Krönika: Djurgården måste skärpa attityden
Laget har kapacitet att spela betydligt mer underhållande än man gjort hittills.
Vi närmar oss halvtid i Elitseriens grundserie med stormsteg. Djurgården har som vanligt etablerat sig i toppen och rent resultatmässigt finns inget att anmärka på årets upplaga, spelarna har skött sig med den äran, speciellt med tanke på hur skadedrabbat laget varit. Mathias Tjärnqvist och Daniel Fernholm har varit borta nästan hela säsongen, viktiga kuggar som Nisse Ekman och Leif Rohlin har båda varit långtidsskadade och är just nu på väg tillbaka in i laget. Även Ronnie Pettersson har missat stora delar av säsongen, sedan har de flesta andra Djurgårdarna missat någon match eller två här och där. Faktum är att bara 10 av de 23 spelare DIF använt sig av har kunnat delta i samtliga matcher. Djurgården har inte fått direkt mycket uppmärksamhet och har lite kunnat smyga i vassen bakom Färjestad som dragit ned de stora rubrikerna med sitt nysatta vinstrekord, och blivit utsedda till skyhög guldfavorit. Dock ligger DIF bara 4 poäng efter Färjestad i tabellen, knappast ointagligt med trepoängssystemet.
Gör man en jämförelse med de senaste två säsongerna ser man att Djurgården ligger klart i fas med vad man presterat tidigare guldår så här långt. I år har man plockat 45 poäng på de första 21 omgångarna, att jämföras med 47 poäng i fjol och 42 poäng 1999-00. Väldigt små skillnader alltså, det som framförallt varit annorlunda i år mot tidigare är att Djurgården haft lite mer oflyt i förlängningar och straffläggningar och där tagit färre bonuspoäng än man brukar.
Nej, resultaten är inget att klaga på – med beröm godkänt så här långt. Med spelet dock känns det lite si och så. Djurgården har ett bra lag i år, ett lag som klart kan jämnställas med det lag som vann guldet i fjol. Högsta nivån håller mycket hög Elitserieklass, det jag har en invändning mot är att man sällan ser Djurgården spela tiden ut på den utan alltför oftast är nöjda med de tre poängen vid en seger.
Det är en attityd som finns i Djurgården som jag inte helt tycker om. Tampa-proffset Jimmie Ölvestad beskrev saken ganska bra i en DN-intervju för några dagar sedan: "I Djurgården visste vi att även om vi låg under inför sista perioden, så skulle vi vinna om vi spelade som vi kunde", sa han. Djurgården spelar bra hockey i en period, tar en klar ledning, går sedan ut och gör varken mer eller mindre än vad man ska och kasserar in en trepoängare, den trenden syns ofta i år. Man behöver inte spela bra i 60 minuter för att vinna mot de flesta lagen, och det är ett stort svaghetstecken för Elitserien. Det är för stora skillnader mellan de tre topplagen och övriga helt enkelt; tabellen ljuger inte.
Ett par gånger har det straffat sig, motståndarna har kommit igen och kvitterat. De flesta gångerna har motståndarna inte gjort det. I derbyt mot AIK senast, till exempel, räckte en bra period för seger. 4-0 efter första (med god hjälp av en mer än lovligt darrig AIK-målvakt i Niklas Bäckström) och sedan fick publiken se två perioder mellan lagen som känns som något av det sämsta som spelats i Sverige det senaste decenniet. Djurgården gjorde ytterligare ett mål, bra utdelning med tanke på att man utöver det bara skapade en enda farlig chans på matchens sista 40 minuter...
Nu är det här knappast något nytt, utan så här har det sett ut de senaste 4-5 åren. Man gör vad man ska i stora delar av grundserielunken, varken mer eller mindre. Dock så har det varit fler såna matcher den här säsongen än de två föregående guldsäsongerna anser jag.
Lyxproblem kan tyckas, många lag har inte förmånen att vinna matcherna då de inte är på topp, men jag tycker ändå Djurgården har material till att höja spelet sett till hela matchen ett snäpp till. Jag skulle önska att de framöver inte automatiskt slår sig till ro då man anser sig ha matchen under kontroll, utan fortsätter trumma på framåt och åtminstone försökte bjuda upp under hela matchen. Att man skärper attityden – det kräver mer energi förstås, men det kommer garanterat dra upp underhållningsvärdet i matcherna och tveklöst dra mer publik. Tyvärr får man säga att visa matcher den här säsongen varit alldeles för tråkiga där derbyt senast är skräckexemplet, har svårt att se de stackare som lagt ned 225 kronor för att se eländet komma tillbaka till Globen, i alla fall om man enbart är ute efter att se bra hockey utan speciella klubbsympatier i stan.
Till sist – exotiske engelsmannen David Longstaff börjar mer och mer bli en personlig favorit. Det är en fröjd att se karln fullfölja varenda tackling på äkta torpedvis, även om han ibland tar det till överdrift, som i derbyt mot AIK senast då han fullföljde på en motståndare flera sekunder efter att spelet blåsts av. Smällen han gav Sergei Fokin i Färjestad gick inte heller av för hackor, 100% brittiskt stål kom i full fart och då spelade det inte så stor roll att den ryske bjässen väger över 100 kg: han flög som en vante och Longstaff fick ett (i mina ögon) hårt dömt matchstraff. Men han delar inte bara ut tacklingar på gränsen av det tillåtna utan har nu också börjat visa framfötterna i målprotokollet. Kul att se!
