Alla Djurgårdares helgon
Så här i allhelgonatider passar vi på 08 Hockey på att hylla våra helgon, de gamla djurgårdshjältar som tyvärr inte finns ibland oss längre.
* Wilhelm ”Wille” Arwe (1898-1980)
- Var med och startade DIF:s hockeysektion
- Stor grabb nummer 6 i ishockey
- Ett SM-guld med DIF (hockeysektionens första)
- Europamästare 1921
- Två OS-turneringar, 1920 (landslagets första turnering) och 1924
Många Djurgårdare har nog tyvärr aldrig ens hört talas om Wilhelm Arwe, men faktum är att vi åtminstone till viss del har denne man att tacka för att vi överhuvudtaget har ett hockeylag idag. Han låg bakom startandet av Djurgårdens IF:s hockeysektion 1922 efter att som bandyspelare i IK Göta fått chansen att delta i Sveriges första internationella ishockeyturnering, OS i Antwerpen 1920. Tyvärr blev det varken då eller 1924 någon medalj för ”Wille” och de andra, båda gångerna slutade man fyra.
Djurgårdens hockeysektion spelade sin allra första SM-final 1926, där man mötte Västerås IK på självaste Stockholm Stadion. Matchen blev rena utklassningen, hela 7-1, och självklart var Arwe, som en av sektionens grundare, med på isen. Det blev dock inga fler SM-guld för vad man nästan kan kalla DIF Hockeys fader. Han spelade i Djurgården fram till 1931. Den åttonde april 1980 avled Wilhelm Arwe, men hans arv till Djurgårdens IF lever i allra högsta grad vidare.
* Stig Tvilling (1928-1989)
- Stor grabb nummer 45 i ishockey
- Fyra SM-guld med DIF
- OS-brons
- Tre VM-medaljer (ett guld, ett silver, ett brons)
- 51 landskamper i fotboll
Stig Tvilling, som från början hette Andersson, är en av de riktigt stora inom svensk hockey. Många minns honom nog eftersom han och hans tvillingbror (det kanske hörs på namnet) Hans (som fortfarande är i livet) knappast gick att skilja åt under sina respektive karriärer. De deltog i exakt samma VM och OS samt faktiskt exakt lika många fotbollslandskamper, även om Hans gjorde fyra mål på dessa och Stig ”bara” ett.
VM 1953 var annars en turnering där Sverige ställde ett starkt lag på banan. Flera av spelarna var dessutom Djurgårdare då DIF både före och efter 1953 var ett av de starkaste lagen inom svensk hockey. Namn som Lasse Björn och Sven ”Tumba” Johansson känner nog de flesta igen. För bröderna Tvilling slutade turneringen i de bådas första och sista internationella guldmedalj, även om det skulle bli tre SM-guld till efter den VM-turneringen. Under 50- och 60-talet hade Djurgårdens hockeysektion en väldigt framgångsrik period, något vi kommer att återkomma till. Stig Tvilling tog sitt sista SM-guld med DIF 1958. Han avled den 20 september 1989.
* Gösta ”Lill-Lulle” Johansson (1929-1997)
- Stor grabb nummer 32 i ishockey
- Sex SM-guld med DIF
- OS-brons
- Tre VM-medaljer (ett guld, ett silver, ett brons)
- Ett tyskt mästerskapsguld med Krefeld
- Tre italienska mästerskapsguld med Bolzano (som tränare)
”Lill-Lulle” var ytterligare en av spelarna som var med i den där VM-turneringen 1953. Precis som flera av de andra som var med då är han fortfarande efter sin död en legendar inom svensk ishockey. Han utmärkte sig dessutom som en av Sveriges allra första professionella ishockeyspelare, om än inte den första. Detta blev han genom att efter sin första guldsäsong med DIF, 1950, packa väskorna och åka ner till vad som då var Västtyskland och spela med Krefeld, där det dessutom blev guld direkt.
Gösta Johanssons karriär i Djurgården sträckte sig över ett decennium. Det sista SM-guldet tog han 1960, tio år efter att han hjälpt klubben att bärga sitt blott andra SM-tecken. Det sista som ”Lill-Lulle” var med och vann var Djurgårdens sjunde. Han fick också, åtminstone delvis, vara med om den fantastiska förlustfria svit som hockeylaget hade under slutet av 50-talet och början av 60-talet. Efter spelarkarriären ägnade sig Gösta, förutom sin verksamhet som affärsman, åt att vara tränare i Sverige, Schweiz och Italien. I det sistnämnda landet tog han tre raka guld med Bolzano och lyckades göra så att resten av Europa fick upp ögonen för den annars bleka hockeynationen. Den tionde april 1997 avled Gösta ”Lill-Lulle” Johansson hemma i sin lägenhet på Östermalm. Dödsorsaken var levercancer. En av svensk hockeys stora hade gått ur tiden.
* Roland ”Rolle” Stoltz (1931-2001)
- Stor grabb nummer 52 i ishockey
- Sex raka SM-guld med DIF
- Sex VM-medaljer (två guld, två silver, två brons)
- Ett OS-silver
Roland ”Rolle” Stoltz är av många (framför allt de tillräckligt gamla) säkert ansedd som den störste ishockeyspelaren i Djurgården genom tiderna. Alla andra backar sedan dess känns nog som mer eller mindre svaga kopior. Han var, precis som Stig Tvilling och ”Lill-Lulle” med och tog VM-guld 1953, men han var även med nio år senare då han vann karriärens andra och sista världsmästerskap. Två år senare var han tillsammans med de övriga i landslaget i OS-final i Innsbruck, Österrike. Det sovjetiska maskineriet blev dock för svårt, och man fick nöja sig med ett silver.
Under sin karriär hann ”Rolle” också med att säga en och en annan så kallad ”sportgroda”, ibland till sin nära vän och tillika sportjournalisten Lars-Gunnar Björklund. "Det är bättre att skjuta löst på mål än hårt utanför" och "där ser man att det lönar att skjuta sig" är två exempel på sådana. I Djurgården gick det minst sagt fantastiskt för ”Rolle”. Under hela sin karriär (som enbart spenderades i DIF) hann han med att vinna sex raka SM-guld (1958-1963). Radarpartnern karriären igenom var Lasse Björn. Dessa båda blev därmed också väldigt nära vänner, och numera delar de också något annat. Båda två har fått sitt nummer och namn i taket på Globen. Även om Roland Stoltz dog på grund av cancer den 19:e februari 2001 kommer #2 alltid att vara hans och i alla Djurgårdares hjärtan kommer han alltid vara nummer ett.
* Gösta ”Knivsta” Sandberg (1932-2006)
- Sex raka SM-guld i ishockey med DIF
- Fyra SM-guld i fotboll med DIF
- 52 landskamper i fotboll
- Åtta landskamper i ishockey
- Tre landskamper i bandy
- Stor grabb i fotboll
- OS-brons i fotboll
- Guldbollen 1956
- Vald till ”Århundradets Djurgårdare”
Ja, vad ska man börja när man skriver om den störste av dem alla? Gösta ”Knivsta” Sandberg (smeknamnet kommer från hans hemort) är nog den som de allra flesta tänker på när de hör ordet ”Djurgårdshjälte”. Han var landslagsman i hela tre sporter; fotboll, hockey och bandy. Även om han kanske var allra bäst i fotboll tog han fortfarande sex raka SM-guld i ishockey, tillsammans med bland andra ”Rolle” Stoltz. På somrarna var det gräs, på vintern is. ”Knivsta” kunde sina saker oavsett underlag. Det är nog totalt omöjligt för de flesta att idag tänka sig att någon skulle kunna klara av samma sak idag, även om matcherna i de olika sporterna blivit fler. Att vara elitidrottsman i tre sporter är och kommer alltid vara en gigantisk bedrift. Att vara landslagsman i de tre är ännu större. ”Knivsta” var den siste ”allroundidrottaren”.
När Gösta Sandberg höjde bucklan efter att ha säkrat sitt sista SM-guld för DIF Fotboll var det början på en lång rad av misslyckade fotbollsår. Det skulle dröja 36 år innan det hände igen. ”Knivsta” blev också tilldelad det finaste av alla fotbollspriser, nämligen Guldbollen. På rinkarna var han inte stjärnan på samma sätt som på fotbollsplanen, men åtta landskamper skvallrar ju om att han även hade kvalitéer inom ishockeyn. Efter karriären jobbade han bland annat på olika positioner inom DIF Fotboll och han såg väldigt många matcher från Stadions hedersläktare. Förra året spelade AIK ut Djurgården och vann med 3-1 på ett välfyllt Råsunda. På vägen hem segnade Gösta ”Knivsta” Sandberg ned, och i ambulansen på väg till Karolinska Sjukhuset dog han, 73 år gammal. Även om de flesta kommer ihåg honom som för hans fotbollsmeriter kommer han av alla Djurgårdare alltid vara ihågkommen som den allra största, oavsett idrott.
Det här var bara ett urval av alla fantastiska Djurgårdare som tyvärr gått ur tiden. Vi är stolta över att ni en gång representerade vår älskade förening och vi är tacksamma för det ni gett oss supportrar och Djurgården i sig. Ni finns för alltid kvar i alla Djurgårdares hjärtan.
Vi är med er överallt
