Hoppet tändes på nytt i Scandinavium
Kentas upprepade "Vi spelar bättre borta än hemma" visade sig vara sann, när jag på tisdagkvällen i Scandinavium såg ett Djurgården som var ett Mästarlag.
0-2 mot Brynäs och 2-5 mot Modo har emellanåt känts som en svacka för djup att ta sig ur. Det nochalanta spelet som vi alltför ofta sätt på Globens/Hovets is har lett till domedagsuttalanden om missade slutspel och en påtaglig känsla på läktaren att i år tar det roliga (?) slut redan i kvartsfinalerna. Vi kommer inte att ta ett tredje guld, vi måste börja stålsätta oss på de hån som kommer komma ifrån supportrarna som tillhör lagen med nybyggda arenor, vi måste börja se framåt mot nästa säsong.
Men nyss hemkommen från Göteborg kan jag bara konstatera att Kenta har alltför rätt i sitt "Vi spelar bättre borta än hemma". Så bra som Djurgården var mot Frölunda, vet jag inte om jag har sett Djurgården vara på hela säsongen.
Efter att Frölunda inledde en aning bättre, lyfte plötsligt Djurgården och började spela ishockey.
Farten fanns där, spelglädjen och viljan likaså och om det är så här vi spelar varje gång på bortaplan, så är jag inte det minsta orolig för att slutspelet ska ta slut allt för fort.
Men varför, varför, varför ska jag behöva åka tvärsöver hela Sverige för att få se riktig Djurgårdshockey? Vad är det som gör att det låser sig i Globen? Jag har inget svar på den frågan. Men kanske blir killarna tända av en högljudd, massiv publik som stödjer motståndarna. Kanske vill de visa dem att publiken hejar på fel lag. Vågar man föreslå att vi till Globen ska köpa in två trummor, banka på dessa konstant genom hela matchen och skandera Fröö-lund-a, Fröö-lund-a? Det tycks ju, baserat på en hel match, hjälpa alldeles utmärkt att tända våra killar.
Skämt åsido, jag vet inte vad det beror på. Kanske en högljudd publik som håller igång hela matchen, oavsett vad de skriker. Då är vi i Globen i en ond cirkel och frågan är väl vem som kommer bryta den först? Vi på läktaren eller killarna på isen? Säkert är publikdelen inte på långa vägar det enda svaret på varför spelet låser sig i Globen, men det är en teori jag funderade kring på tåget hem.
Laget, då? Ja, det tycktes som om varje enhet, varje enskild spelare höjde sig rejält över sin ordinarie Globen-nivå. Spelar vi så här resten av säsongen så kommer vi att gå långt och få lag kommer att kunna rå på oss.
Som jag ser det, så var det bara två saker som inte stämde igår:
- Spelet i power play är fortfarande alldeles för dåligt, vilket kan bli matchavgörande i ett slutspel.
- Målvaktsspelet runt kassen. Sergej Naumov, som visserligen var bra igår (att han fick hålla nollan glädjer mig mycket och jag hoppas att det ger hans självförtroende en jättekick inför FBK på torsdag) har en benägenhet att missa pucken när han ska stoppa den bakom mål.
Sådant tar på nerverna. Det krävs att liberon eller närmaste halvback är snabba ner (iallafall snabbare än motståndarna...) samt att Naumov är snabb tillbaka till sin målgård igen.
Box play-spelet däremot fungerade överraskande bra (i ärlighetens namn ska också tilläggas att Frölunda liksom DIF är ett lag som tycks vara handlingsförlamade i power play). Två mål medan Micke Magnusson sitter på botbänken (tack för den hakningen, Micke), fick göteborgarna att först bua, sedan gå hem. Då började den lilla skaran Djurgårdare låta från sin sektion. Det lät vackert.
Annars är jag imponerade av den lilla sektionen Goa Gubbar som höll igång bra hela matchen trots det mediokra Frölunda på isen. Men varför detta eviga bankandet på trummor? Jag lovar att ni varit minst lika bra utan dem. (Trots min lilla ironi högre upp vill jag bara påpeka att nej, jag tycker inte om trummor i hockeytempel. Jag förespråkar helhjärtat ett trumförbud i Globen.)
Sammanfattningsvis så kan jag bara säga för er som inte var i Scandinavium att ni behöver inte oroa er. Djurgården kan spela hockey på ett bra, roligt och underhållande sätt och vi kan vinna. Vi är inte sämre nu än förra året. Matchen mot Frölunda gjorde mig hoppfull om finaler och guld igen.
