Krönika: Paniken sprider sig
Färjestad rustar för guld med klassvärvning på klassvärvning. Djurgården har inte ens värvat en spelare än – och paniken sprider sig hos supportrarna.
Efter ett ganska intressant hockey-vm så är sporten ishockey i nuläget ganska så kylig. Det händer liksom ingenting storartat. En värvning här, en annan där – och Färjestads värvningskarusell måste nog klassas som den mest intressanta. Men annars då? På Djurgårdsfronten intet nytt. Och det råder någon form av panikstämning på forumen. Det skrivs med stora versaler om tjänstefel att inte ledningen har kontaktat Fredrik Bremberg, att varken Marcus Nilson eller Nils Ekman kommer att spela i Djurgårdströjan till nästa säsong och att både Daniel Tjärnqvist och Jacob Josefson är två svikare. Håhå, jaja. Alltid samma visa. Det finns en ingrodd rädsla för silly season, det är så märkbart tydligt. Många tycks vara mer nervösa nu än under självaste finalserien mot HV71. Och för mig tycks det lite märkligt.
Djurgården överraskade alla
Om vi vrider tillbaka tiden sisådär ett år så var åsikterna annorlunda. Då pratades det om kvalserien, kanske till och med en plats i Hockeyallsvenskan (då efter torsk mot rivalen och tillika uppstickaren Aik) Men alla hade vi fel, så väl jag. Hardy Nilsson klev in och vände upp och ned på hela föreningen och skakade ur varenda krona. Och värvningar av spelare från närområdet och en gedigen satsning på klubbens juniorer gav plötsligt en enorm utdelning och helt plötsligt var Djurgården en kandidat till sm-guldet.
Förstår ni problematiken med den stundande paniken som sprider sig? Djurgården bygger vidare på ett vinnande koncept – det vill säga en fortsatt satsning på spelare som har en koppling till Stockholmsområdet, ett gott öga till juniortalanger och ingen panikvärvning från exempelvis finländska ligan eller AHL. Men ändå pratas det, likt aldrig förr, om en framtida floppsäsong.
Svidande förluster
Och om jag får föra min åsikt vidare så vill jag hylla Djurgårdens fortsatta initiativ. För efter en så lyckad säsong blir det lätt att man som förening blir fartblind. Man börjar värva på löpande band och tänker inte på sin ursprungliga spelidé. Men det är precis det Djurgården gör – och själv känner jag ett stort förtroende för Djurgårdens planer inför den kommande säsongen.
Att spelarförluster som Andreas Engqvist, Gustaf Wesslau, Jacob Josefson, Timmy Pettersson och Mike Zigomanis är tunga luckor att fylla råder det ingen tvekan om. Att det nu även, enligt vissa lösa källor, ska vara klart att Kyle Klubertanz ska bli erbjuden ett kontrakt från NHL-laget Montreal Canadiens gör ju knappast listan på spelarförluster lättare att titta på utan att känna en riktigt dålig magkänsla. Men mitt i sörjan av tråkiga nyheter så finns det goda. Enligt säkra källor ska Marcus Nilson vara klar för ännu en säsong i Stockholm och även den rutinerade och poängstarka Nils Ekman ska vända hem till huvudstaden för att kränga på sig Djurgårdsdressen igen.
Och här snackar vi ren och skär klass. Här snackar vi precis de spelartyper som Djurgården söker för sitt nuvarande lagbygge.
Tro på Ridderwall
Juniorer som Kim Lennhammer, Arvid Strömberg, Stefan Söder och John Norman – som nu blir tillgängliga för spel i a-laget på heltid – är talanger utöver det vanliga. Vissa spår att John Norman mycket väl kan vara den nye Marcus Krüger och det lär smaka alldeles underbart om det finns ett par rätt i dem åsikterna.
När det kommer till målvaktssidan så gäller precis samma principer. Det finns en tro på idén att fortsätta med spelare från Stockholmstrakten – och Stefan Ridderwall, som har en riktigt fin säsong bakom sig, uppfyller alla kraven. Och jag ser hellre Ridderwall i Djurgårdskassen i jämförelse med ett oprövat kort från någon utländska liga. Men det är dags att Ridderwall blommar ut rejält. Kanske så pass mycket att NHL-klubbarna kommer att vilja rycka i honom efter säsongen.
Laget före jaget
Visst förefaller det sig olyckligt att Djurgården har tappat så mycket spets i truppen. Speciellt på centersidan. Men kontinuiteten som kantrar Djurgårdens väg känns betryggande. Den gångna säsongen trodde föreningen på spelarmaterialet och på idén att man inte bygger ett lag runt ett par stjärnspelare. Det var kort och gott en laginsats som tog Djurgården så pass långt och inte några fixstjärnor med skyhöga löner. För se på Frölunda eller Linköping, båda med spetskompetens ut till truppens fingertoppar. Inte blev det mycket bättre med en ofantligt stor spelarbudget när laget inte kunde fungera som en enhet på rinken.
Jag är nöjd att Djurgården som förening visar upp en sådan kyla och inte spenderar pengar, som faktiskt inte finns, på osäkra och obeprövade kort. Då är det bättre att talangfulla juniorer går in och visar att den svenska ishockeyskolan är en av dem bästa i världen.
Och vi vet ju att Djurgården som lagmaskin kan köra över vilket motstånd som helst.
Inte sant?
