Det sviktande hockeyintresset i Stockholm
Om man är Djurgårdare i dessa dagar finns det fortfarande en hel del spänning i vardagen. Visserligen är det inte längre på grund av den hockeyn som spelas för tillfället, utan nu är det årets Silly Season som går på högvarv och rykte på rykte som florerar. Det viskas om förluster till NHL och nyförvärv från motståndarlag och allsvenskan och alla sitter vi väl och hoppas att de egna favoriterna ska stanna kvar i laget ett tag till.
Storfavoriten ”Bengan” Hörnqvist far till andra sidan Atlanten. Inte speciellt förvånande. Men en stor del av själva grundkittet i Dif stannar kvar i laget. För att promenera igenom elitserien och komma in på en topp-tre placering inför nästa slutspel. Naturligtvis.
Grundpelarna Frylén, Timmy Pettersson, Ottosson, Falken, Bremberg och Printz, som ofta bär hela laget, kommer att finnas med på förstasidorna när Djurgården lyfter bucklan efter nästa omgång. Och glädjande nog kommer så även kapten Ölvestad att vara, som tyvärr har varit skadedrabbad under stor del av årets säsong, men som planerar att vara helt frisk och kry och extra inspirerande till den kommande omgången.
Troligen försvinner även Daniel Larsson till NHL. Vår käre målvakt som med sitt omtalade norrländska lugn har räddat perioder, matcher och laget oräkneliga gånger. Vad som händer med Ridderwall är ännu inte bestämt, men det är ju bara att hoppas att han vill och vågar stanna kvar och ta över efter Larsson. Han är en storspelare även han, unge Stefan, som absolut är en värdig efterföljare.
Ett annat intressant frågetecken som ännu ej är klarlagt är Ossi Väänänen. Den stora skräckinjagande importen från Finland som har blivit en självklar del i Djurgårdens backbesättning och laguppställning. Det vore oklokt att släppa iväg denna maskin redan nu.
Oavsett vilka spelare som stannar kvar och vilka som försvinner är en sak viktig att bära med sig från årets omgångar. Det eviga pratet om att hockeypubliken sviker i huvudstaden. Det är en intressant diskussion att följa, speciellt om man står mitt i klacken när den hoppar och sjunger så att hela Hovet gungar. Då är det svårt att förstå vad som menas med att intresset sviktar. Det kanske stämmer på så sätt att ishockey i övriga städer handlar om ”en familjegrej” eller något liknande. Hela städer som sluter upp bakom laget och hemmaarenan. Men eftersom Stockholm faktiskt är störst (bäst och vackrast), är det fysiskt omöjligt att hela stan klämmer sig in på Hovet. Räknar man med ”Storstockholm” så bor här nära inpå två miljoner invånare. Och de flesta av dessa erbjuds så pass mycket annan underhållning att stadens främsta ishockeylag hamnar ganska långt ner på prioriteringslistan. Tyvärr. Och där har vi anledningen till ”det sviktande intresset”. (Vilket för övrigt till stor del går att lägga på massmedia, eftersom det finns en tendens att vinkla allt till mer lösnumerssäljande nyheter.) Det är helt enkelt svårare för en stad på två miljoner pers att sluta upp bakom ett enda lag än vad det är för en mindre stad med ett lite mer begränsat antal invånare med mindre alternativ att välja på.
Men vad som är så viktigt att ta med sig in i framtiden är just det faktum att de som väl är intresserade och ställer upp för laget, de gör det så fruktansvärt helhjärtat att hjältarna nere på isen får gåshud. Att spelarna kan ta med sig den trognaste klacken vart de än reser för bortamatch, det stärker dem något väldigt. Det får dem att skratta åt motståndarnas klacker, som på sin höjd kan upprepa något entonigt mantra bestående av ett ”heja” och sedan lagets namn. Det är svårt för publiken i andra städer att komma upp i den otroliga stämning som ofta infinner sig på Djurgårdens hemmamatcher. (Detta har sagts av självaste Kapten Ölvestad. Och det är verkligen sanna ord.)
Så inför nästa säsong tar vi med oss de supportrar som väljer TV- matchen framför att se den live, till Hovet och sjunger oss hela vägen fram till SM-guldet. Så kan medierna få försöka hitta en ointresserad hockeypublik i Stockholm bäst de vill.
