Krönika: Rysk miljardär gör antagligen Djurgården ekonomiskt oberoende
FBK och HV71 har ekonomiska muskler och mönstrar två fruktade laguppställningar i säsongens upplaga av elitserien. Är loppet redan kört för dem andra elitserielagen? Eller är laget på pappret bara en simpel pappersbit?
Vi ska inte dra oss med allt för kraftiga jubelrop över att Marcus Ragnarsson kan spela till hösten. Men tankarna att han skulle gå sönder igen är ju knappast särskilt glädjande – så vi skiter i det negativa för en stund. Ragnarsson är spelklar. Låt oss hurra för stunden och inse att en förbannat tung sten från bröstet lättade.
Sitter i skrivandets stund och läser igenom en tråd som tar upp ämnet ekonomiskt oberoende. Knappast svårt att tänka tanken hur det skulle vara om Djurgården Hockey plötsligt skulle bli bundis med en rysk miljardär och bli ekonomiskt oberoende.
Saker och ting skulle se annorlunda ut.
Det första min ishockeynördiga hjärna kommer på stavas egen arena. Och med det menar jag en arena där alla intäkter går till Djurgården – och enbart Djurgården. Men tanken att vi skulle vara bästa kompisar med en rysk miljardär (som uppenbarligen skulle uppskatta svensk ishockey) så kanske inte intäkterna behöver gå rakt ner i fickan på Djurgården? Det räcker ju gott och väl med att sträcka fram tiggarhänderna och vänta på veckopengen om det sinar i föreningskassan.
Så vi kanske ska stryka den ryska miljardären?
Om Djurgården skulle få tillåtelse och kapital att smälla upp en egen arena i centrala Stockholm skulle föreningen kunna konkurrera med ekonomiska muskler. Då skulle finska stjärncentrar och tuffa AHL-forwards kunna värvas på löpande band.
Men om man tittar på den gångna säsongen så klarade sig Djurgården alldeles utmärkt utan stora pengasummor. Med en av elitseriens minsta värvningskassor överraskade man storfräsaren (ja, det ordvalet passar väl alldeles utmärkt?) Linköping och gick upp till dans mot regerande mästarna HV71 i SM-finalen.
Jag har i ett par krönikor tryckt lite extra på det där med pengar. Djurgårdens prestationer förra säsongen raserade alla tankar omkring pengarnas rättmätiga betydelse. En stark tro på lagmaterialet och ett grymt fint öga till juniorverksamheten räckte för att få Linköpings miljonvärvningar att lämna Globen med tom blick. Den här säsongen har Djurgården samma tänk – det finns en kontinuitet, för att slänga mig med ett lite vackrare ord. Frågan är hur det ska gå mot Färjestads och HV71:s monstertrupper?
Jag vill tro att det inte spelar någon roll.
Frölunda är ett fint exempel. Stjärna på stjärna – men resultaten på isen har knappast varit lysande. Det liksom räcker inte med att stoppa in en finsk center som smällde in 60 poäng i den finska ligan för att ta elitserien med storm.
Jag vill inte påstå att Färjestad och HV71 är enkla byten. HV71:s trupp ser äckligt bra ut, så även Färjestads. Det finns en enorm bredd och för att hårddra ett exempel så återfinns antagligen inte Fredrik Bremberg i Jönköpingslagets förstafemma – och det gör ju knappast saken bättre.
Men semifinalserien mot Linköping är talande. Djurgården var uträknat. Spelarmaterialet på pappret skulle inte räcka mot ett stjärnspäckat Linköping. Men ishockey har en snygg tjusning att ibland spotta på alla experters utlåtande och fullständigt strunta i ”Vem som är starkast på pappret”.
Jag blir inte förvånad om Djurgården förlorar mot HV71 eller Färjestad. Men jag blir heller inte förvånad om Djurgården vinner.
En sönderanalyserad pappersbit med spelarnas namn på är nämligen alldeles för enkel att kasta i sopkorgen.
