Krönika: Man glömmer aldrig en svikare
Kärlek och hat. Två präglande faktorer i sportens underbara värld. Ibland blir hatet uppslukande och så påtagligt att känslan av avsmak sprider sig. Roten till denna avsmak har många ansikten. Den största avsmaken för en inbiten supporter finns i nuvarande elitserien. Den är enkel och känslomässig.
Vad har Mikael Renberg och Daniel Fernholm gemensamt? Båda två relateras till sporten ishockey – visst – men vi ska nog gräva lite djupare än så. Gräva så djupt att fenomen så när som på gränsen till hat uppstår. Jag tror ni har listat ut det vid det här laget. Båda inger förbittring. Båda två har fått stämpel svikare.
Mikael Renberg och hans uppmärksammade övergång från Luleå Hockey till Skellefteå AIK ekade i varje liten vrå i Hockey-Sverige. Luleåsupportrarna kände sig svikna och lurad. Mikael Renberg, som var en mycket stor profil i Luleå Hockey hade spottat sina supportrar i ansiktet och dessutom övergett sin forna förening för en av konkurrenterna. Detta var ett felsteg som aldrig kommer att läka i sårade Luleåhjärtan.
Men det finns fler som sitter i samma sits som Mikael Renberg. Daniel Fernholm är ett vettigt exempel när besvikelsen från supportrarna blir så stor att ett kollektivt hat riktas mot den enskilda spelaren och dess handlingar.
Daniel Fernholm har haft en god relation till Djurgårdens IF. Så pass god att han engagerat nog har stått i Djurgårdsklacken och hurrat fram sitt hjärtas förening. Detta blev lätt förgånget när han efter säsongen 06/07 valde att lämna Stockholm för spel i Linköpings HC. Detta fick Djurgårdssupportrarna att gå i taket. Skällsord skallade och skallar ännu högt när Daniel Fernholm är på besök i Stockholm med sin nuvarande förening.
Trots detta har Daniel Fernholm inte uteslutit Stockholm i sin framtida ishockeykarriär. Enligt honom själv i en intervju för bara ett par dagar sedan, vill han avsluta sin ishockeykarriär i huvudstaden för Djurgårdens IF. Detta är ett intressant utfall från Daniel Fernholms sida eftersom han har fått utstå mycket elaka skällsord från Djurgårdssupportrar. Så pass elaka att dessa egentligen borde avskräcka den storväxta backen.
Kanske har Daniel Fernholm insett att han har gjort fel? Att han inte skulle ha valt pengarna som fanns i Linköping framför sin rättmätiga klubbkänsla. Jag antar att fallet är så. Varför skulle han annars blint önska sig en framtid i Stockholm och Djurgårdens IF?
Djurgårdssupportrarnas reaktioner till Daniel Fernholms uttalande är glasklart. Man är bestämda på punkten att Daniel Fernholm aldrig ska få sätta sin fot i Djurgårdens IF och att det vore tjänstefel från dom övre makterna i föreningen om fallet ändå skulle bli så. Jag kan inte annat än hålla med i supportrarnas utlåtanden. Trots att Daniel Fernholm visar sig trogen Djurgårdens IF med förhoppningar om ett framtida samarbete, kan jag inte se honom som en ärlig och rättmätig person att få äran att dra på sig Djurgårdströjan.
Att vara girig fungerar nämligen aldrig i längden. Inte i sport, inte i politik och inte i det vardagliga samhället. Man kritiseras hastigt för sina gärningar och ifrågasätts om man verkligen är trovärdig eller om man bara ser det materialistiska här i världen. Och det framgår ganska snart att det sistnämnda är märkande.
Ibland måste man stå sitt kast av sina handlingar. Mikael Renberg gjorde det – nu är det följaktligen Daniel Fernholms tur.
