Nostradamus var den enda som visste, men jag glömmer det aldrig!
Bara Nostradamus visste vad som skulle hända, tyvärr kunde han inte varna oss att det skulle ske för sex år sedan. Ingen vet något om vad framtiden kommer ge oss, men vi kan absolut lära av historien.
Jag minns så väl den dagen för sex år sedan. Jag hade slutat ganska tidigt i min skola i Nynäshamn och skulle till Haninge för att ta ett extrapass på mitt jobb. Jag jobbade då med människor inom vården. Jag fick skjuts av min skolkamrat till jobbet, vilket jag var väldigt tacksam över så jag slapp stressa.
När jag lämnade skolan hade ingenting hänt. När jag kom till arbetet och in i personalrummet såg jag hur alla mina kollegor satt och tittade på tv. Bilderna av hur det första planet flög in i tvillingtornen i New York chockade mig och jag, liksom de flesta andra vid den tidpunkten, trodde naturligtvis på en ren olycka.
Självklart tittade man på alla bilder som rullades och sen var det dags för arbete. Inte lång tid efter kommer en av mina kollegor och säger att ”de har träffat det andra tornet nu”. Jag fattade inte först men insåg ganska snabbt vad hon menade, så närmaste tv fick min uppmärksamhet återigen. Jag stod och hörde hur en reporter rapporterade om kraschen i det norra tornet för att sen bli helt stum när planet flög in i det andra tornet. Det var en repris på vad som var en direktsändning fem till tio minuter tidigare.
Eftermiddagen och kvällen löpte på men man tog varje ledig tid till att kolla nyheterna. Våra egna reportrar var riktigt trötta, alla program försvann från tv-tablån och i diverse nyhetssoffor diskuterades det om kapningar och terrorister.
Jag minns hur ledsen jag blev, hur illa jag mådde när jag såg människor som hade hoppat ut från byggnaderna.
Dagen efter besökte jag kyrkan för första gången i mitt liv utan att vara på bröllop, dop, begravning eller skolavslutning. Jag skrev i en bok om mina tankar. Men det blev inte bättre för det.
Människor jag fick kontakt med över Internet som jag kände, bosatt i Boston, jämförde det här med Pearl Harbor. De ansåg själva att deras land på några få timmar hamnat i ett krig. Jag kan fortfarande idag inte tro det.
Dagen eller dagarna efter attacken så skulle DIF egentligen ha spelat mot Colorado Avalanche. Jag minns hur ledsen jag blev när matchen ställdes in, men absolut inte i jämförelse med hur ledsen jag blev av själva attacken.
Jag trodde egentligen inte på katastrofer innan den elfte september 2001. Katastrofer som skapas direkt av människan är för mig helt obegripligt. Två år efter attacken mot USA så fick vi i Sverige uppleva ett eget ”elfte september”.
Mordet på Anna Lindh chockade mig enormt mycket. Jag minns hur jag och många på Svenskafans valde att låta alla artiklar vila när mordet inträffade. Djurgården skulle ha spelat mot Hammarby i Uppsala den dagen. Spelarna ville inte spela, vilket var helt förståeligt.
911 dagar efter attacken mot USA smällde det igen, denna gång i Madrid. Återigen en chock i världen, precis som det också blev efter bomberna i London.
Vi blir ständigt påminda om människors kunskap och vilja att ställa till problem. Låt oss hoppas innerligt att vi lär oss av misstagen och gör vårat yttersta för att dämpa alla eventuella fall som kommer.
Och för min egen del tänker jag hoppas att detta år, den elfte september 2007, blir lugn och att de lag som spelar ishockey idag tillåts göra det!
Ju mer jag tänker på detta så tänker jag att jag ska infria mitt löfte om att ta mig till ground zero i New York och lägga dit blommor! Det skrev jag i boken i kyrkan att jag ska göra, och det ska jag göra!
Tack för att ni läste detta alster även om det inte handlat så mycket om ishockey!
