Krönika: Bedrövligt slut på bedrövlig säsong
Allt gick fel för Djurgården i slutspelet. Hur kunde det ske?
Det blev ett tidigt slut på säsongen 2001-02 för Djurgården, ut i kvartsfinal mot Frölunda. Det är naturligtvis ett enormt fiasko för de senaste två årens mästare och ser man tillbaka på säsongen finns egentligen inga glädjeämnen.
Speciellt sättet man åker ut på känns direkt ovärdigt. Tre hemmaförluster är illa nog, men när man dessutom bara lyckas pricka in ett enda mål på dessa tre och ytterligare två på de båda bortamatcherna, då skäms man. Jag hoppas verkligen spelarna gör detsamma. Uttrycket åka ut med dunder och brak har knappast passat bättre i elitseriesammanhang. I 50 omgångar kämpade Djurgården för att ta en topplacering så man skulle få hemmafördel i slutspelet. Men ska man förlora alla hemmamatcherna kan man lika gärna komma 8:a i tabellen…
Det värsta med det tidiga uttåget är att det också kan sätta vissa spår i nästa säsong, med tanke på de stora intäkterna laget nu går miste om. Under 7000 betalande hade letat sig till Globen för match 5, och jag förstår verkligen de som stannade hemma. Man får den publik man förtjänar och med det spel man visat upp i de två tidigare hemmamatcherna förtjänade Djurgården inte fler än de som kom.
Egentligen borde man inte vara förvånad över det tidiga slutet. Spelet har inte varit bra på hela säsongen och det känns som det är dags att damma av ett gammalt Mats Waltin-citat, ”Placeringen i serien är det som är godkänt med säsongen”. Det sa han efter 1998-99, en säsong som bar många likheter med årets. Precis som då har Djurgården inte haft ett bra grundspel på hela året och visat upp en smått pinsam lägstanivå mellan varven. Inför slutspelet intalade man sig själv att det kunde gå vägen ändå. Stundtals hade ju Djurgården visat upp ett spel värdigt truppen samt visat att man kunde utmana Färjestad om guldet. Men det skulle visa sig att det enbart varit önsketänkande. Precis som säsongen 1998-99 kom man snett in i slutspelet och laget hade inte moralen och styrkan att resa sig.
Det man framför allt har saknat på isen är en stark ledare. Det visade sig att tomrummet efter "Challe" Berglund var för stort för att fylla. Att utse Nichlas Falk till lagkapten var inte fel, han är det närmaste en kapten man kan komma i truppen, men det känns som Falk har massvis med dimensioner kvar till Challes nivå. Målskyttar, forecheckare och playmakers kan man värva – men en ledare som Challe går liksom inte att värva från ett annat lag. De spelarna måste växa fram i en organisation under flera års tid.
I övrigt får man säga att för många nyförvärv har svikit. Leif Rohlin och Tomas Strandberg har inte alls fyllt en tröja i Djurgården. De har båda kontrakt över nästa säsong, och får de stanna har båda mycket att spela för nästa säsong, sina rykten inte minst. Rohlin kom som VM-spelare för Tre Kronor och har visat upp ett spel som knappt hållit allsvensk klass, det är bara för dåligt.
Jan Pardavy skulle ersätta landsmannen Vladimir Orszagh, något han inte alls lyckats med. Det var knappast för höga förväntningar på honom om man ser till meriterna. Pardavy hade varit en av tjeckiska ligans bästa spelare under de två föregående säsongerna och kom till Djurgården som skyttekung i slutspelet när hans Slovnaft Vsetin vann mästerskapet. Han tog en plats i Slovakiens OS-trupp men nu han har definitivt gjort sin sista match i Djurgården.
Björn Nord har inte heller levt upp till förväntningarna, och har själv sagt i media att han inte på något sätt är nöjd med sin säsong. Förhoppningsvis kommer det motivera honom till att jobba stenhårt på försäsongen för att nå den klass han höll innan han stack till Tyskland.
Det är så typiskt också att när de tunga nyförvärven sviker så har flera spelare dåliga säsonger. Kristofer Ottosson har haft det oerhört tungt hela året och har inte varit i närheten av de höjderna han nådde under guldåren. Mikael Magnusson har inte längre varit säkerheten själv i egen zon och Kyösti Karjalainen kom inte i närheten av den form han hade i slutet av förra säsongen.
En annan sak som lyst med sin frånvaro är glöden. Kanske är det mättnad efter de två gulden? Speciellt märkbart har detta varit i just slutspelet. Medan Frölundaspelarna mer eller mindre handlöst offrat sig för laget och varandra har Djurgårdsspelarna spelat var och en för sig. Man har inte varit villig att ta stryk, ta en smäll och kämpa vidare, även om det gör ont för stunden. Man har inte varit villiga att göra grisgörat framför motståndarnas och den egna kassen.
Trots allt finns det väl något positivt med detta och jag tror Djurgården nu kommer satsa rejält under sommaren för att få ihop ett starkare lag än man hade i år. Något annat finns inte, i styrelserummet är man väl medvetna om att det bara är framgångar som gäller för att Djurgården ska kunna hålla ekonomin uppe på samma nivå som tidigare.
Jag tror inte laget kommer vara i närheten av de NHL-förluster vi drabbats av tidigare år. Nisse Ekman sticker antagligen till Rangers, men jag hyser goda förhoppningar om att Ottosson och Mikael Håkanson blir kvar. Kärnan blir kvar, kort sagt. Man kan vänta sig att 6-7 spelare kommer få foten och förhoppningsvis ersättas av bättre och hungrigare spelare.
För min del tänker jag då inte sitta längre och deppa över säsongen 2001-02. Det är ett avslutat kapitel för min del. Nu tar vi nya tag mot en ny säsong, bucklan ska tillbaks!
