Minnet av ett stockholmsderby
Idrottssveriges två allra bittraste ärkerivaler inför 13850 inbitna och hockeyintresserade stockholmare i ett kokande Globen. Det är kvartsfinal tre, ställningen är 1-1 i matcher mellan seriesegrarna, vårt gamla härliga Djurgår’n, och dem där svartgula från Solna som vi alltid kommer att hata, nämligen den Allmäna Idrottsklubben, AIK. Som 12-åring upplevde jag mitt första riktiga hockeyderby.
Det var den fjärde mars 2001 när vallfärden mot Globen startade. Jag följde med min käre gamle far, då liksom nu matchvärd (har bytt namn till arenavärd) för Djurgården Hockey. Eftersom matchen som skulle spelas var ett så kallat ”bortaderby” fick han inte jobba på sin vanliga plats utan istället fick vi placera oss ovanför den röststarka Djurgårdsklacken, på den där branta, relativt trånga kortsidan som numera är en del av Läktare B. Det kändes väldigt högt upp, jag kommer ihåg hur det pirrade i magen när jag tittade ned mot målet som vaktades av den fenomenale Mikael Tellqvist.
Något jag minns med avsky är när den omåttligt fula borgen (som AIK-spelarna kom in i en gång i tiden) rullades ut och tonerna till ”Åh vi é AIK!” började höras (en av de allra största nackdelarna med bortaderbyn). Det är förmodligen något av det värsta jag varit med om i Globen, om man bortser från en del plattmatcher. Jag var väldigt nära på att gå ut och vänta utanför dörren tills råttdjävlarna sjungit klart sin sång. När jag tänker efter tror jag faktiskt att det var så jag gjorde till slut...
Själva matchen minns jag inte fullt lika mycket ifrån, annat att det var en mycket viktig match som var en del i det slutspel som kom att leda till ett andra raka SM-guld. Den andra kvartsfinalen hade DIF förlorat med hela 3-7 efter att ha vunnit med 4-1 i den första, så man var inte alltför optimistisk inför den här matchen om man var djurgårdare. DIF hade ju åkt ut mot AIK i kvartsfinal förr (t.ex. 1987/88 och 1996/97). Den första perioden innehöll dock ett stort glädjeämne. Tallkrogssonen Kristofer Ottosson, som växt upp på samma gator som undertecknad, satte 1-0 assisterad av den framtida världsbacken Niklas Kronwall.
Fortsättningen på detta kvartsfinalderby blev dock alltför spännande. Trots ett massivt skottövertag för DIF stod det 2-2 på resultattavlan när den andra perioden var slut. Direkt i tredje klev då matchhjälten med stort m in i matchen, nämligen slovaken Vladimir Orszagh, en av flera lyckade värvningar denna säsong. Han satte 3-2-målet redan efter 01:58 och det var självklart samme man som senare avgjorde matchen med sitt 5-3-mål i öppen kasse med en minut kvar av matchen. Jag kommer ihåg vem som var min stora hjälte den kvällen i alla fall.
Det här derbyt var inte bara en väldigt skön seger, det var ren och skär inspiration för mig som ung djurgårdare. Nu visste jag till hundra procent att det var det här jag ville uppleva igen. Därför älskar jag nu derbyna och stämningen dem för med sig, på gott och ont. Och hatet gentemot klubben från Solna har väl inte heller minskat direkt…
5-3-segern i det tredje kvartsfinalderbyt var bara början på ett fantastiskt slutspel. Efter seger med 4-1 i matcher mot råttorna blev Luleå en lätt match i semi och i finalen fick vargarna från Karlstad se sig besegrade med 4-2 i matcher efter att Daniel Tjärnqvist bokstavligt talat slagit in 2-1 i sudden. Årgången 2000/2001 var ett briljant djurgårdslag, ett sådant man gärna minns gång på gång och återigen. Ett sådant lag man hoppas få se igen. Det är i alla fall därför jag går på hockey.
