Krönika: Skärmande problem
Bosatt som jag är i Katrineholm gick det knappast att undgå för mig att inte få ta en del av Linköpings HC besök i matchen mot Oulun Kärpät i Woodyhallen igår. Kampanjerna om detta toppmöte har gått heta i staden och publiksiffran landade därmed på 723 personer i den lilla arenan.
Det är knappast många som har satt sin fot i Katrineholm på fullaste allvar. Staden är förknippad som en kommunikationsknuta där speciellt tågen har en fin förbindelse med staden. Rent geografiskt finns storstäderna i en hop runt staden, men knappast har Katrineholm etablerat sig som en av dom. Det har alltid varit en småstad – och så kommer det att förbli.
Hjärtat för sport är stor i Katrineholm. Det finns inte mycket för ungdomar förutom sporten att vända sig till för att fördriva sin fritid. Därför har staden etablerat en stark idrottslig och därmed sportslig organisation som har till syfte att tillfredställa ungdomarnas behov till rörelse och socialt engagemang.
Ishockeyn är inte sämre på dom planen. Den nybyggda Woodyhallen kostade flertalet miljoner kronor och arrangerade matcher för att sammanföra det gemensamma intresset för sporten har blivit lite av en vardagsföreteelse.
Inför 723 stora som små själar spelade Linköpings HC mot det finska mästarlaget Oulun Kärpät. En sammanlänkad skara med familjer och vänner var den generella publiken som valde att se underhållande hockey på elitnivå en fredagskväll – i en småstad.
Samma kväll, samma tid, i Storstockholm utspelade sig matchen mellan Djurgårdens IF och Jokerit på Hovet. Två elitlag på liknande nivå som Linköpings HC och Oulun Kärpät drabbades samman inför en så tarvlig publiksiffra som de 625 personer som hade sökt sig dit. Fundersamt, med eftertänksamheten liggandes i bakhuvudet försökte jag finna lyckade paralleller över detta fenomen.
Den positiva responsen som kommer från ungdomarna när deras hjältar kommer till staden som dom lever i, är smått ovärderlig. Att se deras uppgivna och glädjefyllda ansikten när deras hjältar, deras förebilder, befinner sig bara några meter från dom är smått obeskrivbar.
Min lillebror som är verksam inom Katrineholms Ishockeyklubb kom hem en dag efter hockeyträningen sprudlande nöjd. Med ett leende på läpparna räckte han fram en liten pappersbit till mig och riktigt myste åt den där lilla biten. På den lilla pappret fanns en snabbt nedkluddad autograf. Ett par elitspelare hade besökt deras träning. Bara för någon timme var dom på besök.
Men vad spelade det för roll. För min lillebror var det ett möte för livet. Hans glöd för ishockeyn tändes ytterligare när han hade fått sett sina hjältar med egna, små betraktande ögon. Att få se sina förebilder, att få veta att dom inte bara existerar på ett tryckt ark eller på en fyrkantig teveapparat, tror jag betydde allt för honom.
Det var just i den stunden jag fick den där barnaktiga känslan tillbaka. Den där pirriga, spralliga känslan som gav mig en sådan glädje som liten kröp igenom min kropp från topp till tå. Den där underbara värmen som påminde om en kall julaftonsmorgon med paketen under granen. Så jag glädjes så åt min lillebror. Att han fick uppleva den där känslan.
I min hockeyvardag finns det allt för mycket problem. Alla diskussioner jag har deltagit i, alla argument jag har lagt på bordet, alla det ekonomiskt inriktade artiklarna jag har läst, allt det – har fått mig att glömma för en stund. Och i detta hav av problem släppte jag så allt. Minnen, så underbara minnen från förr uppenbarade sig i mitt huvud och där stod jag och rös likt aldrig förr.
För i en småstad slöt 723 personer upp och i en storstad slöt 625 personer upp.
Inte konstigt att man glömmer sitt barnasinne för en stund...
