Krönika: Vad händer i Linköping?
Årets första bortamatch i serien för min del gick på måndagskvällen till Linköping. Cloetta Center var lika tråkig som den var i början av mars, och hamburgarna var långt ifrån goda. Jag tänkte försöka minnas hur det var när Linköping slog DIF förra säsongen då jag mådde så dåligt långt efter. Efter matchen hade jag glömt allt det, jag var bara segerrusig som få. 4-0 borta mot Linköping, känn på den!
Om vi börjar med att titta på vad matchen gav oss så är jag otroligt nöjd och glad med försvarsspelet. Linköping fick slita hårt för att få sina farliga chanser och när de väl fick dom så stod Daniel Larsson i vägen.
Första målet var en skön prestation av Ottosson.
2-0-målet var ett kanonskott av Edvin Frylén.
3-0 kom i ett klassiskt två mot ett läge där passningen satt fint.
Och det sista målet signerat Fredrik Bremberg och Nichlas Falk.
Nog om matchen och istället ställer jag mig frågan: Vad händer i Linköping?
Jag skrev efter förra säsongen ett litet eget reportage där jag utsedde Sveriges näst bästa supporterförening i ishockey, och Linköpings White Lions fick den nomineringen av mig. Jag börjar känna att jag kanske har fel.
Det positiva, och som jag aldrig kan ta ifrån White Lions, är att de fortfarande vägrar klä sig i höga hattar och målade ansikten, samt att de inte använder någon trumma. Det förtjänar en del respekt.
Men jag vill ändå ifrågasätta fantasin. White Lions har tidigare varit kanonduktiga rent fantasimässigt och sångmässigt. Vart har det tagit vägen? Det mest patetiska var hur klacken tagit Black Armys gamla ”attack ramsa”. Varför har ni gjort det, White Lions? Snälla någon, svara.
Sen måste även jag få ge mig in i debatten om ”hatet på läktarna”. Det är supporterkultur vi pratar om! En kultur som är nödvändig för att skapa stämning på arenorna. Två klackar måste få skrika till varandra utan att det ska förknippas med våldsamheter. Jag tror faktiskt att personerna i Linköpings klack håller med om detta då de hur många gånger som helst skrek ”Vi hatar Djurgården”.
Återigen brist på fantasi hos Linköpingklacken, som hela tiden skrek detta. Självklart ska de få skrika det om de vill, men görs det hela tiden, och då menar jag hela tiden, då slår det tillbaka mot dom själva. Ett tips är att i 90 till 95 procent av ramsorna ska vara ramsor som stöttar sitt egna lag och resten då hatramsor eller andra ramsor där det beskrivs vad man tycker om sina motståndare.
Detta torde vara en självklarhet för alla lika självklart som att det inte betyder att jag vill slå ner en person bara för att denne håller på ett annat lag. Det skulle aldrig falla mig in men jag vill ändå kunna ha friheten att uttrycka mina känslor både till DIF och mot våra motståndare.
Sist men inte minst vill jag bara säga detta.
4-0, och det vet ni om!
