Tack Djurgården för säsongen 07/08
Efter gårdagens snöpliga förlust, där Daniel Fernholms höstlöv satte punkt för Djurgårdens säsong, har nu tankarna börjat klarna. Jag ser nu tillbaka på en underbar säsong som i vanlig ordning har blandats med glädje och sorg. Ett speciellt tillfälle jag mindes och som alltid kommer att etsa sig fast i mitt huvud, var matchen mot Luleå den 5 januari, när Djurgårdsklacken mobiliserade till någonting likt overkliga proportioner.
Tillsammans med en hängiven Luleå-supporter klev jag in i det halvfulla Hovet, där folket hade börjat strömma till mer och mer. På kortsidan hade redan delar av Djurgårdsklacken börjat samlats. Innan jag visste ordet av var hela kortsidan fylld av entusiastiska Djurgårdssupportrar, som redan nu hade dragit igång med kampsångerna. Hela 2700 supportrar stod och sjöng för fulla halsar, och ljudet var stundtals öronbedövande.
När så det magnifika introt hade gått av stapel på jumbotronen, kändes hela Hovet magiskt. Med optimistiska ögon flöt det känslosamma introt lätt igenom. Djurgårdshjältarna beträdde isen genom Järnkaminen, elden sprutade och lamporna riktades till Djurgårdsklacken. Konfetti av gul, röd och blå cirkulerade nu i luften magiskt dinglande ned på den sjungande skaran av Djurgårdssupportrar. Efter denna mäktiga uppvisning, tilldelades Järnkaminerna äran att sjunga nationalsången. Denna stund strålade jag likt aldrig förr.
Trots chockstarten från Luleås sida, fortsatte den väldiga Djurgårdsklacken med sina härliga ramsor och malde på. ”Johanssons Järnkaminer, Särkijärvis Järnkaminer” studsade mot Hovets betongväggar och spred en enorm glädje för sittplatsläktarna. Jag inkluderat, var helt fascinerad vid denna röstuppvisning som spelades upp för mina öron. Djurgården lyckades vända på matchen till en komfortabel 3-1-ledning. Klacken var säkerligen involverad i Stockholmarnas heroiska vänding.
Matchen hettade till rejält. Christian ”Fimpen” Eklund slängde handskarna och drabbades samman med Jaroslav Obsut inför Hovets förtjusta ögon. Hela klacksektionen tände till i en enda stor busvissling när linjedomaren för dagen valde att hålla fast Eklund, vilket gav Obsut chansen att puckla på den försvarslösa Djurgårdaren. Jimmie Ölvestad tände till rejält och blev fly förbannad över domarens beslut. Redan innan hade Ölvestad gjort sig vållande till ett matchstraff och fick tillsammans med Eklund lämna isen.
Med stödet från den största klacken någonsin skådad i svensk ishockey, kunde inte Djurgården förlora. Man var helt enkelt det bättre laget än Luleå, som trots den massiva påverkan från Djurgårdsklacken inte vill vika sig en tum. Djurgården satte den legendariska ”spiken i kistan” genom Pär Bäckers mål i den öppna Luleåkassen. Glädjen var enorm. Mesta mästarna hade visat inför den mobiliserade jätteklacken, att stödet behövdes likt vantar på en vinterdag.
För detta underbara minne finns knappast ord att tacka. En utav dem härligaste stunderna i mitt liv, där Järnkaminerna hänförde Djurgårdshjältarna till ett av dem bästa minnena någonsin. Någonting jag aldrig glömmer. Någonting som aldrig kommer att försvinna från min näthinna. Någonting att berätta för sina barnbarn.
