Krönika: Djurgårdens ess i rockärmen
Inför den stundande ishockeyturneringen Nordic Trophy spånas det intensivt i varje involverad förenings läger. Kedjeformeringar och spelidéer smids fram från tränare och såväl spelares hockeyinställda huvuden, allt för att göra sig så väl förberedd inför det framtida – smått legendariska – första nedsläppet.
Länge har hockeyabstinensen legat som en flisa i mitt huvud. En liten flisa som utvecklats till någonting irriterande och skavande. Som en liten inflickelse att det snart borde vara dags för mina hockeyhjältar att beträda Hovets hårda, men nog så värmande arena inför tusentals skönsjungande Djurgårdsfans. Som att väntan vore en slags terror i sig som gror sig starkare och starkare för var dag.
Men redan nu kommer vi inbitna att finna glädje i den smärre prestigeladdade turningen Nordic Trophy. För den åttonde augusti, vilket ter sig så lyckligt att vara denna veckas torsdag, beträder de gul-röd-blå manskapet okänd is för att ta sig an finländska IFK Helsingfors. Knappast en betydelsefull match – men ett startskott för ishockeysäsongen 08/09.
I Djurgårdslägret har det gnuggats hjärnceller, kladdats ned på diverse ritblock och med en sliten taktiktavla står nu idéer till förfogande. Redan nu står det klart vilken anfallskedja som ska anföra Djurgårdens IF till guld och gröna skogar. Efter noggrant överseende över spelarmaterialet har Djurgårdstränarna Mikael Johansson och Tomas Montén fått en klar bild i sina hjässor.
Succékedjan är krydda med en magisk, irrationell och således klok blandning. Magikern stavas Fredrik ”Linkan” Bremberg, som har fått sig en oförutsägbar och teknisk lekkompis i Tim Eriksson. Allt detta sammanhålls av en klok speluppläggare som aldrig fick en ärlig chans i ett sargat Frölunda Indians. Michael Holmqvist är mannen som har fått den viktiga uppgiften att leda det magiska och irrationella.
Vederbörande behöver knappast göra själ för sina namn. Alla har ett förflutet som skickliga hockeyspelare. Men nog så eftertänksamt måste vi nog alla ställa oss gällande deras produktivitet. För i åtanke finns alltid Michael Holmqvists uppenbara misslyckande – och så även Tim Erikssons. Båda med en sargad ishockeysäsong bakom sig ger oss alla en tankeställare som sätter optimismen i en halvtydlig fond.
Men vi får inte förkasta det positiva. För Tim Eriksson var en underbar anfallsindikation för östgötarna Linköping under deras silverfärgade slutspel säsongen 07/08. Michael Holmqvist var en fröjd under sina fåtal minuter han tilldelades i förtroende av förbundskapten Bengt-Åke Gustafsson i den ärofyllda Tre Kronor-tröjan. Och så denna Fredrik ”Linkan” Bremberg. Som för alltid kommer att överströs med ett hav av positivt invirade kommentarer.
Så kommer tre män med helt olika nutida bakgrunder leda Djurgårdens IF till en hockeyfest i guldsprutande champagne och glädjevrål?
Ishockey är lika oförutsägbart som livet själv. Med en intressant skara män borde oddsen höjas avsevärt och oförutsägbarheten försvinna – om så väldigt lite – blir det till en liten tendens för ett ess i en rockärm.
