Malmö straffslog uselt Djurgården
Var det årets sämsta match i elitserien vi såg ikväll? Vi får hoppas på det, för så mycket sämre än så här kan det knappast bli. Ett oinspirerat Djurgården mötte ett ineffektivt Redhawks och det dröjde nästan två och en halv period innan nollan spräcktes.
Jag var övertygad om seger när jag kom till Globen innan match. Hur svåra kunde Redhawks vara? Djurgården skulle ta tre lätta poäng och fortsätta klättra i tabelltoppen.
Det dröjde dock inte länge förrän jag - och resten av Globen med mig - insåg att det inte skulle bli någon enkel DIF-seger. Som det såg ut i den första perioden så verkade det inte bli någon seger alls, åt något håll.
Visst fanns det en chans eller två, men plötsligt hade vår gamle DIF-bekante Andreas Hadelöv i Redhawks mål bestämt sig för att börja visa att han minsann kan och att han är bra mycket bättre än vad hans statistik visar. Redhawks fick också ett mål bortdömt tidigt i matchen. Första perioden var sanslöst tråkig och det enda som egentligen finns att säga om den är att Peter Andersson borde blåst mer i sin pipa. Percys Pågar kan hakas. Som Djurgårdare vill man gärna se att det bestraffas också. 6-5 i skott sammanfattar dock perioden på ett talande sätt.
Andra perioden fortsatte i samma invanda spår. Djurgården inleder med att få ett lagstraff för sex spelare på banan, har vi elitserierekord i det, tro? Redhawks gör dock inget av sitt överläge. Sedan fortsätter slarvet i mittzon, slarvet i försvarszon och slarvet i anfallszon.
Redhawks får dock ses som det något starkare laget denna period, även om man som (vid det här laget) djupt bedrövad DIF-supporter får känna en viss glädje över att de också slarvade bort puck efter puck och var ineffektiva i sina avslut. Emellanåt gjorde Östlund också en del räddningar.
Det som jag tydligast minns från andra perioden är ett friläge som totalt slarvades bort, Djurgårdsspelaren är fri, skjuter inte i första-, andra- eller ens tredjeläget och så var den chansen förspilld. Matchbilden i en sekvens.
I tredje perioden så verkar inte bara killarna på isen utan även publiken ha gett upp. Klacken börjar skrika internramsor till varandra, missnöjet går nästan att ta på och jag vill inget annat än att gömma mig i min halsduk och gråta. Men så händer det plötsligt något. 6.46 in i perioden lyckas Djurgården faktiskt förvalta ett powerplayspel väl och äntligen så spräcker vi den förhatliga nollan genom Leif Rohlin.
Och då börjar tydligen matchen. Det går att göra mål. Vi kan faktiskt spela! Mif Redhawks vaknar också och jagar kvittering, jag har hjärtat i halsgropen av nervositet, för inte kan väl DIF släppa detta nu? Men jo, det kan de. 59.09 kommer kvitteringen, efter att Hadelöv lämnat isen för en sjätte spelare och Kristofer Ottosson sitter på botbänken för en fasthållning. Marcus Thuresson får in pucken (går den inte via en blåtröjad försvarare?) och den lilla, lilla Redhawksskaran på motsatt kortsida vet inte till sig av glädje. Själv måste jag säga att det var ungefär precis vad man kunde vänta sig av matchen.
Jag skrev innan att det borde sluta med tre poäng till Mästarna och hade det varit mästare på isen så kanske det hade slutat så. Men av mästartakterna syntes ingenting och av tre poäng så fick vi ett. Borde vi ha haft det? Jag vet inte det, jag. 0-1 i skott under den mållösa förlägningen, betalade vi verkligen pengar för att titta på detta?
Redhawks vinner straffläggningen efter två fullträffar av två möjliga. Karjalainen och Micke Johansson missar båda två sina lägen. Juha Riihijärvi blir dages skånska hjälte och återigen jublas det borta i lilla Redhawkshörnan. Grattis killar och tjejer från Malmö. Men förlåt att hockeyn i Globen inte blev roligare än så här i kväll.
Lite förvånad är jag också att Sergej Naumov fick vakta båsdörren i kväll. Så bra som han har varit borde han i nuläget vara en självklar förstemålvakt och spela så mycket som möjligt. Det återstår att se vem som får uppdraget mot FBK på söndag, men oavsett vem så får han en riktigt tuff uppgift om inte utespelarna gör bättre ifrån sig än så här.
Stämningen på läktaren går enklast att beskriva i ett ord: Besvikelse. Vi ville ha en seger. Vi fick knappt ishockey.
Mycket missnöje var också riktat till domare Andersson som missade en hel del hakningar och fasthållningar matchen igenom. Dessutom fanns det en rädsla för matchen på söndag.
Sker det inte en rejäl uppryckning överallt på isen så blir det en skojig resa för Färjestad hem till Karlstad. Men å andra sidan så har vi sett Djurgården varva toppmatcher med bottennapp förr och skam den som ger sig!
Vi kommer tillbaka till Globens läktare och Djurgården Hockey kommer tillbaka ut på isen. Taggade och fulla av en vilja att visa FBK att 6-1 var ett misstag, likaså kvällens match. Det hoppas jag på - allt vad jag kan.
