Krönika: Jag måste vara galen
Sommaren verkar äntligen ha kommit till vår kära huvudstad. Men nu när solen skiner, badstränderna fylls till bredden och vattnet blir allt varmare kan jag ändå inte tänka på eller längta till något annat än hösten. Det har gått så långt att jag hellre går in i ett kyligt och ganska tomt Hovet för att se DIF Hockey träna än jag njuter av solen och värmen som man ju gått och trånat efter hela sommaren. Jag måste vara galen. Eller?
Det var i fredags som jag insåg det. Efter att ha sett Djurgården träna på is för första gången den här säsongen, efter att ha smålett åt ”skridskohopp”-övningen, skrattjublat åt David Printz klockrena tacklingar och efter att ha hört hoppfulla, förtroendeingivande och därmed lugnande ord från både tränare och spelare insåg jag vad som egentligen höll på att hända med mig. Hockeysuget började infinna sig, mycket tidigare och mycket starkare än vanligt
Att DIF Fotboll idag kan ta över serieledningen i mötet mot GAIS eller att det vankas vrakderby om en vecka är två saker som jag såklart ser väldigt mycket fram emot, men på något sätt går detta inte att mäta med den längtan jag känner inför hockeysäsongen. Det som gör det hela ännu konstigare är att det aldrig tidigare varit på det här viset. För mig är det en helt ny upplevelse.
Jag är uppväxt med DIF Hockey och har varit i Globen och på Hovet sedan barnsben vilket också gjort mig till en hockeysupporter i grunden fastän jag senare (läs: i slutet av 90-talet) hittat fotbollens stämning och passion. Framgångarna för DIF i fotbollsallsvenskan har gjort oss supportrar extra stolta och självsäkra. Man kan i stort sett lita på att DIF hänger med i toppen under större delen av säsongen, vilket man även gjorde under en sådan säsong som den förra.
Nu ska den här krönikan dock inte handla om DIF Fotboll, den ska handla om varför hockeyn går före för mig. Förra året var jag på Hovet och såg Lärking ge HV71 segern samtidigt som DIF slog Öster på Stadion. Jag stod även i Globen och följde DIF-Luleå den där söndagen när våra antagonister från Solna inte vann guld. Valet skulle för mig vara självklart om några liknande krockar inträffar i framtiden. Varför? Det handlar om känslor.
De senaste årens ekonomiska stålbad, brist på storstjärnor och matcher med mycket publik har fått DIF Hockey och många supportrar att förändra sig. De som tidigare väntat till december innan de bryr sig om hockeyn börjar nu tidigare, flera rentav mycket tidigare. Och från att ha varit säkra på att DIF ska vara topp fyra och kaxat upp sig redan innan säsongen knyter de allra flesta djurgårdare nu istället näven i fickan och ger allt.
Jag har alltid sympatiserat med den som är ”underdog”, kort sagt för att jag föredrar känslan av att ha fått revansch och av oväntad framgång framför att motsvara förväntningarna genom exempelvis ett SM-guld som alla krävde. Därför kan jag rakryggad säga att jag de senaste två hockeysäsongerna har haft några av mina bästa upplevelser på en ishockeyarena och att detta även har förändrat mig. Jag var nämligen förut en av dem som tyckte det var alldeles för många matcher för att riktigt orka bry sig redan i september och oktober. Det är något jag skäms lite över.
Nu ser jag dock helt annorlunda på saker och ting. DIF är inte längre ett självklart topplag som lyckas även utan supportrarna. Laget är beroende av oss fans och vice versa, därför hoppas jag att flera kommer till samma insikt som mig. Jag må vara galen som längtar till hösten när sommaren kommit och jag må vara galen som hellre stödjer ett bottentippat lag i hockeyns elitserie än ett topplag i fotbollsallsvenskan (även om jag helst stödjer både och). Men vi är ju alla djurgårdare; galna och mentala. Eller hur?
