Krönika: En svartgul mardröm
Hade en surrealistisk, men nog så verkligt angränsande dröm inatt. Allt framskred sig i det betonghårda Hovets slitna, nästan urvattnade byggnad. Mitt i Stockholms idrottsboning utspelades ett enormt läktarkrig, varvat med en krampaktig kamp på isen mellan de största rivalerna i svensk idrotts historia – Djurgårdens IF drabbades samman med AIK i sann derbystämning.
I ett ljusdunkelt smått badande ljus, beträdde jag Hovets portar med raska uppmuntrande steg. Ett dovt, smått mullrande ljud uppenbarade sig plötsligt i en avlägsen, men ändå så gränsande fjärran. Med en uppenbart ökande puls och med en knuta i magen utmynnade snart den dova kalla stämningen till ett färgsprakande spektakel.
I ett gungande skönsjungande Hovet uppenbarade sig så de gul-röd-blå färgerna på läktarplatsen. Med flitigt viftande vimplar och diverse flaggor i den vackra trekombinerade färgerna var stämningen på absoluta kokpunkten. Hatet mot det svartgula motståndet beblandades med kärleken till det bultande hjärtat för den älskade klubben.
I den massiva stämningen som tycktes stegra för var minut gick det inte att urskilja ett vanligt samtal om ens en meter ifrån sig. Med ett enkelt avgränsande steg från den raka kursen jag precis hade påbörjat, stod jag snart mitt i centrumens mitt av själva stämningens inre cirkel.
På isen utspelade sig en nervkittlande kamp som fick publiken att gasta till vid varje liten tendens till fara. Som en symbiotisk organism agerade hela läktarkulturen i det vinterkalla Sverige. Och så plötsligt fylldes hela själen med ett betungande vemod. I ett sista kraftförsök lyckades motståndarna kvittera och utjämna matchen. Lyckan och olyckan blev påtaligt tryckande i en idrottens arena.
Slutsignalen gick i en långdragen ton. En jämställd siffra stack hårt i ögonen på jumbotronen. Vi som var så nära att bestiga det hårda kalla berget, gled plötsligt ned en avsats för ännu ett försök att bestiga. Att detta var klubbens i särklass känsligaste milstolpe sedan år och dar, gjorde sig påmind i det vekade och panikslagna ansiktsuttrycken som tonade upp sig framför mina ögon.
Så släpptes åter igen den rundformade svartblänkande pucken till allas förtjusning och förtvivlan. Åter kokade läktaren och sångerna studsade mellan de rivaliserade klackarna. Så plötsligt stannade sångerna upp. Tystnaden präglade hela arenan och det enda som kunde urskiljas var ljuden från de förkyldas hostningar.
Straffen föll som lien mot strupen. Sekvensen rullade flertalet gånger på den upphissade jumbotronen och inga invändningar tycktes komma från någon. Det var bara tyst – knäpptyst. Från den tunga andningen i den kusliga tystnad, stannade den så helt och verkade dö ut.
Den tilldelade hjälterollen skrinnade sakta fram till den stilla pucken i mittzonen. Med tryckande skär stötte han ifrån för att uppnå den perfekta hastigheten att sätta pucken i nätmaskorna. Och där skrinnade han i vad som tycktes upplevas som en evighet. Närmare och närmare sina drömmars mål.
Så lämnade pucken klubbladet. Sökte sig i ilfart mot sin slutstation. Rakt in i nätmaskorna letade den sig. Tystnaden byttes skyndsamt till ett enormt glädjerop. I ett gungande hav av fröjd fullkomligt sprängdes Hovets upplysta inre av lycka. Tårarna strömmade längs min kind. Otröstliga tårar som plågade min förkrossade själ.
Så plötsligt vaknade jag med ett ryck. Kunde svära på att jag inte befann mig i min egen säng. Men så kom verkligheten ifatt mig. Allt var bara en dröm. En förkastlig dröm som hade spelat mitt sinne ett spratt.
Men skrämmande nog var den så verklig – jag hade nämligen svårt att somna om.
