Krönika: Hockeyhjärtat är en fossil
Djurgårdens senaste tillskott är Daniel Widing. En övergång som har skapat rubriker som syftar på att det legendariska hockeyhjärtat inte längre existerar.
Brynäsfansen är besvikna. Djupt besvikna. Daniel Widing fick ett kontraktsförslag från Gävlelaget på fyra år. Men han valde att nobba sitt förra lag, där han bland annat dunkade in 46 mål på två säsonger, för Djurgården. Nu rasar Brynäsfansen och känner sig svikna av Widings beslut. I ärlighetens namn hade jag känt exakt likadant.
I min förra krönika valde jag att inte ta upp för mycket om Fredrik Brembergs övergång till HV71. Jag var kanske rädd för att mina fingrar skulle dansa fram ord som inte kändes allt för lämpliga i sammanhanget. Övergången i sig känns tragisk. Den känns rakt i Djurgårdshjärtat som åker 20 mil för att stödja sina hjältar på isen.
Spelare kommer, spelare går. Vissa övergångar kommer alltid att få fansen att spotta på en tröja som för bara ett par månader sen var uppsatt på wall of fame hemma i hallen. Hockeyhjärtat finns inte. Det är en fossil, någonting som i bästa fall klassas som sällsynt. Det finns fortfarande tendenser till trotjänare – spelare som ger allt för laget. Men jag ser det sällan. Istället samlar elitspelarna på sig fler och fler klubbadress i sitt CV – Daniel Widings övergång till Djurgården är bara en i mängden, Fredrik Brembergs till HV71 en annan.
Jag vill med det här utlägget poängtera att vi ska fortsätta att skrika högst när en spelare som tillhör oss lämnar för en annan förening. Jag fullständigt älskar debatten. Den är som en stor och saftig påminnelse till varje enskild spelare att det inte är okej att ta sitt pick och pack och lämna för pengarnas skull.
Hockeysverige behöver det likt hockeyvärlden behöver det. Om alla skulle lägga sig ner och acceptera att spelarna skrinnar till pengahögarna så accepterar man i samma veva att allt arbete (för att inte tala om det ideella arbetet) som ligger bakom klubbens framgång inte betyder särskilt mycket alls. Så vill vi knappast ha det.
Nu ska jag släppa det negativa. Vi har trots allt ett nytt namn att skriva upp i kedjeformeringarna.
Daniel Widing känns som ett vettigt tillskott. Knappast samma spelartyp som Marcus Nilson, men han har potential att göra över 20 kassar och vara en riktig retsticka i motståndarnas försvarszon. Han har även meriter från Tre Kronor och är inte känd för att backa när det hettar till. Det känns som att Hardy Nilsson har en spelartyp som passar alldeles perfekt i hans lagbygge.
Sen skulle det knappast vara fy skam om Nilson inte platsar i NHL och väljer att spela för Djurgården. Ja, Djurgårdsledningen har öppnat för en sån lösning om det inte blir någon NHL-resa för Nilsons del. En kejda med Nils Ekman och Marcus Nilson tillsammans med Marcus Krüger som mittlås känns ganska värmande.
Djurgården ska för övrigt inte leta efter en ny klassback som ska ersätta Ragnarsson. Just nu är Ragnarsson på is och skjuter, passar och åker skridskor – men han vågar fortfarande inte tacklas. Fysisk kontakt är nästa steg för backklippan. Det återstår att se om karriären verkligen är över eller om vi får se en av elitseriens bästa backar styra spelet från sin försvarssposition.
Om axeln håller har Djurgården ett lag som luktar SM-guld så det riktigt sticker i näsan. Om Nilson kommer hem så köper jag redan nu biljetterna till SM-finalen.
