Djurgården drog det längsta strået
Djurgården lyckades besegra Luleå på övertid med 5-4. Matchen var målrik och böljande. Uttrycket hawaiihockey var stundtals lämplig för denna match. Nyförvärvet Andreas Holmqvist levererade i andra bytet. Ragnarsson klev fram med två avgörande assist i slutet av matchen. Försvarsspelet var dock den största bristen.
Jag satt redan ned. Om jag inte hade det, hade jag förmodligen slagit mig till ro en stund. Jag kunde inte tro det, matchen var slut och Djurgården hade vunnit. Min syster och jag tittade på varandra och skakade på huvudet. Denna match var hittills den värsta vi sett i år, i alla bemärkelser. Jag visste inte om jag skulle vara glad eller ledsen, nöjd eller irriterad. Känslorna gick från det ena hållet till det andra. Jag tog beslutet att skriva matchrapporten nästa dag och försökte skjuta bort matchen med ett avsnitt ur Band of Brothers. Men det gick inte, halv ett så smög jag mig upp till datorn för att skriva.
God utdelning, men dåligt försvar
I de första minuterna hände det inte så mycket. Djurgården fick sedan ett powerplay. De första en och en halv minuterna av dem hände inget särskilt. Sedan kom en viss Andreas Holmqvist in i sitt andra byte. Det är inte tacksamt att försöka skapa något i trettio sekunders powerplay, men det gjorde han. Efter att ha skjutit ett mycket bra skott fick han åter pucken på blå. Istället för att skjuta denna gång gjorde han ett snyggt inspel till Dick Axelsson, som i sin tur spelade vidare till Anger som drog målvakten till 1-0. Om nu Andreas Holmqvist får mer speltid, så är jag övertygad om att han kan tillföra mycket i powerplay. Det blir nog mer speltid senare då Andreas är matchtränad.
Glädjen var dock kort. Linus Omark åkte runt Djurgårdsmålet, med Schneider efter sig. Schneider han slå mera slag på Omark, än domaren hann blinka under hela perioden. Den avvaktande utvisningen var solklar, men hann aldrig verkställas. Omark sköt, väl framför mål, och pucken gick stolpe till stolpe och in i mål.
Mindre än en minut senare kom Djurgården igen. Ronnie spelade upp till Anger som gick in i zonen och lekte med en Norrbottning. Han fastnade dock, men Ottosson snappade upp pucken och sköt in en backhand i mål. Luleå reste sig igen och satte 2-2 genom Harju som fick helt öppet mål efter trassel i Djurgårdsförsvaret. En halv minut senare kom Djurgården åter. Dick Axelsson passade Ottosson som drog Törnqvist i målet och lade in 2-3.
Jag kände mig mållös efter den första målrika perioden. Det kändes som om Djurgården varit halvdana framåt och ändå lyckats skapa tre mål. Samtidigt det kändes som om försvaret glappat helt och man gett bort två mål. Markeringen var obefintlig och urusel. Ridderwall fick dock ännu sämre hjälp i andra perioden.
Tung andra period
Andra perioden blev en tråkig historia för Djurgården. Luleå satte stor press och Djurgården orkade inte stå upp. 3-3 kom efter oreda i försvarszon. Omark passade till Miettinen, som bara kunde trampa i sidled och lägga in den i öppet mål, när Djurgården vägrade markera. Tränarna valde timeout och försökte få igång spelarna. Med endast en halv minut kvar kom det tunga 4-3 målet. Ottosson gjorde årets första misstag för egen del, då han schabblade bort pucken bakom mål. En Luleåit fick pucken framför mål. Printz gjorde ett bredställ framför, precis som om Luleå spelaren skulle ta ett foto. Luleåspelaren läste och drog både Printz och Ridderwall och lade in ledningspucken.
Besvikelsen hängde över mig som ett åskmoln. Luleå hade gjort lika många mål, men Djurgården inga. Försvarsspelet hade sett lika uselt ut. Förhoppningarna inför tredje var små, men matchen var långt ifrån över.
Resning i tredje och O-T vinst
Djurgården kom att dominera den tredje. Nicklas Anger hade ett giftig ribbskott i inledningen. Djurgården krigade på och skapade tryck. Tiden började dock rinna ut. Anger fick ett till jätteläge där han kom fri, men misslyckades med sista touchen. Djurgården plockade keepern, med bara minuten kvar. Ragge hittade Michael Holmqvist i slottet som sköt in 4-4 med endast 16 sekunder kvar att spela. Målet kom plötsligt men fruktansvärt rättvist.
I övertiden ägde mest Djurgården puck. Michael Holmqvist fick pucken på kanten och spelade över till Ragnarsson. Han spelade vackert över till Anger som sköt in vinst pucken.
Vad går då att säga om denna match? Det var verkligen publikfriande, men samtidigt en försvarsmardröm i tränarögon. Kul att Andreas Holmqvist fick leverera på den knappa speltid han fick. Han visade prov på att vara bra i både offensiv zon och defensiv, trots allt gnat på honom den senaste tiden.
Jag har sällen sett någon så glad över att göra mål, som Nicklas Anger. Jag upptäckte detta redan vid hans mål i öppen kasse mot Brynäs borta. Jag frågade Niklas Danielsson i Djurgårdschatten varför han blev så glad. Svaret kom enkelt, Anger gillar helt enkelt att göra mål. Frågan är bara om det är roligare för Anger att göra mål än för resten av grabbarna i laget?
Två poäng borta är alltid två poäng borta, välbehövliga och sköna. Det ska inte tas ifrån Luleå att de gjorde en bra match, men Djurgården var värda minst två poäng trots allt.
