Berättelse: Minnet av min farsa
Att jag som liten var hockeyintresserad visste nog alla. Det var inte ovanligt att jag kunde spendera flera timmar med hockey, precis som jag gör idag. Tidningar och bilder stod i centrum inom mitt febrila sökande efter all sorts fakta. Jag kunde sitta långt in på kvällarna och sortera mina hockeybilder. I den finaste pärmen jag hade, samlade jag mina Djurgårdsbilder. Att det blev just Djurgården, det var farsans förtjänst.
Farsan jobbade på en mataffär, där dem sålde hockeybilder. Det var inte ovanligt att han kom hem med en bunt bilder till min stora förtjusning. Han brukade ofta sitta vid min sida och sortera dem nya bilderna. Att det var det bästa jag visste, det tror jag farsan kände till. Det måste han, för hela min värld just då, kretsade omkring dessa bilder.
Ett ställe som jag och farsan ofta besökte var en samlarbutik med hockeybilder. Där sålde dem Djurgårdsbilder för 1 krona styck. Där satt man och bläddrade igenom butikens lådor, för att finna just den där bilden som man saknade. Jag hade snart en hel pärm full av bilder med Djurgårdare. Spelare som Björn Nord, Espen Knutsen och Thomas Johansson klädde pärmens insida.
Men bilderna var bara en del av mitt sakta groende Djurgårdsintresse. Jag minns mycket väl min första Djurgårdsmatch. Det var en nöjesmatch som utspelade sig mellan Djurgården och Vancouver Canucks. Det var på Globen, arenan som jag bara hade sett på tv, men som jag nu fick beskåda med egna ögon. Det var en mäktig känsla att sitta därinne. Allt var så stort. Att sedan se sina hockeybilder skrinna runt där nere på isen, det kunde bara beskrivas med en känsla: Praktfullt.
Men jag skulle snart inte få återse Stockholm ur samma perspektiv. Min farsa blev snabbt mycket sjuk. Hjärnblödning löd diagnosen. Han kämpade i ett par dagar, men det var lönlöst. Jag förlorade inte bara min farsa den dagen, jag förlorade även mitt hockeyintresse på obestämd tid.
Många år gick, och hockeyn var som bortblåst. Bilderna låg på hyllan med stora lager av damm på. Jag fick inte hem tidningarna längre för jag sagt upp medlemskapet. Jag visste inte längre hur det gick för Djurgården. Jag hade stängt av allt.
Men så hände någonting som förändrade min syn på det hela. Jag började plötsligt följa Djurgården igen. Jag drunknade i allt som hade med hockey att göra, igen. Allting var som förr, förutom att farsan nu inte fanns till där för att kunna dela mitt hockeyintresse. Jag var tvungen att dela mitt intresse med mig själv.
Men jag upptäckte snart att genom hockeyn, väcktes så mycket minnen från den tiden då farsan fortfarande fanns till. Jag började minnas min farsa igen. Alla härliga minnen från hockeyn som han hade delat med mig. Bilderna från den tiden finns fortfarande kvar i mitt huvud.
Jag har fortfarande kvar min Djurgårdspärm. Men nu ligger den inte på hyllan och samlar massor av damm. Bilderna ligger fortfarande kvar, med alla minnen. Minnena från min farsa.
