Krönika: Det är jobbigt att vara Djurgårdare
08 Hockeys nya skribent Viktor Adolfsson presenterar sig med denna text ordentligt för läsarna. En krönika som behandlar om hur jobbigt, både på gott och ont, det är att vara Djurgårdare. Men innan ni läser texten får ni en liten text där Viktor berättar om hur han själv vill förbättra 08 Hockey!
"08 Hockey ska vara bäst, och det vet jag att vi kan vara. Vi ska vara snabbast upp med matchrapporter, spelarbetyg etc. och alla ska jobba för detta, hela tiden. Jag vill också se ett aktivare forum än vad som är fallet nu, möjligen genom att man utvecklar de olika sub-forumen samt att man ger forumet en större plats på sidan.
Jag vill att 08 Hockey ska vara snabbt uppe med nyheter om DIF så fort vi får nys om dem, och vi ska kommentera och analysera dessa nyheter så fort som möjligt. Vår lilla del av svenskafans.com ska bli störst, bäst och vackrast, precis som Djurgårdens IF. Vi är ju trots allt lite finare och lite bättre, det ska vi visa från och med nu."
Fredagen den andra mars. Den avslutande omgången i hockeyns Elitserie håller just på att avslutas. I Linköping, på Cloetta Centers trånga bortaläktare står jag och tittar ut i tomma intet. Matchklockan står på 19:56 och hemmalaget LHC har just avgjort matchen mot Djurgården genom att sätta 4-2 i öppen kasse. Ett resultat som betyder att laget i mitt hjärta missar slutspelsfesten för andra året i rad. Tillsammans med de över 1000 tillresta järnkaminer lämnar jag arenan med hängande huvud och försöker hitta något sätt att bortförklara, någonting att skylla på, men det finns inte.
Jag har följt mitt kära Djurgården i hela mitt liv. Från början var det min pappa som tog med mig på matcherna i Globen och efter ett tag var jag helt fast vid spelet, passionen och kärleken som visades upp i vad som då kändes som en gigantisk arena. Mitt allra tidigaste minne (även om det är rätt svagt) är från en match mot Södertälje när Espen Knutsen avgjorde i öppen bur, mer än så kan jag inte säga. Sedan dess har DIF Hockey gett mig många fina minnen, stunder och ögonblick som jag aldrig kommer att glömma, ögonblick som verkligen etsat sig fast.
Tyvärr har det även funnits de stunder när jag helst av allt bara velat sjunka genom marken och försvinna. Ett sådant exempel som nog många håller med mig om är den avgörande SM-finalen 97/98, när Färjestad besegrade DIF i Globen efter ett lite för enkelt mål av Greger Artursson. Andra stunder när jag suttit med ansiktet i händerna och besvärats av Djurgårdens insatser är tillexempel de båda 1-8-matcherna mot Frölunda i kvartsfinalserien 2004 samt varje gång vi förlorat mot Malmö efter det att de blev Redhawks.
Det jag kommit fram till under denna tid är ändå att framgångar alltid varvas med nederlag. Att ett lag på elitnivå ska kunna dominera i mer än 3-4 år i dagsläget känns väldigt avlägset. I den situation som Djurgården Hockey befinner sig i för tillfället känns det snarare helt omöjligt, om inte varenda djurgårdare hjälper till att ta DIF tillbaka till tiden då vi var ett storlag som alla var rädda för att möta. Kan vi hjälpas åt kan vi nå framgång, men den kan lika fort försvinna i tomma intet om vi inte fortsätter att samarbeta.
Den säsong som precis så tragiskt tagit slut var till viss del en jävla pina, men ändå kommer jag att bära med mig många stunder från 06/07 in i framtiden. Matchen mot Skellefteå den fjärde januari var en fest och ett kärleksbevis från fansen till DIF Hockey vilket resulterade i att de allra flesta hemmamatcherna efter det bestod av mycket bra stämning och därmed även bättre spel och resultat. När sittplatspubliken inte kom i någon större utsträckning för att hylla Mikael Johansson gjorde klacken sitt absoluta yttersta för att hedra nummer 25. Det är riktig kärlek!
Tyvärr minns jag också alla de matcher (i seriens inledning framför allt) då man nästan kände sig ensam i klacken på Globen/Hovet. Vissa matcher var vi ca. 50 pers, om ens det. Även om alla då sjunger och skriker tills halsen blöder så skapar man ingen stämning, inget tryck. Om vi ska kalla oss Sveriges bästa supportrar (vilket jag också tycker att vi är) bör vi visa att vi förtjänar det ännu oftare. Det är krigarna på isen verkligen värda.
Nu går DIF Hockey en tuff vår och sommar till mötes. Truppen för 07/08 ska spikas och det har redan börjat rensas lite. Ekonomin är inte den bästa men man ska ändå göra ett försök och satsa så att de andra lagen får se upp. Vi supportrar bör därför också satsa, och det stort. Redan från första början ska vi vara med.
Med hundratals (eller tusentals) mentala djurgårdare på läktaren behöver klubben inte ha de stjärnor och den ekonomi som landsortslagen för närvarande har. När vi sätter igång på riktigt blir varenda djurgårdsspelare flera gånger bättre. Jag vill inte vara med om en till ”berg-och-dalbane-säsong” till, de två senaste räcker gott och väl. Men även om nästa säsong blir ytterligare ett nederlag tänker jag aldrig ge mig. Det må vara hur jobbigt som helst att vara djurgårdare – det skiter jag ändå fullständigt i.
Nästa säsong – då smäller det!
