Gästkrönika: Djurgårdare i Dalarna
Att följa sitt favoritlag på distans är inte det lättaste. Man är tvingad till knapphändiga rapporteringar via Radiosporten och text-teven står på mer eller mindre konstant när det vankas elitseriehockey.
Jag är född och uppvuxen i de djupaste skogarna av Dalarna, men mitt hjärta klappar varken för Leksand eller Mora. I stället är det Djurgården som har fångat mitt intresse och vunnit min kärlek, till mina kompisars förtret.
Vad beror då detta på? frågar ni er kanske. Det enklaste vore att skylla detta faktum på mina gener. Jag är nämligen till hälften stockholmare, även om jag knappast har fått mitt idrottsintresse av min far som är urstockholmare.
I stället fick jag upp ögonen för Djurgården någonstans mellan 1993 och 94. Jag var i tioårsåldern och spenderade skolrasterna med bandyspel på skolgården när mitt sedermera närmast fanatiska sportintresse tog sin början. Även om jag själv bara har ynka tre matcher i "björnligan" för Borlänge Hockey på meritlistan så satt jag som klistrad när det visades ishockey på teve.
När precis alla andra av mina kompisar höll stenhårt på Leksand så ville jag av någon anledning gå mot strömmen och välja ett helt annat favoritlag. Av någon anledning fastnade jag för Challe Berglund under VM eller OS -94 och började följa honom alltmer. Varför det blev just Challe vet jag faktiskt inte. Kan ha att göra med att han hette något så faschinerande som Charles.
Jag kollade dock givetvis upp vilket lag han spelade i och från och med detta började jag allt oftare kika i matchreferaten för att se om Challe hade gjort några poäng för DIF.
Min allra första elitseriematch i ishockey bevittnade jag i Leksands ishall på min elvaårsdag, den 2 mars 1995. Hade fått matchbiljetten i födelsedagspresent och måste ha lyst som en sol på väg upp till Leksand. Jag minns att det var oerhört häftigt att få se alla mina favoritspelare, som jag lärt mig både namn och nummer på. Resultatet, 0-6 till Leksand, var dock inte lika häftigt.
Och ju äldre jag blev, ju seriösare blev mitt intresse för Djurgården. Jag läste allt jag kunde komma över i diverse tidningar. Märk väl att detta utspelade sig på den tid då internet bara var i sin linda. Numera finns den senaste nyheten om DIF bara något knapptryck bort.
Kan faktiskt komma på mig själv med att sakna lite av charmen med att tvingas gräva efter nyheter om just DIF. Tidningarna här uppe skrev ju bara om Leksand och, till viss del, Mora. Det var lite mer sport i att försöka komma åt de nyheterna jag var intresserad av, de som handlade om Djurgården. Numera är det ju inga problem att få tag i nästan all önskad information om ens favoritlag.
Det har blivit en antal resor till Leksands ishall under årens lopp. Vid ett par tillfällen har man tvingats utstå gliringar från kompisarna i flera veckor, ja, till och med månader, efter en förlust. Särskilt minns jag då Leksand vann med hela 10-2 den 8 oktober 1998, den matchen påmindes jag om under resten av säsongen.
Fast å andra sidan har jag knappast lidigt samma kval som mina leksansfans till kompisar. De har tvingats se sitt kära Leksand åka bergochdalbana mellan Elitserien och Allsvenskan. Men frågan är om inte detta gör att man svetsas samman mer med de övriga fansen, när man slits mellan hopp och förtvivlan i varje omgång av serielunken och varje mål kan innebära att laget slipper kvalserien. Just detta scenario har jag sluppit med DIF, i stället har mina bekymmer under säsongerna varit vilket lag DIF skulle möta i slutspelet.
Fjolårets säsong var dock spel- och poängmässigt den sämsta jag varit med om och jag var oerhört orolig när den pågående säsongen skulle inledas. Lusläste alla listor över nyförvärv och spelarförluster och ställde in mig på ännu en säsong med kniven på strupen. DIF överraskade dock positivt till en början, men när andra började prata om given slutspelsplats och hyllade det nya, unga Djurgården så valde jag i stället att knyta näven och iskallt räkna in ytterligare tre poäng som kan bli avgörande mellan strecken när säsongen ska summeras. Efter att lagen kommit in i serielunken på allvar så började det unga djurgårdslaget mycket riktigt dala i tabellen, precis som jag hade fruktat. En uppryckning har dock kunnat skönjas den senaste tiden och i skrivandes stund hör jag på Radiosporten att Färjestad bortabesegrats och att DIF återfinns på en slutspelsplats!
Med drygt 20 mil till Stockholm är det klart att man inte är i stan var och varannan helg. Det har faktiskt slumpat sig så att de gånger jag varit i Stockholm de senaste åren så har antingen DIF spelat på bortaplan eller varit spellediga. Och nu senast i oktober var jag i Stockholm under en långhelg för att se Bruce Springsteen spela på Globen. Såg fram emot att se minst en DIF-match under min stockholmsvistelse, men insåg rätt snabbt att DIF spelade på Hovet samtidigt som Springsteen höll hov på Globen. Jag och DIF synkar helt enkelt inget vidare.
I stället får man försöka stötta sitt lag från distans, så gott det går. I detta sammanhang spelar diverse hemsidor och nättidningar en enorm betydelse. Skulle knappast klara mig länge utan att kunna följa DIF:s öden och äventyr via Svenska Fans eller via den officiella hemsidan. De sensationslystna kvällstidningarna verkar ju enbart vara intresserade av att utmåla DIF:s säsong som dösstöten för stockholmsishockeyn. När det börjar gå bra för DIF uteblir dock reaktionerna, i stället är det motståndarna som har spelat dåligt.
Hursomhelst, på torsdag kommer jag dock vara på plats uppe i Mora för att se mina favoritspelare live, för första gången sen den miserabla 0-0-matchen mot Leksand i fjol. Jag hoppas få jubla över ett DIF-mål ett antal gånger den här gången. Något 0-0 eller 10-2 hoppas jag i varje fall få klara mig ifrån.
