Krönika: Blåränderna går aldrig ur
I går försvann guldet till Jönköping. Efter en högdramatisk finalserie med fem raka övertidsavgöranden drog HV det längsta strået och, det tynger att säga det, man vann rättvist i slutändan.
Med facit i hand var och är HV ett betydligt bättre lag än Djurgården med en lång rad lirare på toppnivå som visade att de var mer vältränade och orkade spela bättre i övertidsperioderna än ett då tröttkört DIF.
Att stockholmarna överhuvudtaget tog sig till en SM-final med den trupp och dom ekonomiska förutsättningar man har är en bragd. Hardy Nilsson har blåst nytt i liv laget och återigen bevisat sin förmåga att få ett helt lag att tro på hans spelsätt till 100 procent. Med den överlåtenhet och tro på varandra har Djurgården slitit hela säsongen och visat en grym moral som fått dem att vända på matcher som ingen kunde tro var möjligt.
Så här dagen efter en tung avgörande förlust på Hovet där undertecknad var på plats är man trots allt väldigt stolt över att vara Djurgårdare. Inte bara för den inställning och den moral som gav oss ett SM-silver, utan också för det som utspelade sig på läktarna direkt efter HV:s avgörande fyra minuter in på den första övertidsperioden.
Trots att allt hopp om guld var borta fortsatte publiken sjunga och hylla sitt lag. Hyllningar man var värda efter den bragdsäsong som Djurgården Hockey stått för.
Att som djurgårdare och blårandig få bevittna och delta i dessa hyllningar var stort och på alla sätt helt rätt. Vi visade att vi aldrig viker ner oss och alltid står upp för vårt lag, oavsett motgång, precis som vi sjunger inför varje match i “Sjung för gamla Djurgår´n”. Vi visade att blåränderna går aldrig ur.
Nu tar vi nya tag inför nästa säsong! Väl mött på Hovet hösten 2010!
Alltid - Oavsett - För Evigt Djurgården!
