Krönika: Se och lär Frölunda
Maken till mer tillknäppt historia får man leta efter. Jag pratar självfallet om kvällens drabbning mellan Djurgårdens IF och Skellefteå AIK. En kamp som skulle visa sig sluta i en oerhört viktig Djurgårdsseger efter Kristofer Ottossons 2-1-mål i slutet av den tredje perioden. Med tanke på Stockholmsklubbens placering i tabellen kom segermålet likt en bön från ovan. Efter två raka segrar lämnade man tabelljumbon Södertälje bakom sig och kan således blicka uppåt i tabellen.
Det finns en del positivt att framhäva gällande Djurgårdens segermatch mot Skellefteå AIK. Det märks att Stockholmsklubben har en helt annan desperation i kroppen. En desperation som anses positiv i sammanhanget. För trots att Hans Särkijärvis manskap lyckades göra den blytunga kvitteringen sent in i den tredje perioden, replikerade Djurgården omgående när Kristofer Ottosson lyckades raka in 2-1-målet på retur från Skellefteå-målvakten Andreas Hadelöv.
Helt ärligt trodde jag aldrig på den utvecklingen. Inställd på två förlorade poängen tappade jag nästan hakan när det stod klart att Djurgården överlistat Andreas Hadelöv för andra gången i matchen. Med tanke på matchens helhet kom segern rättvist. Och med det i bagaget blev segern extra ljuvlig.
Gustaf Wesslau tycktes gå mot sin andra nolla för säsongen, men istället fick andramålvakten nöja sig med en klockren insats om man ser till helhetsintrycket. Likt Djurgårdens härliga utveckling på senaste tiden har så även Gustaf Wesslau tagit det klivet och visat att Stefan Ridderwall inte längre kan vara säker gällande sin roll som förstamålvakt. Om den forna allsvenska målvakten fortsätter att agera med sitt stabila målvaktsspel kan rollen som nyckelspelare vara en fortsatt bra benämning. För i matchen mot Skellefteå var Wesslau bra – riktigt bra.
Just denna desperation som Djurgården visat upp under den senaste tiden kan vara biljetten ur bottenträsket. Frölundas bottennapp mot Rögle med 0-5 ger tydliga riktlinjer gällande dessa reflektioner. Det råder ju inga som helst tvivel att Frölunda är ett av elitseriens mest namnkunniga lag med stjärnkompetens enda ut i fingerspetsarna. Rögle däremot lever till stor del på sin kämparglöd och vilja. Så även sin desperation. När laget visade upp dessa sidor mot ett stjärnspäckat Frölunda kom en säker och rättvis seger, som var ytterst välbehövlig för Ängelholmsklubben.
Om man vänder på historien har Frölunda rent spelmässigt hamnat i en formsvacka. Tre raka förluster borde ha gett Göteborgsklubben den desperation, vilja och inställning att vinna matchen mot Rögle. Nu blev det istället platt fall. Och den fjärde raka förlusten blev ett faktum för en av elitseriens största plånböcker. Och Frölunda tycks inte ha insett det Rögle så effektivt marknadsförde i sin komfortabla seger mot Göteborgarna.
Det glädjer mig att Djurgården tycks ha funnit Rögles vinnande koncept. Trots att Djurgården på pappret kan placeras i dom lägre regionerna av elitlagen, bevisade man likt Rögle att desperation är ett effektivt medel för att gå vinnande ur dom angelägna matcherna. Det tål att nämnas i en evighet. Namnkunniga spelare är endast benämningar på pappret, det är på isen allt avgörs. Utan vare sig vilja, inställning och den viktiga desperationen förblir dom namnkunniga spelarna just bara namn på ett nedklottrat ark.
Slutstriden av grundserien står för dörren. Det vinnande konceptet stavas desperation. Dom som inte visar desperation kommer att få bekänna färg. Dom som inser desperationens värde kommer säkerligen att vinna i längden.
