Krönika: Drömmar om finalspel
4-0 mot Skellefteå. En enkel seger och nu tycks proppen vara ur på allvar. Allt tycks gå lagets väg just nu. Både offensivt och defensivt. Det finns en tro på spelarmaterialet från föreningens sida och efter flera års väntan på framgång tycks äntligen det fastkilade kugghjulet börja klaffa och snurra mot den absoluta toppen.
Jag måste medge att det känns lite konstigt, det där. Att nämna Djurgården i ett sådant sammanhang. Den absoluta toppen klingar härligt bra i huvudet och för tillfället är det precis så det ligger till. Laget ligger på en säker tredjeplats i tabellen och endast Linköping och serieledarna HV71 är strået vassare att plocka poäng. Färjestad fick se sig passerade i och med övertidsförlusten på Hovet och Djurgården säkrade ännu mer mark i och med 4-0-vinsten mot Skellefteå. Hardy Nilson har hittat vinnarreceptet och i det stora hela står Djurgårdens framgång i just hans namn.
Missuppfatta mig inte nu. All framgång beror självfallet inte på tränare Hardy Nilson. Men det finns mycket som den här rutinerade herren har gjort rätt i tränarbåset. För det första har han visat att han vågar satsa på lagets ungdomar till 100%. Marcus Krüger, Jacob Josefson, Patrick Cehlin och Daniel Brodin har alla fått rikligt med speltid och producerat viktiga mål, assist eller helt enkelt varit ett rejält orosmoln för motståndarna och blivit rejält omskrivna i media för sina framgångar. För det andra har han även visat att han är villig att bänka spelare, där exempelvis Michael Holmqvist har fått bita i det sura äpplet och hamnat utanför laget ett antal gånger. Nu, senast mot Skellefteå, stod Holmqvist för två målgivande passningar – och just detta finner jag intressant.
Hardy tycks ha en förmåga att skapa en god rivalitet i laget. Precis den där rivaliteten som gör att man utvecklas som ishockeyspelare. Som ger känslan av att spelarna har en större vilja att ta en ordinarie plats i laget, istället för att ta sin resväska och byta till bästa, första klubb när det går som tyngst. Just den där goda rivaliteten är livsviktig för ett ishockeylag. För hur många gånger har inte ett lag fyllt med stjärnor gått ner sig för att bristen på flåset i nacken från en annan spelare i laget, som är villig att kämpa för en plats, inte funnits. Ett gott exempel på detta i dagens elitserie är Frölunda.
Att även Djurgårdens spelsystem har ändrats är inget man kan sticka under stolen med. I laget spelas numera en mer passningsvillig (för att inte tala om mer underhållande) ishockey och man har bra stöd av passningskickliga backar som Andreas Holmqvist och Marcus Ragnarsson. Det finns en bra balans med grovjobbande powerforwards såsom Jimmie Ölvestad och utpräglade målskyttar som nyförvärvet Mika Hannula. Det finns spelgenier som Marcus Krüger och allroundspelare som Kristofer Ottosson. Kort och gott har Hardy Nilson tillsammans med sina tränarkollegor Mikael Johansson och Tomas Montén handplockat ett lag som har alla förutsättningar att lyckas på isen i alla möjliga och tänkbara situationer.
Det känns som jag kan fortsätta att mala på om lagets förbättringar i en evighet. Hur viktig Stefan Ridderwalls genombrottsäsong är, hur smart värvningen av Mika Hannula är (hoppas innerligt att Djurgården förhandlar nytt kontrakt) eller fröjden att se spelare som Marcus Nilson och Jimmie Ölvestad ta för sig och visa noll respekt för motståndarna. Och självfallet Djurgårdspublikens enorma stöd på läktaren som är minst lika glädjande som Djurgårdens positiva resultat på isen. Så därför är jag är helt övertygad. Laget kommer att klara slutspelsplatsen och jag vågar tro på en plats i finalen.
Kanske drömmer jag. Kanske är jag rent av dum i huvudet. Men drömmen känns närmare verkligheten än någonsin.
