40-åringen som försvann men hittade tillbaka
Inte ens tre år har gått sedan Robert Kimby valde att lämna ishockeyn. Nu står han kanske inför sin största utmaning i tränarkarriären: Att leda Djurgården tillbaka mot SHL.
När spelarnas karriärer ebbar ut och ljudet av publiken tystnar, väntar en ny oviss vardag för många av dem. Det är inte konstigt att många därför väljer att dröja sig kvar runt rinken, för att fylla tomrummet som kan uppstå efter ett liv präglat av rutiner, regler och kollegialitet. Några söker makten inne i styrelserummet, andra finner lyckan i att finjustera skridskorna för den perfekta skärpan. Sedan finns de som frivilligt kliver in i hetluften och tar på sig Polotröjan nere vid båset.
30 år gammal, valde Robert Kimby att byta ut axelskydden mot Whiteboardtavlan. Först som assisterande coach, sen i en större kostym som både Head Coach och General Manager för moderklubben Bålsta HC, i Division 2. Fyra år och ett välriktat Kenneth Kennholt slagskott senare, fortsatte resan till Enköping SK i Hockeyettan. Efter två år som huvudtränare i landets tredje högsta liga väntade nästa stora äventyr för 35-åringen.
Flytten gick denna gång norrut till Björkarnas stad, Umeå. Här skulle Kimby ackompanjera en viss Joakim Fagervall, med siktet inställt på att ge stadens stolta hockeylag, Björklöven, en plats i SHL. Med Fagervall/Kimby som dirigenter spelade “Löven” en symfoni av ishockey. Grundserien städades av i överlägsen stil, och i den Hockeyallsvenska finalen väntade antagonisterna från Ö-vik. Men mitt i crescendot sänktes ridån abrupt. Svenska Ishockeyförbundet klev upp på scenen, tände alla lampor och beordrade publiken att lämna lokalen. Säsongen 19/20 slutade i moll för Björklöven, och nu skulle även tränarduon splittras. Fagervall hamnade i Malmö, Kimby bytte från en studentstad till en annan.
Trots att Almtuna IS nästan kan räknas som en naturlig del av Hockeyallsvenskans inredning, har de stora framgångarna uteblivit. Elaka tungor skulle säga Pandemin inte hade någon påverkan för klubben, då läktarna i Gränby Ishall förblev tomma. Det var ändå märklig ironi att Almtunas bästa säsong på över ett decennium skulle präglas av så mycket tomhet. Med Kimby vid rodret lyckades nämligen Almtuna att nå en åttondelsfinal, den första sedan 09/10. Framtiden såg ljus ut.
”Jag landade personligen i att jag vill göra något annat i livet och gå vidare i det civila - ha ett annat liv helt enkelt.” - Robert Kimby
Bomben kom oväntad och timingen tycktes märklig, när Almtuna den första april 2021 kommunicerade ut att Robert Kimby valt att bryta sitt kontrakt i förtid. Vad fick en så ung och lovande hockeytränare att byta ut tränarbänken mot ett kontorslandskap?
Kanske var det just det faktum att karriären hade gått i ultrarapid fart, och det var dags att stanna upp och investera mer tid i familjen en stund. Att lyssna på kroppen, få nya perspektiv och lära sig andra saker. Framförallt reflektera över vad ishockeyn verkligen betydde för honom.
Oavsett anledning verkade uppehållet visade sig vara precis vad han behövde. Säsongen 22/23 var Kimby tillbaka i Almtuna båset. Återigen hade laget missat slutspel. Återigen förde han dem tillbaka till en åttondelsfinal och säsongen kröntes även med att han utsågs till årets tränare i Hockeyallsvenskan. Ifjol upprepades slutspelsbedriften på nytt.
Bara timmar efter att Brynäs slagit ut Djurgården i den hockeyallsvenska finalen, blev hockey Sveriges sämst bevarade hemlighet officiell. Robert Kimby var klar som ny huvudtränare för mesta mästarna inför säsongen 24/25.
“Jag har alltid haft en dröm om att en dag komma till Djurgården och jag har velat ge mig själv möjligheterna till det. När jag väl fick frågan tog det inte lång tid att bestämma mig. Det här ska verkligen bli en riktigt rolig resa, jag ser fram emot att få börja i den här rollen” - Robert Kimby.
Resan till huvudstaden har varit lång. Kanske var det just året från hockeyn som gav honom möjligheterna till att han är här idag. Även om han inte tog samma väg som Robert Ohlson, och Polotröjan förmodligen var mer trendig under Tommy Boustedts tid, så följer han i deras fotspår. Allt det där kommer såklart inte betyda något om vi likt de föregående säsongerna parkerar på en mittenplats i början av november. Då kommer det som vanligt ropas efter allas avgång. Men vi får heller inte glömma att Michael “honken” Holmqvist och Patrik Andersson står vid hans sida. Två kompetenta tränare som styrde oss tillbaka in mot körbanan när vi var på väg ner i diket.
Att få en bra start på säsongen borde spelartruppen redan ha listat ut. Om inte annat kan de fråga “Honken”. På tal om spelartruppen. Vi kanske blir retade för att vi valt att samarbeta med Veteranpoolen i våra spelarrekryteringar. Det gör inget, för ålder är bara en siffra. Om inte annat kan du fråga Robert Kimby.
