Krönika: Jag älskar inte Sverige
Inför fotbollsmatchen mellan Sverige och Lettland i onsdags så sade Lars-Åke Lagrell att ett avancemang till EM för svenska fotbollslandslaget skulle innebära en stor längtan och förväntan över hela Sverige. Det skulle pratas om det varje dag. Alla kommer säkert prata om det, men inte jag.
Jag vill börja med att säga att jag inte vill bli missförstådd. Jag kan applådera åt att Sverige avancerade till EM, men hade de inte gjort det hade jag inte blivit ledsen. Det är exakt samma sak med Tre Kronor, skulle landslaget inte vinna så tänker jag inte gråta. Kort sagt, jag älskar inte Sverige så som jag älskar Djurgården.
För mig handlar det enbart om DIF. Det är därför jag beundrar spelare som Kristofer Ottosson som tackar nej till Tre Kronor bara för att kunna koncentrera sig på DIF. Det är respekt!
Jag ska försöka utveckla dessa argument. Det handlar om att vara supporter, om att stå på läktaren och, milt sagt, ”tycka illa om” våra motståndare samtidigt som man har nerverna på spänn för att jag vill inget annat än att Djurgården ska vinna och ta tre poäng. För att kunna ta dessa poäng måste laget vinna över våra motståndare och även dess supportrar. I motståndarna hittar vi exempelvis i HV71 Per Ledin, en spelare jag tycker så illa om. Per Ledin är en sådan kille som gör att det brinner i skallen på mig när denne försöker spela ishockey.
Då är det jäkligt svårt för mig att sitta i soffan och hoppas att Per Ledin ska, iklädd en matchtröja med Tre Kronor på, försöka göra mål. Jag tycker lika illa om honom ändå! Det är så svårt att ena dagen spy galla över en spelare för att dagen efter hylla honom, det finns inte.
Självklart tycker jag att det är bra om det går bra för Svenska landslag, oavsett om vi pratar ishockey, fotboll, handboll, skidåkning, bowling eller vad ni nu kan tänka er, men då enbart av två saker:
1. Av rena politiska skäl, då många människor runt om i våran värld knappt känner till vårat land men väcks upp när vi syns i idrottssammanhang. Det är bra för vårat land på lång sikt.
2. Just i lagsporterna är landskamper viktiga för unga spelare att möta internationellt motstånd och på det viset utvecklas. Om vi tittar då närmare på hockeyn, som utan tvekan är min favoritsport, så vill jag gärna låta ungdomarna utvecklas internationellt för att vi i framtiden ska få en attraktiv ishockey utan en massa importer.
När jag summerar allt detta, kärleken till DIF är likgiltig med kärleken till flickvän och familj. Kärleken till Djurgården är kärlek för livet. Den kärleken finns inte någon annanstans, allra minst i svenska landslag.
