Modo segrade i bronsmatchen
Inget stämmer just nu för mästarna. Kollektiv kollaps bäddade för klar Modo-seger. Frylén och Lintner tvåmålsskyttar.
Efter en pigg matchinledning från båda lagen tog Djurgården ledningen med 1-0 efter 12:47. Det var ett elegant powerplaymål av den nyblivne skyttekungen Edvin Frylén. Han rundade iskallt en Modo-spelare som slängde sig och tryckte sedan in pucken i taket. Efter målet ryckte Modo upp sig och tog över matchen helt. Man skapade flera heta chanser och fick även utdelning. Kvitteringen till 1-1 kom efter att Jan Öberg nitat dit en släpphänt Ronnie Pettersson i planket och därefter serverat Mattias Wennerberg öppen kasse. Wennerbergs första Elitseriemål.
Innan perioden var över tog bortalaget även ledningen efter ett tungt skott från Mikael Pettersson som letade sig in i nätmaskorna bakom en skymd (av egen spelare, 400-matcher-jubilerande Magnusson) Sergej Naumov i DIF-kassen. 1-2 var ganska rättvist efter en period där Modo skapat hetare chanser och där Djurgården saknat tyngd i anfallszon.
I den andra perioden forcerade Djurgården kraftigt för att få till en kvittering. Man dominerade spelet stort och vaskade fram den ena klara chansen efter den andra. Niklas Kronwall sköt i ribban efter en elegant soloraid. Nichlas Falk lurade ned Modo-målvakten Tobias Lundström men lyckades pricka hans plock istället för det halvöppna målet. Kronwall missade därefter ett friläge. Utöver detta skapades en handfull andra riktigt fina målchanser. 2-2 hängde i luften, men istället stack Modo upp och gjorde 1-3, hur ologiskt som helst. Efter lång press i anfallszon av den tunga 4:e kedjan Wennerberg-Jan Öberg-Peter Öberg missade Kyösti Karjalainen helt markering på målfarlige backen Richard Lintner, som fick ett friläge och iskallt lurade bort Naumov innan han lyfte in pucken.
1-3-målet blev startsignalen på en kollektiv Djurgårdskollaps som vi sett prov på så många gånger den senaste tiden. 1-4 kom minuten senare sedan Naumov släppt en fullkomligt vansinnig retur på ett skott från Kim Staal. Mikael Pettersson fick öppet mål och kunde göra ett av sina lättaste mål den här säsongen i tom bur. Några minuter senare drar Longstaff på sig en idiotisk utvisning och i powerplay lekte Modo-spelarna upp DIF-fyran på läktaren. Anfallet, med 9-10 direktpassningar inom laget, avslutades med en fösare från blålinjen från Lintner som Naumov slarvade in i egen kasse, 1-5. Matchen hade fått sin andra tvåmålsskytt och det var definitivt avgjort i Globen.
Slutperioden blev en pina där ett patetiskt Djurgården visade upp ett bedrövligt spel och lyckades sätta rekord i antal onödiga offsideåkningar. Underhållningsvärdet, som så ofta när en match är avgjord, var väldigt lågt och det enda positiva var väl att Edvin Frylén också blev tvåmålsskytt efter en egen räd. För övrigt andra matchen i rad som Edvin lyckas sätta två kassar.
Modo hade i den här matchen allt DIF saknade; kyla i de avgörande lägena, effektivitet och ett stabilt försvarsspel. Man vinner matchen utan att imponera, men behövde inte heller göra det då Djurgården fortsätter spela med huvudet under armen. Det enklaste vore att skylla den här förlusten på att Mikael Johansson, Kristofer Ottosson och Nisse Ekman (bland andra) saknades, men riktigt så enkelt går det inte att göra det för sig. Modo kom till spel utan Magnus Wernblom, Tommy Pettersson och Pierre Hedin, och frånvaron av x antal stjärnspelare ursäktar förresten inte övriga spelares mediokra insatser.
Under slutet av matchen hördes ”sparka Kenta” från vår s.k. klack. Vem de i ett sådant scenario skulle vilja ersätta honom med lät de oss inte få höra. Problemen Djurgården har ligger betydligt djupare än på tränarnivå. Även om nu Kenta/Nygårds skulle ha stor del i misslyckandet kan jag inte se ett enda konkret och realistiskt tränarnamn som skulle kunna ta över laget NU och göra ett bättre jobb.
”VÄGRA FÖRLORA” står det i Djurgårdens omklädningsrum. Den skylten går spelarna förbi när de tar sig ut på isen, men just nu verkar de inte läsa den. Det saknas passion och glöd i laget, viljan att vinna är ersatt med mättnad och framför allt, ilskan över en förlust verkar som bortblåst. "Vägra förlora", för mig innebär det uttrycket att man när man hamnar i ett underläge höjer sig och krigar, ger allt för att slippa förlora, slippa känslan efter en förlust. Man offrar hellre sin högra arm än går av isen med 0 poäng. Ishockey är en kampsport. 20 killar som är villiga att offra allt för varandra för att kunna vinna slår i slutändan 20 killar som inte är villiga att göra detsamma, oavsett om de förstnämnda är sämre spelare. När en trupp med så högklassiga ishockeyspelare som DIF stoltserar med denna säsong presterar så dåliga resultat tyder det på en sak; just nu är Djurgården inte beredda att betala priset för att vinna. Det tar sig uttryck som horribla markeringsmisstag och mördande ineffektivitet.
