Högsanders Hörna: Irriterande hemmafans
Drog med min kusin till Scandinavium när Djurgården var på besök. Det var första gången jag fick se Frölundas borg med egna ögon. Jag gillade inte det jag såg.
Det finns något äckligt med att förlora på bortaplan. Speciellt om man är på plats, fastkilad i en nött stol och tvingas slitas sönder av motståndarnas jubel. Omgivningen blir ett minfält av irritation och varje hemmasupporter som ler blir som en sticka i ögat. Saker blir tydligare: när det numerära överläget inte fungerar skrattar mina grannar, väser att ”Marcus Nilson är så jävla dålig”. Och när pucken passerar min kära mållinjen, den som jag vill försvara till varje pris, exploderar det. Jävla glädjefnatt. Från höger. Från vänster. Och det känns hemskt att sitta i den glädjen: den som jag inte kan eller vill dela.
Människor i fel färger gör sig skyldiga till irritationsimpulser som känns starkare än stötarna som skjuter till hjärnan när jag tittar på ”Gäster med gester”. Allt som hemmafansen gör: varje liten blinkning, varje euforisk klappning får min kropp att skälva. Det sätter mig i gungning, skapar en vidrig känsla som pulserar från hjärtat. Jag måste slå ifrån mig, hitta ett sätt att överleva omgivningen. Hitta ett sätt att överleva atmosfären som får mig att må sämre och sämre. Ska jag skrika på domaren? Äsch. Ska jag börja slänga käft med min irriterande granne? Knappast. Ska jag skrika ”Djurgården” så högt att hela hemmaklacken vänder sig mot mig och skanderar ”efter matchen”. Nej, skit samma…
Jag fortsätter så ett tag, försöker hitta ett medel, något som gör min hockeyexistens lite enklare. Men det känns förgäves. För det står alldeles still. Min hjärna har sjunkit ihop, besvikelsen över förlusten är för stor. Över ineffektivitet, den jävla måltorkan och det osmickrande tabelläget. Utan att säga ett ord rafsar jag åt mig höstjackan när arenans hemmasupportrar brister ut i ett segervrål. Min stol smäller till mot ryggstödet på grund av den inbyggda fjädringen, jag pressar mig förbi några blonda ungdomar med alldeles för stora Frölunda-tröjor och rusar ner för de benhårda trapporna.
Med bestämda steg lämnar jag arenan. Jag försöker förklara för min kusin hur jag kände, hur irritationen steg när Djurgården blev nollade till hemmapublikens förtjusning. Hur varje rörelse, varje utfall från en glad hemmasupporter blev en flisa i huvudet. Jag hade ingen aning vart jag ville komma med mina frustrerade ord, inte heller om han kunde relatera till min upplevelse.
Det visade sig att han kunde det. Han - som är inbiten i Norrköpings fotbollslag - mindes tillbaka på en match mot Syrianska. När bortalaget smällde in 1-0-målet vände sig en supporter till Syrianska om mot min kusin och hans sällskap och skrek ”sååååjaaaa” för att gnida skiten i ansiktet. ”Det kändes som att jag kunde slå ner honom”, förklarar min kusin, skrattar och fortsätter: ”Det roliga var att vi lyckades vända matchen och vann med 2-1".
Jag ler till när vi kryssar fram på Avenyn i höstkylan. Förlusten är redan glömd.
