Krönika: När domarna var underhållningsvärdet
Längs den orangebelysta motorvägen i den tunga trafiken gled bilen sakta fram mot Sveriges huvudstad. Johanneshov var således våran destination och med stora förhoppningar klev vi in i en glestbefolkad arena som doftade utspillda popcorn och nyöppnade ölflaskor.
I en närmast anslutning till Rögles ditresta vitgröna klack hade våran placering därvid företett sig. På ett ganska avlägset avstånd kunde jag urskilja Järnkaminernas mäktiga skara av supportrar som hade slutit upp på ståläktaren. Arenans ljus avlägsnades och ett dunkel präglade dess innandöme. Sången trappades upp från de båda supporterskarorna där Rögles knappt kunde urskiljas i röststyrkan från Järnkaminernas. Tifot var mäktigt från Stockholmsklubbens supportrar och känslan för en lyckad afton låg som ett tjockt moln i betongen.
Men jag blev bedragen kvällen till ära. Muttrandes och nedslagen lämnade jag arenan med raska steg mot bilen hem. I ett summerande tecken skulle jag vilja påstå att detta var en match som hade tuggat alldeles för många sömnpiller innan första nedsläppet – och rättskiparen därefter. Att kritisera domaren är knappast ett smart drag om man vill föra en diplomatisk röst och hålla andra supportrars intresse öppet – men vad höll huvuddomaren för dagen egentligen på med?
Jag tror aldrig jag skrattat så åt en utvisning som har drabbat Djurgården förr, som jag gjorde när en Rögle-spelare ramlade på pucken och domaren likt förbannat höjde armen för utvisning. Med andan i halsen följde jag händelseförloppet på storbildsskärmen och skrattet kom per automatik efter den rullande sekvensen. Och arenan fylldes av ett öronbedövande, symbiotisk busvissling som tecken på vilket felsteg domarkåren hade gjort. Tankarna sträckte sig till den nuvarande nivån på dagens domarkår – men dessa släpptes hastigt efter Marcus Ragnarssons uppenbara ribbträff på Röglemålet.
Jag kan väl erkänna att jag inte är den som finner skrik och smutskastning som ett vettigt medel vid motgång. Men igår slog det mig att halsen min var hes trots att jag befunnit mig långt ifrån klacksektionen. Faktorerna till detta fenomen låg till stor vikt vid domarnas egendomliga, nästan angränsande komiska bedömningar, men således även på Djurgårdens uppenbara svårigheter i den defensiva zonen.
När Djurgården tycks resa sig ur askan, likt dom gjorde i matchen mot Södertäljes SK, verkar det som att oförmågan att hålla samma hockeymässiga nivå gör sig alldeles för påtaglig. I gårdagens match mot Rögle fanns det inte mycket positivt att framhäva. Fredrik Bremberg hade enmansshow ett par anfall vilket jag förbrukade i en liten rörelse på läpparna i antydan på ett smil. Annars var det dött. Och mina reskamrater var allt annat än imponerade av Djurgårdens och Rögles uppvisning. Jag drog en djup suck och nickade. Förgrymmad över att jag var tvungen att hålla med.
Regnet tycks förfölja mina hockeyresor den senaste tiden. På hemvägen började så regndropparna sakta falla mot de mörka rutorna. Med tom blick för en stund vältrade jag mig i matchens misslyckande, men frånslog den när stämningen plötsligt blev bättre i bilen.
Tänk vad lite bra sällskap kan göra – tänk vad lite dålig hockey kan göra…
