"Vi tar guldet i fotboll istället"
Regnet smattrade mot rutorna på bilen. Vädret hade en tråkig karaktär, men trots detta var humöret på topp. Väl framme i Cloetta Center beskådade jag flertalet polisbilar. Det var extra inkallning på grund av kravallerna som hade uppstått förra säsongen, när Djurgården föll i den sista omgången och missade slutspelet. Resultatet då blev ett krossat tåg. Någonting som inte fick upprepa sig.
Värmningen hos Djurgårdarna såg spänd ut. Det märktes redan då att det var mycket som stod på spel. Linköpingsklacken hade börjat sluta upp på det tillsynes lilla området snett nedanför oss. Djurgårdsklacken kom senare. En ganska liten skara av trogna fans. Matchstart var snart att vänta.
Nervositeten gick inte att ta fel på. Jag kunde helt enkelt inte sitta still. Matchen hade en så viktig prägel. Djurgården var tvungen att visa att man hade allt att göra i detta slutspel. Linköpingsklacken bjöd på tifo, vilket var ganska mäktig. Men om man drar en jämförelse med Järnkaminerna var detta förhållandevis litet. Redan nu hade Djurgårdsklacken och Linköpingsklacken börjat skrika på varandra. Likt dem alltid gör.
Djurgårdshjältarna på isen hade stora problem mot Linköping, igen. Ingenting tycktes fungera. Linköping var helt klart det bättre laget. Trots att Djurgårdarna stundtals fick tag i pucken och höll den i anfallszonen, lyckades man inte skapa några chanser. Spelet var stillastående och fantasilöst. När man sedan såg till Linköpings anfallsspel, var rörelsen i den offensiva zonen en annan. Man transporterade pucken på ett ypperligt sett och rörde sig för att skapa yta. Djurgårdarna fick jaga, jaga och åter jaga.
När Linköping gjorde sitt 3-1-mål var matchen död. Stendöd. Det fanns ingen ork i Djurgårdslaget och viljan att genomföra matchen fanns inte. Den enda som lyckades med sina transporter av pucken och passningar var Fredrik ”Linkan” Bremberg, som var Djurgårdens man för matchen. Hans 2-1-mål, som gav en smula hopp, var en riktig delikatess. En backhand upp i nättaket och målet var ett faktum. Nollan var spräckt på Ratislav Stana.
Men det hjälpte helt enkelt inte. 4-1-målet kom efter en riktig indianare från Djurgårdssidan, och Linköping tog därmed sin andra raka seger mot Stockholmarna. Jag satt där smått nedslagen av den trevliga stämningen som artade sig mer och mer i arenan. Det är verkligen inte kul att sitta i ett fullsatt Cloetta Center och se sina Djurgårdshjältar förlora. Bland det tyngsta som finns.
Jag satt bredvid en trogen Djurgårdare under matchen. Han, likt mig själv, var allt annat än nöjd med mesta mästarnas spel. När vi skildes åt vände han sig till mig och sa, ”Vi tar guldet i fotboll istället”. Jag kunde inte annat än hålla med. Djurgården Hockey kändes just nu förlorat. Och om spelet fortsätter såhär, lär Linköping gå hem med 4-0 i matcher.
Hemresan blev förhållandevis inte så tung. Jag hade bra sällskap och trevlig musik i bilen. Men förlusten låg fortfarande och gnagde mitt sinne. Det känns tungt nu, riktigt tungt. Regnet smattrade fortfarande mot rutorna när vi lämnade Cloetta Center bakom oss.
