Krönika: Sorgens och glädjens dag
En första period som vållade sorg och förtvivlan. En mittakt som inte ingav något hopp. En tredje period som återuppväckte drömmar. En övertid som infriade dem. Så kan man summera den bergochdalbana som var mina känslor under gårdagens semifinal mellan Djurgården och Linköping.
Gårdagens match är utan tvekan ett av dom bästa exemplen varför ishockey är den bästa publiksporten på vår runda jord. När man dras mellan hopp och förtvivlan, sorg och glädje, hat och kärlek.
Farten, kampen, viljan att göra det där lilla extra och inte minst slutspelsvibbarna gör ishockey till en sport man bara måste älska.
Att gårdagen dessutom innebar ett gott slut för alla djurgårdare gör bara kärleken till sporten desto starkare. De känslor som uppstod när Marcus Nilson drog i väg sin fina, stenhårda långpass mot en fri Jimmie Ölvestad, den sistnämnde skrinnar ifrån sin bevakning och, som om det hela var ett pefekt avslut på ett pefekt filmmanus, till synes hur enkelt som helst lägger in pucken i krysset bakom en ställd Norrena med bara 25 sekunder kvar av övertidsperioden, var eufori, glädje och kärlek.
Kärlek till klubben i hjärtat. Kärlek till sporten som är så mycket mer än bara underhållning. Kärlek till det, som inneburit att drömmar förverkligats.
Alltid Oavsett Förevigt Djurgården!
