Krönika: Säsongen hittills
Hög spelaromsättning hindrar inte Djurgården från att inta sin traditionella topplacering i Elitserien.
Ny seger i Scandinavium igår – faktiskt den femte i rad i det som förr var något av en skräckarena för Djurgården. Rapporterna talar dessutom om att DIF fortsatte på den inslagna vägen nere i Göteborg, att bli utspelade långa stunder av matchen men ändå åka hem med fler poäng än Frölunda. Så var det även ifjol. Efter den andra matchen, 4-3 till DIF trots 40-32 i skott till Frölunda, sa Tommy Boustedt på presskonferensen att "vi kan inte spela bättre än så här".
I dagens GP talar Frölunda-veteranen Patrik Carnbäck om Djurgårdens vinnartradition, något som DIF verkligen har i överflöd. Ännu en gång kraxade olyckskorparna om att Djurgården på grund av alla tunga spelarförluster inte skulle kunna återupprepa fjolårets bedrift. Men alla bra spelare försvann inte. Stjärnor som Nichlas Falk, Kristofer Ottosson och Mikael Johansson samt trotjänarna Mikael Magnusson och Ronnie Pettersson för att nämna några kuggar stannade kvar och i dessa spelare finns en intränad vana, nämligen att vinna, att alltid vara ett topplag. Dessutom återkom två riktiga Djurgårdare, Björn Nord och Mikael Håkanson, som är stöpta i samma anda.
Det är dock inte bara vinnartradition som gjort att Djurgården även i år är med i toppen av tabellen och är en av favoriterna till ett tredje SM-guld på raken. Man har ersatt de förlorade spelarna med andra som är lika bra, toppnamn som Leif Rohlin, Nisse Ekman och Jan Pardavy exempelvis. Slovaken har väl visserligen hittills varit något av en besvikelse sett till poängproduktionen, men har glatt underhållningsmässigt med många snygga dragningar och passningar. Det är nog bara en tidsfråga innan det lossnar rejält för honom, för kapacitet finns det tveklöst.
Spelare som David Longstaff, Jörgen Rickmo, Johan Forsander och Matthias Trattnig är mer klassiska torpedtyper, killar som fullföljer tacklingarna och checkar på ett bra sätt. Summering, Djurgården har ett spelarmaterial som håller hög Elitserieklass och därför är man också med i toppen av tabellen.
Ingen enskild position har väl blivit så tvistad som målvaktsposten efter Mikael Tellqvists sorti till Toronto. För varje positivt ord om Thomas Östlund/Sergei Naumov har det funnits 50 negativa. Kritiken har knappast oväntat visat sig felaktig, och Mats Waltin förblir mer kunnig än de flesta av Djurgårdssupportrarna. Målvakterna har fått stå 7 matcher var hittills, och är bevisligen statistiskt bättre än vad Tellqvist/Holst var under fjolåret. Senaste tiden har Naumov fått förtroendet och tagit vara på chansen – nu fyra matcher i rad med bara ett insläppt mål. Sådant underlättar för att vinna matcherna...
Visst, varken Östlund eller Naumov är lika bra som Tellqvist, som ju stått i en egen klass under hans år i Djurgården. Men de håller klart god Elitserieklass och det i kombination med Djurgårdens starka försvarsspel gör att laget i vanlig ordning tillhör de som släpper in minst mål bakåt.
Något negativt som kan sägas är Naumovs (för oss supportrar) obehagliga vana att ge sig ut på hiskeliga utflykter bakom och runt mål i stundtals rena rama René Higuita-andan. Om det nu skulle visa sig att det blir Sergei Naumov som är förstemålvakt ("Osten" är fortfarande med i racet) när det börjar bli dags för kvartsfinaler blir det en kostsam historia för sjukvården i Stockholm, då gissar jag att man nog får ha bortåt 200 ambulanser på stand-by utanför Globen. En efter en kommer nämligen Djurgårdssupportrarna att behövas bäras ut på bår med hjärtattack, efter att ha bevittnat ännu en av lettens utflykter...
Powerplay har varit något av Djurgårdens adelsmärken de senaste åren. Under de två guldsäsongerna har Djurgården i 119 grund- och slutspelsmatcher gjort inte mindre än 131 mål i powerplay, ett snitt på en bit över ett PP-mål per match alltså. Den här trenden har hållit i sig även i år med 14 powerplaymål på lika många matcher, och skam vore väl annars, med tanke på att Djurgården är ännu bättre i år med en man mer på isen än i fjol. Då saknades det framförallt en bra skytt länge, tills Daniel Tjärnqvist klev fram och började träffa mål med sina tunga slagskott. I år har vi Björn Nord, och han är en betydligt bättre skytt än Tjärnqvist. Dessutom är Håkanson, Rohlin, Pardavy och Ekman utpräglat skickliga i powerplay, snäppet bättre än fjolårets motsvarigheter. Lägg till detta då Ottosson, Falk och Micke J så ser man att det är trångt om istiden i numerärt överläge.
Djurgården toppar också boxplaystatistiken, mycket behövligt då Djurgården fått spela mest tid i numerärt underläge efter AIK. I fjol var spelet med en man mindre knackigt värre under stora delar av grundserien, men i slutspelet skedde en markant skillnad och man höjde effektiviteten. I år har det spelet varit outstanding, strålande helt enkelt. En viktig kugge jag gärna vill framhålla när det gäller boxplay är Björn Nord. Han har blivit klasser bättre defensivt under året i Tyskland och spelar betydligt mer resolut i egen zon numera, betydligt aggressivare, och har varit en klippa därbak, härlig att se. Ett annat nyförvärv som får mycket istid i boxplay är nyttige ex-AIK:aren Tomas Strandberg, rutinerad som han är står Strandberg ofta på rätt plats, vinner sedan många tekningar och närkamper dessutom.
Slutligen – vikten av en bred trupp kan inte nog betonas. Speciellt nu som Djurgården har Daniel Fernholm, Johan Garpenlöv, Mathias Tjärnqvist, Kyösti Karjalainen och så även då Nisse Ekman, i och med Frölundamatchen, på skadelistan. Utöver dessa har Djurgården tidigare fått undvara Leif Rohlin (handskadad), Nichlas Falk (ryggproblem samt sjukdom), Kristofer Ottosson (sjuk), David Longstaff (knäskada), Johan Forsander (fotskada) samt Andrei Ignatovitch (höftskada) i några matcher var tidigare under säsongen.
