav oss tre härliga poäng i jakten på slutspel. Fortsätter vi såhär både på isen och på läktaren kan det gå långt.
Tack till alla supportrar för den magiska kvällen som det blev då vi uttryckte både hat och kärlek!
