Krönika: Tre slag i magen
Den 16 september skrinnar Fredrik Bremberg in på Hovet iklädd HV71:s vita bortaställ. På läktaren sitter en pensionerad Marcus Ragnarsson och följer matchen och i Hovets betonghårda innandöme gapar inte en stol tom.
Det känns som det var en evighet sen. Sommaren har varit varm, nästan olidlig – och tankarna har varit på annat håll. Nu återstår det lite drygt två veckor tills första träningsmatchen. Då tar Djurgården emot Linköping på Hovet – i samma veva börjar jag skriva upp potentiella kedjor på kladdpapper efter kladdpapper.
Efter att Nils Ekman, Josef Boumedienne, Stefan Lassen och Mario Kempe presenterades för klubben har det varit tyst. Sen kom första slaget i magen. Marcus Ragnarsson öppnar för ett avslut på karriären. Orsak: en riktigt elakartad axelskada.
Vad ska jag säga? Marcus Ragnarsson var inte lika framträdande i finalsäsongen som han var i säsongen innan när han stod för otroliga 37 poäng från sin backposition och utsågs till elitseriens bästa back. Men en spelartyp som Ragnarsson är snudd på omöjlig att ersätta – rutinen, ledaregenskaperna både på, och vid sidan av isen, men även hans roll som förebild till lagets yngre förmågor räcker gott och väl för att inse Ragnarssons storhet.
Andra slaget i magen. Marcus Nilson ser ut att nobba långtidskontraktet som Djurgården har erbjudit. Han vill fortfarande spela i världens bästa liga. Jag klandrar inte Nilson. Han har en helt fantastisk säsong bakom sig och var en av elitseriens, om inte hela elitseriens, bästa spelare. Han om någon förtjänar att pröva vingarna i NHL.
Men Nils Ekman tillsammans med Marcus Nilson hade ju smakat så förbannat bra.
I vanlig ordning så har andra supportrar börjat skandera kvalserien i örat på Djurgården. Till viss del förstår jag. Laget har tappat många tongivande spelare från förra säsongen. Förlusterna av Andreas Engqvist, Jacob Josefson och Gustaf Wesslau känns helt klart tyngst. Unga, oerhört skickliga och talangfulla spelare som skulle kunna höja sig ännu en nivå den här säsongen försvinner till NHL. Där ännu en barndomsdröm kan gå i uppfyllelse. Jag lyfter på hatten, tackar för deras dagar i Djurgården och önskar lycka till på andra sidan pölen.
Så, hur ser dagens Djurgården ut? Det är svårt att se en helhet. Ersättaren till Ragnarsson måste vara en klasspelare av yttersta rang, allt annat vore dumheter. Ersättaren till Nilson har vi redan i Ekman. Så därför måste någon kliva in och ta Andreas Engqvist plats. Vem det kan tänkas vara är oklart. Jag vill se en stark center som vet hur man producerar framåt, men som även har en blick för spelet i försvarszonen – precis som Engqvist.
Summan av den lilla analysen är att två klasspelare måste värvas för att fylla de blödande luckorna i truppen. Jag tycker därför att det är för tidigt att placera Djurgården i någon form av spådomstabell. Uppriktigt talat är det lika bra att strunta i det. Förra säsongen var Djurgården tippade sist – men överraskade alla med fartfylld, intressant och ungdomlig ishockey.
Tredje slaget i magen. Fredrik Bremberg skrinnar in på Hovet med HV71:s tröja på sig. Någon som vågar sätta emot?
