Krönika: Jag älskar arga spelare!
Vem som helst kan ha en dålig dag på sitt jobb, det gäller även ett hockeylag och ishockeyspelare. Ett lag kan komma till en match taggade till tårna och ändå förlora med 7-0. Sådant händer och då gäller det att skaka av sig det på en gång och sikta på nästa match.
Ingen kan omöjligen säga att ett resultat som visar 7-0 berättar hur bra laget som förlorade är. Allting sådant sitter i huvudet och visar ingenting på hur vad laget egentligen kan. Du måste helt enkelt skaka av dig förlustmatchen kvickt och gå vidare till nästa.
Däremot om du spelar en tuff, tät och riktigt jämn match och förlorar snöpligt så ska du gräma dig och bli förbannad. Om det mot förmodan skulle finnas någon i DIF som inte blir riktigt jäkla arg över en förlust i en riktigt tight match så skulle jag vara jäkligt besviken på den spelaren och sätta honom på bänken ett tag.
Men jag tror helt ärligt att jag inte behöver oroa mig för det. Trots att det inte var en match i elitserien, utan en tävlingsmatch i en träningsturnering, så visade Djurgårdsspelarna verkligen att man hatade att förlora denna så tuffa och jämna fight som det blev mot Linköping.
Daniel Larsson storspelade verkligen i sin första match för säsongen. Han till och med tog en straff, visserligen en dålig sådan, och makalösa räddningar som man inte kan vänta sig så här tidigt på säsongen. Men så det där jäkla skottet som blev det sista i matchen då pucken gick förbi honom, det sved riktigt ordentligt. Daniel kastade sin klubba mot plexiglaset i ren ilska.
Just sådant älskar jag att se. Jag kan villigt erkänna att jag var riktigt förbannad efter att den sista pucken gått in. Jag kokade av ilska. Det var en ilska som byggdes upp tidigare under matchen när domarna, för dagen två av dom, totalt missade den fulaste gärningen under hela matchen då Andreas Pihl skickade en riktigt ful armbåge upp i ansiktet på en Djurgårdsspelare utan åtgärd från domarna.
Så att jag som supporter var förbannad är en självklarhet likväl det var för spelarna att visa ilska. Det är tecken på att ha vinnarskalle, visa att man hatar att förlora, framförallt sådana här matcher, trots att det bara är en ”träningsturnering”.
Daniel Larsson var inte den enda som visade detta. Flera spelare dängde klubban i sargen för att de var förbannade på sig själva, ibland för att ha hamnat i utvisningsbåset. Ilskan behövs av många anledningar. Det gör att laget satsar stenhårt på nästa match, mer än vad man kan förvänta sig, samtidigt som misstaget också kanske aldrig inträffar igen då ingen gillar att bli så besviken på sig själva.
Så ilskan är viktig. Om den inte finns så är det inte längre någon mening att spela ishockeymatcher, då får det bli golf och bridge för hela slanten.
Men som sagt, jag tror inte jag behöver oroa mig för att Djurgårdens spelare inte har vinnarskalle…
