Högsanders Hörna: Järnkaminerna och North Bank - ett samarbete vi aldrig glömmer
Äntligen! Första nedsläppet. Som vi har längtat när sommarsolens strålar har träffat våra fönster och det enda vi har kunnat tänka på är tunga tacklingar, snygga uppspel, luriga dragskott och stenhårda slagskott.
Det är den 16 september 2010. Jag sitter på ett nästan fullsatt Hovet och tuggar på mina naglar. I rinken är tempot skruvat till max, benen på spelarna går som trumpinnar mot isen. Det står 1-1. Josef Boumedienne har precis crosscheckat Fredrik Bremberg och tvingats kliva av isen efter att domaren dömt matchstraff. Hovet fylls av busvisslingar och när Kris Beech lägger in 1-2-målet känns det tungt. Men Djurgården ger inte upp. 14 minuter in i den tredje perioden lyckas John Norman trycka dit kvitteringen och bara 20 sekunder senare smäller Mathias Tjärnqvist in sitt andra mål för matchen. Med ett leende på läpparna lämnade jag min plats på Hovet för att trängas med nöjda supportrar på tunnelbanan: det märktes att alla i vagnen kände sig nöjda över att säsongen äntligen hade dragit igång.
Vi har tunga dagar bakom oss. När Stefan Liv och hans lagkamraters liv slets från oss grät hela världen. Vi samlades för att minnas, för att hylla våra hjältar och våra medmänniskor. I dag är det premiär för Djurgården, men också för HV71: laget som har tagit katastrofen som en saftig käftsmäll. Tillsammans ska Djurgården och HV71 lyfta fram kärleken, ta ett sista farväl innan allvaret drar igång: innan vardagen knackar på och sträcker ut sin hand för att berätta att det är dags att gå vidare, men aldrig glömma.
Vi kommer att få se ett samarbete: ett tecken på hur vacker kärleken i den här världen är. Hur den kan krossa alla ramar som vi placerar varandra i, hur den kan hitta vägar som maskrosorna gör när de spränger sig genom asfalten. Järnkaminerna ska tillsammans med North Bank skapa ett tifo för att hylla Stefan Liv. Jag behöver inte ens förklara hur stolt jag blir, hur varm i hjärtat jag känner mig. Det här är ett tecken på gemenskapen som finns i sporten, men också ett tecken på människans förmåga att visa respekt för varandra. Det är en höjdpunkt: ett samarbete som vi aldrig ska glömma.
Vi har gått och väntat på nedsläppet. Tjafsat mot varandra under försäsongen, jublat åt nyförvärv och läst om ett smygande favoritskap som har fått vissa att känna en oro. Djurgården har alla förutsättningar i världen att få kränga på sig guldhjälmarna när säsongen är slut: men det är mycket som ska klaffa, många bitar som fortfarande ligger under sängen och väntar på att bli upptäckta. Vi vet inte speciellt mycket. Därför känns det extra skönt att veta att det snart börjar, att vi äntligen får se våra hjältar spela ut sitt allvar när träningsmatcherna började kännas rätt meningslösa.
Vi rusar mot en intressant säsong. Det finns många lag som kan utmana, som kan peta ut ögonen på experterna. För Djurgårdens del gäller det att försvaret sköter sina uppspel, att anfallarna naglar fast pucken i anfallszonen så vi får uppleva långa anfall med mycket energi. Det var så laget senast tog sig till finalspel. Och så behöver vi också en utpräglad poängmaskin: kanske exploderar försäsongskungen Marcus Nilson redan i kväll? Eller varför inte Mathias Tjärnqvist som stänkte dit två puckar för nästan exakt ett år sedan. Vi kanske ska gissa på att Gustaf Wesslau spikar igen fullständigt? Eller kanske…
Äsch, jag börjar bli trött på att gissa – snälla, släpp pucken nu.
