Krönika: Djurgårdens IF gräver sin egen grav
Efter en gedigen insats från Djurgårdens IF i matchen mot Rögle BK kom så ännu ett bottennapp för Stockholmarna. Karlstads mest framgångsrika ishockeyförening Färjestads BK lyckades med enkelhet jobba ned mesta mästarna i en sänka alldeles för svår att bemästra. Slutresultatet som stannade vid 4-1 avspeglade matchen och värmlänningarna vann denna kalla söndagsupplaga av elitserien rättvist.
Som nutida Djurgårdssupporter får man stå ut med mycket. Från att ha upplevt glansdagarna under inledning av 2000-talet till att just i denna stund bevittna en förening som allt annat än andas den där självsäkerheten och målinriktningen som en gång var dess signum. Många faktorer tycks styra denna rasande nedåtstigande trend. Men som supporter kan man bara spekulera. Göra situationen hållbar för ens eget bästa. Och några vidare förändringar tycks inte komma från den ställningstagande ledningen.
I kvällens match mot Färjestads BK rådde det inga som helst tvivel om att avsaknaden av en uttalad förstamålvakt var märkbar. Gustaf Wesslau har en förmåga att skapa en oro som aldrig kan anses nyttig i elitsammanhang. Just detta stjälper något oerhört när det väl kommer till kritan. Om försvaret inte kan ha ett förtroende för sin målvakt blir spelet oftast därefter. Att Gustaf Wesslau har gjort sig känd för sina osäkra och egendomliga prestationer på isen sprider inte bara en oro i Djurgårdens försvarsspel. Det sprider även en oro över hela banan.
Men självfallet kan inte all negativ kritik skyfflas över Stockholmarnas målvaktsinsatser. Saknaden av Marcus Ragnarsson är ibland obegriplig att förstå sig på. Elitseriens poängstarkaste back, som även ligger i den absoluta toppen sett i speltid per match, är en av dom bästa backarna som någonsin har satt sin fot hos Stockholmsklubben under 2000-talet. Att 37-åringen även drar ett lass som till och med får den forna Djurgårdsbacken Ossi Väänänen att känna sig besegrad, känns knappast nyttigt.
Likt Fredrik Bremberg och hans sagolika säsong 06/07, där forwarden stod för 64 poäng, låg all press på hans förmåga att prestera. Om inte Bremberg presterade, gjorde så även inte Djurgården det. På något sett får jag en ryslig tankegång att just Marcus Ragnarsson håller på att fylla Brembergs forna roll. Att en enskild individ i en lagsport drar ett avgörande lass för lagets prestation är säkerligen det sista dagens Djurgården behöver.
Tyvärr slutar inte problematiken där. Försvarsspelet kan till viss grad anses lämpligt, så även anfallsspelet. Men likt Djurgårdens brist av en utpräglad förstamålvakt finns så även en stor saknad i Stockholmarnas anfallsspel. Frånvaron av en renodlad målskytt, likt Patric Hörnqvist, gör att dom oftast 30 avlossade skotten bara resulterar i en svag målskörd. Detta är ett återkommande fenomen som får en att ställa gemensamma frågor. Vem ska göra målen i dagens Djurgården? Vem ska kliva fram och bli den utpräglade skyttekungen?
Målvaktsfrågan, det tafatta agerandet i försvarsspelet när Marcus Ragnarsson inte finns där för att styra och ställa och den enorma ineffektiviteten från anfallsspelet är alla tre viktiga faktorer som inte får förkastas. Om inte radikala lösningar påbörjas finns det inte mycket som talar för att Djurgårdens IF ska lyckas undvika kvalserien. Och just det där med förändringar tycks inte vara föreningens starkaste sida i dessa mörka tider.
Som supporter smärtar det att se en kärlek gräva sig en djupare och djupare grav. För vem i hela världen vågar ta tag i saker och ting när det blåser som mest? Vem i hela världen vågar satsa när det finns som mest att förlora? Det finns ett ordspråk som råder ”att våga vinna är att våga förlora”. Kanske är det så att Djurgårdens IF är så fruktansvärt rädda att misslyckas att man gått och tappat förmågan att våga. Att våga förändra. Att våga satsa. Att våga förlora. Inte konstigt att man börjar fundera på om föreningen gräver sin egen grav.
