Expedition: Linköpings HC (Del 1)
Mikael Musse Håkanson krossar våra Djurgårdshjärtan när han väljer LHC nästa säsong, ett lag som hårdsatsar och som redan nu ser ut att bli elitseriens följetong i pressen.
Någonting är konstigt med nästa säsongs elitserie. Redan nu hamnar fokuseringen någon annanstans än i Karlstad och Stockholm.
”Cluben” är på gång, ”Cluben” från Linköping.
Man vill inte längre vara ett bottengäng och akta sig för streck, man ska vara i toppen och man ska vara självklar i slutspelet.
Och då värvar man. Stora namn.
Senaste namnet på listan är Djurgårdens Mikael Musse Håkanson. En ”äkta järnkamin” som för oss Djurgårdsupportrar har varit nästan synonym med DIF Hockey, en kille med stort DIF-hjärta som man kunde tänka sig kunde gå utomlands för att vara proffesionell och tjäna pengar, men som i Sverige var lika självklar i DIF-tröjan som Charles Berglund var.
Men nästa säsong kommer Musse Håkanson inte spela i Djurgårdströjan. Han fick ett erbjudande han inte ville, inte kunde eller inte hade råd att tacka nej till. Ett bud DIF Hockey inte kunde matcha och Musse Håkanson kommer att finnas i Linköpings tröja nästa säsong.
Det får mig att ställa två frågor:
Hur kommer det gå för Linköping? Hur kommer det att gå för DIF Hockeys själ?
För att börja med Djurgården så finns det redan nu röster som vill göra gällande att DIF Hockey inte har någon själ. Den har man redan sålt ut till sponsorer och hockeyligan och arenabolaget.
Men det finns en liten, om än utrotningshotad själ kvar i DIF Hockey. Vi har suttit på läktaren den senaste säsongen och varit både arga och uttråkade och blivit mer än lagom frustrerade över lagets taskiga insatser på isen. Men vi har inte gett upp. För vi vet att på isen finns det spelare som känner för Djurgården som vi känner för Djurgården. Spelare som Musse Håkanson som har ett engagemang för föreningen och laget och som vi på läktaren kan identifiera oss med. För även om klyschan ”supportrarna är klubbens själ” har blivit något av en fastslagen sanning så är det i laget som supportrarna engagerar sig och skapar själ i. Och laget är spelarna. Spelare väcker känslor och debatt och en spelare som visar hjärta för klubben och laget och i det här fallet DIF-skölden visar att supportrarna inte engagerar sig förgäves. För att om inte spelarna på isen (eller på planen i vilken idrott som helst) visar att de bryr sig om den klubb och det lag de representerar, även om det bara är för en säsong, så tröttnar snart även supportrarna på att stödja dem. För det är viktigt att jag som supporter ser att även spelarna på vilka jag satsar så mycket känslor (och även pengar som det handlar mycket om i dagsläget) bryr sig lika mycket som jag gör att det går bra för laget. För vad ger det mig annars än en känsla av att vi som engagerar oss på läktaren är en kvarleva från en svunnen tid då klubbkänsla och lagmoral fortfarande betydde något i hockey-Sverige och inte bara var något som var Karlstad förunnat?
Musse Håkanson var en sådan spelare som för oss supportrar innebar Djurgårdsidentifikation och ett säkert tecken på att vårt engagemang inte var förgäves.
Det är bara att hoppas att andra spelare visar vilja och hjärta och kan ta över Musses plats hos oss supportrar, om så bara för en säsong, så att man slipper känna att det man engagerar sig i bara är plast även om det är svårt att komma bort ifrån det faktum att idag slets DIF Hockeys själ i ytterligare mindre bitar.
Hade Musse varit fotbollsspelare och LHC en annan allsvensk klubb hade omdömena om Musse och hans nya kontrakt inte varit milda. Svek hade förmodligen varit ett ord som inte räckte alls till att beskriva det som skett utan vokabulären hade tagit sig riktigt grova uttryck.
Och känslan av svek och brustna Djurgårdshjärtan är påtaglig nu, men som hockeysupporter är man (tyvärr) härdad. NHL har plockat Djurgårdare efter Djurgårdare över Atlanten och vi har vetat att klubbkänsla varit andrahandsortering, vi har vant oss vid att spelare kommer och går i elitserien hur de vill och (nästan) när de vill. Att andra elitserielag skulle bli nästa instans att komma plocka spelare, var inte direkt oväntat även om det känns som man blivit rånad av sin granne.
Vi skulle aldrig ha klandrat Musse om han åkt tillbaka till NHL för att tjäna pengar. Kan vi då egentligen klandra honom för att han åker till Linköping för att göra detsamma?
Nej, det kan vi kanske inte göra, men det går fortfarande inte att komma ifrån att oavsett Musses skäl som kan ha varit hur bra som helst, så har hans kontrakt med LHC krossat våra Djurgårdshjärtan.
Räkna med burop när Musse gör mål på Hovet i höst.
Krönikan fortsätter i del två med funderingar kring LHCs satsning.
