Krönika: Vad som än händer
Djurgårdens IF har ett papper. Ett papper där en av elitseriens största artister har sin namnteckning nedskriven. Med sina 488 poäng i elitserien är han en av 2000-talets bästa spelare inom de svenska gränserna. Trots påtryckningarna från Ryssland har han stått Djurgården evigt trogen.
Säsongen 06/07 vann han elitseriens poängliga med förkrossande 64 poäng. Men trots detta visade han aldrig något tecken på hybris. Ödmjukheten var alltid ett signum. Det pratades redan då om denna ödmjukhetens man. Att han räddade den enda kvarvarande Stockholmsklubben i elitsammanhang.
Det låg mycket i det. Det gick knappast att blunda åt Djurgårdens instabila trupp. Ibland fungerade det inte utan nummer 23. Det blev tillknäppt, förmågan att skapa ett flytande och irrationellt spel löstes upp och stundtals kändes det som att det aldrig skulle fungera utan de där känsliga handlederna.
Jag själv blev helt såld. Att en sådan ödmjuk själ kunde finnas, trots att han ibland överglänste allt motstånd fick jag aldrig riktigt att gå ihop – men jag älskade kombinationen. Och vem gjorde det inte?
Utan någon vidare kontakt med omvärlden levde jag nästa i en hel vecka. Inga tidningar. Ingen tv. Men i en liten ICA-butik kunde jag inte undgå att kika lite. Titta till vad det senaste var. Ögonen letade sig fram bland diverse tidsskrifter och snart var en av Sveriges största tidsskrifter en uppenbarelse framför mina ögon. Och där var han – på förstasidan.
Jag läste men lyckades aldrig fästa orden i mitt förvirrade huvud. Jag läste igen. En klump utvecklade sig i min mage. Jag tog ett stadigt tag om tidningen, gick fram och betalde. Med trevande fingrar försökte jag få fram den rosafärgade Sportbladet. Jag läste noga. Kunde knappt förstå.
Allt fylldes med hat. Hat gentemot hans handlingar. Hur kunde han? Han sviker oss alla. I stunder som dessa behövs han mest. Våran kung på isen kunde inte få lämna oss för det här. Det får bara inte ske. Det är bara en dröm.
Tiden gick. Jag var bekymrad. Hela huvudet fylldes med tänkbara scenarion. Sådan som man inte kan vrida till något gott. Mitt hat omvandlades till nervositet. Nervositeten omvandlades till en viss förståelse. Förståelsen omvandlades till lyckliga minnen.
Kanske har denna nummer 23 givit oss så mycket att jag skulle kunna acceptera något sådant här? Otänkbart – mycket – men kanske ändå. Det är mänskligt att fela, det vet vi alla. Det blir fel ibland. Det skiter sig, det går käpprätt åt helvete och allt bara raserar. Men borde det inte alltid finns en väg tillbaka? Kanske finns det en upplyst väg som leder oss bort från allt bekymmer?
Den vägen kanske allas våran favorit vandrar på? Kanske är allt bara ett enda stort misstag? Kanske är jag för naiv? Kanske har jag fel, kanske har jag rätt?
Det jag vet är att han har skänkt oss en enorm glädje. För hur det än tär sig, hur det än blir, kommer jag alltid att minnas honom som den stora spelare han var på isen.
Denna ödmjukhetens man – Fredrik ”Linkan” Bremberg.
