Krönika: Spola "gulligullandet"
Våga älska Oduya, våga älska slagsmål, våga älska och hata, våga vara en supporter.
Det vore så underbart att förnedra Göteborg i ishockey också, och inte bara i fotbollen. För visst är det rent ut sagt förnedrande att förlora mot något man ogillar så ofantligt. Jag personligen kommer att spy galla över allt och alla om vi förlorar mot Frölunda ännu en gång, kalla det barnsligt eller vad ni vill, men att förlora mot ett göteborgslag är att strö salt i såret. Alltså krävs det att Djurgården inte visar en tillstymmelse till nåd och endast producerar mål och smärta i mängder om guldet ska infinna sig i Stockholm inom en snar framtid.
För visst kan vi begära guld, även om det inte kommer ta hus i helvetet om guldet inte går till Djurgården så borde vi kunna kräva det och se allt annat som ett misslyckande. Men det är många aktörer som ska agera innan, under och efter matcherna:
Mer kärlek åt Oduya
Många ser säkert Espen Knutsen och Fredrik Bremberg som de viktigaste spelarna i slutspelet och det är i och för sig sant. Men det finns andra spelare som dessa finlirare är beroende av för att få en så smärtfri passage till målet som möjligt. Det ska dock tilläggas att Espen Knutsen blivit en hel del NHL-inspirerad och därmed delar ut smällar också. Men jag talar naturligtvis om grabbarna, Johnny Oduya, Jonathan Hedström och Marcus Kristoffersson.
Vi måste börja uppskatta dessa spelares attribut och inte se ned på riktiga slagskämpar som försvarar Djurgårdens sköld utan fruktan och verkligen står upp för sina lagkamrater, det kallar jag riktig lagmoral och med det kan man komma långt. Även om etablissemanget är helt anti dessa fasoner så måste vi supportrar stötta dem till hundra procent.
Oduya borde vid det här laget ha skaffat sig ett rykte som gagnar Djurgården - Ingen puttar på Djurgården ostraffat. Espen Knutsen har blivit hårt tagen de senaste matcherna, verkar som att Oduya har lite att göra.
Det behövs lite radikala metoder för att få bukt på det illvilliga spelet mot Espen Knutsen.
Om någon spelare i Frölunda är ute efter att skada Espen Knutsen så ska det direkt smälla utan några krusiduller och på så vis dra en fruktansvärt synlig linje vart gränsen går.
Allt handlar om att sätta sig i respekt, och respekt får man inte genom att agera svärmorsdröm.
Antagonisterna
Det finns dock en grupp i svensk ishockey som kan förstöra detta slutspel totalt. Moralfanatikerna, det vill säga domarna, disciplinnämnden och Kjell Nilsson. Dessa herrar, som inte förstått att ishockey är präglat av extrema känslor som behöver få utlopp i form av harmlösa slagsmål, har tyvärr den makten att kunna stänga av spelare som just deltar i ett slagsmål. Det är bara tragiskt att dessa dilettanter har den makten de har, men låt oss hoppas att de någon gång ger efter majoritetens åsikt och inte delar ut avstängningar till höger och vänster.
Det paradoxala är att svenska ishockeyförbundet tagit allt dåligt från NHL in i elitserien, men lämnat det bästa från NHL som alla gillar - slagsmålen.
Välkomna till Stockholm
Vi supportrar kan inte smälla på Jonas Johnson, det gör säkerligen Oduya åt oss, men vi kan påverka motståndaren och domaren och det enda som behövs är ett verbalt framträdande i 60 minuter. Så låt kärleken och hatet eskalera på läktaren. Våga älska Djurgården och våga skrika ut ditt förakt åt allt som inte gagnar Djurgården på isen. Det är på tiden att vi på läktaren blir en last för motståndarna och en adrenalininjektion för våra hjältar. Dock finns det hinder för oss på läktaren också, dessa "vi-ska-gå-hand-i-hand-och-bara-älska-varandra" - tendenser måste väck.
För det första har vi fans aldrig velat framstå som guds bästa barn. För det andra kommer vi supportrar aldrig ha några moraliska krav på oss att agera goda moralförebilder. Så jag fattar inte varför så många sopar sina känslor under mattan och ger sken till att vara en ständig glädjespridare och moralpredikare. Senast Djurgården besökte Göteborg var månge helt förstörda av den "hätska" stämningen under matchens gång. Man blir ju mörkrädd när man hör sådant, det är precis så det ska vara på varenda match, så snälla, sluta eftersträva en "gulligull"- stämning på läktaren.
DIF mot rubbet!
