Krönika: Det sitter i skallen
Det känns som att jag blir mer och mer personlig i mina krönikor. Tidigare har jag bara spytt galla, vilket jag naturligtvis inte kommer sluta med, och hetsar till diskussion, vilket jag hoppas att jag kan fortsätta med.
Denna fredag, i den första av mina Fredagskrönikor, ska jag bli väldigt personlig. Jag ska berätta om hur en dag kan börja helt otroligt dåligt för att sen sluta i stor glädje.
Den här veckan började med en måndag som skulle visa sig bli en av de jobbigaste måndagarna modern tid. Jag var på väg till jobbet på morgonen i bilen, tio minuter från min destination i Sundbyberg. En bil framför mig trycker till lite på gasen och bredvid denna dök en cyklist upp och svängde in framför mig trots att vi åkte åt samma riktning.
Jag var tvungen att ställa mig på bromsen och dra bilen upp på en mittrefug på gatan. Tack gode gud var det bara vänster framdäck som gick åt skogen direkt. Senare började dock min nacke göra ont och än idag har jag fortfarande lite smärtor kvar.
Jag kom aldrig till jobbet, mina chefer sa åt mig att åka hem när jag pratade med dem i telefon. Det är tacksamt att ha underbara chefer ibland.
Väl hemma försökte jag vila, men smärtan tilltog ytterligare och jag käkade smärtstillande tabletter. Sen började telefonen ringa, och det var inte några roliga nyheter.
Nåväl, jag tänker inte skriva och be er tycka synd om mig, det vore under all värdighet som existerar hos mig. Men jag vill ändå att ni ska förstå att det inte alltid är åt skogen med allting. Nej, jag hade gett mig fasiken på att jag skulle befinna mig på Råsunda på måndagskvällen. Tio minuter in i matchen så kändes det som att det inte kunde bli värre, hela dagen och så även kvällen såg ut att bli den sämsta i mannaminne.
Men vi på södra läktaren tog tag i sången och resultatet lät inte vänta på sig. Klockan 22.00 lämnade jag Råsunda och var glad, äntligen någonting positivt den här dagen. Djurgården slog våra rivaler från Solna med 3-1 och goda nyheter hade poppat upp i form av sms på mobilen.
Senare under veckan skaffade jag och min fästmö en ny bil. Det var när jag satt i bilen jag insåg att allting går, bara man vill. Att precis allting sitter i huvudet, förutom fysisk smärta (men fasiken vet om inte det också borde klassas som psykproblem snart). Att agera utefter ens tankar för att nå slutmålet… Precis som i ishockey!
Till kommande säsong är mitt underbara älskade DIF Hockey nederlagstippat. Varför? För att på pappret är laget inte lika bra som många andra lag är, men det är på pappret. Dock mentalt är det nog en helt annan sak. Föreningarna köper spelare för multipengar, men jag klandrar dom egentligen inte. Vissa klubbar i de mellersta delarna av vårat avlånga land har trissat upp lönerna rejält och för att överleva måste klubbarna hänga på denna kurva, men det finns en viss oro över att det ska gå för långt.
Snart kommer inte erfarna ledare behövas i klubbarna. Snart kommer det räcka med en person som inte vet någonting om pedagogik och konsten att få spelarna att jobba efter samma håll och bli ett lag, ni vet, allt det som egentligen sitter i huvudet. Framtidens tränare behöver bara veta hur man spelar tråkiga 1-3-1-systemet och låta alla klasspelare ha privat show på isen och sen hoppas på turen.
Kort sagt, för att överleva och nå målen på isen måste alla spelare ha det rätta psyket och kriga för varandra. Jämför det med personer som inte klarar av sitt arbete trots riktigt bra lön men också med riktigt dåliga arbetskamrater.
Situationer när anställda är fast under en tid för att de tänker på lönen, men långsiktigt kommer det gå åt skogen och deras psyke hamnar längst ner av de allra djupaste brunnar, varpå det är svårt att ta sig upp igen. Många väljer att byta jobb, gå ner i lön och trivas enormt för att på en långsiktigare väg utvecklas som människa. Dessa personer beundrar jag!
Titta på ett lag som Malmö. Pengar och lite mera pengar lades på spelare för att laget skulle hamna långt upp i tabellen och gå riktigt långt i slutspelet. Som jag ser det som var det pengar som gjorde att laget till nästa säsong nu kommer spela en division lägre. Psyket, den riktiga vinnarskallen och lagsammanhållningen fanns inte där, och då spelar det ingen som helst roll hur dyra spelarna är, laget kommer aldrig vinna någonting stort ändå!
Jämför Malmö med Modo. Där snackar vi om en komplett trupp, även om jag aldrig någonsin kommer tycka bra om Harald Lückner. Modos trupp visade stort hjärta med spelare som känner varandra och vet hur den andre tänker, känner och mår. Jag tror inte lönerna var så dåliga heller, men det är min övertygelse att dessa spelare som har ett stort hjärta för Modo hade accepterat en mindre lön än vad de har idag. Varför? För att de verkligen ville vinna Sm-guld tillsammans i Modo! Ingen annanstans, utan i Modo! Det är rätt psyke, och det är helt rätt metod för att gå långt.
Precis som i övriga livet… Trots att jag kanske har en kass dag med smärtor i nacken så måste jag ändå ta mig igenom det. Det hade varit omöjligt om det inte hade varit för min familj, vänner, mitt jobb med underbara kollegor, DIF och 08 Hockey, samt naturligtvis andra saker.
Det är exakt likadant när du kör en bil. Du måste ha huvudet med dig för att kunna ta dig till din destination, annars kan det sluta illa, för fler personer än dig själv!
Och när kommande säsong inleds och fortlöper är det min övertygelse att många kommer vara väldigt överraskade över Djurgårdens resultat, och då kommer det vara för att laget har en gemensam vinnarskalle och lagkänsla som inte kan köpas för pengar!
Tack för att ni läste min första fredagskrönika. Jag lovar att till nästa vecka skriva någonting som får er att bli riktigt förbannade på mig – Igen!
