Högsanders Hörna: En nutida brottsbekämpare
Tiden går fort, åren har sprungit iväg. Jag märkte det när jag satt hos frisören för ett par veckor sedan och möttes av en ung man i spegelbilden. Men det spelar ingen roll, det räcker med ett namn för att slita ut min ungdom: Fredrik Bremberg.
Jag är född på 90-talet. Hela det årtiondet har blivit till romantiserade minnen som jag har tagit med mig in på 2000-talet. Jag vet inte varför jag älskar att linda in nostalgin runt mitt hjärta. Ibland blir jag nästan rädd för mig själv. Jag beter mig som en väldigt gammal man som tänker tillbaka, skrockar och säger: ”Jag minns den tiden när barnprogram var fritt från animationer och slarvig berättarteknik”. Jag kommer på mig själv, mitt i detta rus av minnen som luktar nyöppnade ishockeykortspaket och lördagsgodis.
Det här karaktärsdraget bubblar upp till ytan just nu. Just nu ligger det och lurar mer än vanligt. Det hela började med en övergång som fick hela min ishockeyvärld att vändas. I premiärmatchen mot HV71 förra säsongen skrinnade Fredrik Bremberg runt på isen i fel tröja. Det kändes konstigt, skumt i skallen. Som en komplicerad matematisk formel som man aldrig lyckats lösa, som har legat där i en evighet och pekat finger.
Mina komplicerade tankar visade sig inte vara särskilt svårlösta. Fredrik Bremberg är en hjälte i mina ögon. En nutida brottsbekämpare där skurkarna hette Linköping och Frölunda. Och genom hans speciella skridskostil, förmågan att hålla pucken från motståndarna och de nästan äckligt känsliga handlederna sköt hans sig fort in i mitt hjärta. Jag har flera gånger spekulerat i Brembergs betydelse för Djurgården: och alltid kommit fram till att jag är väldigt osäker på om laget hade klarat sig kvar i elitserien utan honom. Så viktigt var Bremberg för Djurgården innan han försvann.
Du kanske tycker jag överdriver? Ja, det kanske jag gör. Mitt nostalgiska hjärta har spelat mig många spratt, förskönat passerade tider. Men det stoppar inte mig från att minnas Bremberg som en matchvinnare, en spelare som kunde göra det oväntade och, nästan helt själv, plocka hem tre livsviktiga poäng.
Nu är Bremberg ledig. Klubblös. Efter att HV71 inte kunnat erbjuda honom en avgörande roll, där han trivs som bäst, fick han sparken.
I samma veva går Djurgården trögt. Laget har inte lyckats nå upp till sin fulla potential på över ett år. Förra säsongen var ett bottennapp där framträdande spelare inte lyckades visa sig från sin bästa sida: exakt samma sak råder den här säsongen. Det är frustrerande att se Djurgården spela just nu. Laget kan nå en skräckinjagande nivå, men istället har hela kugghjulet kört fast och den kreativa offensiven finns inte där. Finalsäsongen är bortblåst och kvar ligger just nu ett lag som kämpar med sig själv, som inte hittar rätt vägar genom motståndarnas försvarslinje. Som är så uddlöst att det känns som att varje anfall slutar i sarghörnen.
I dessa tider blåser jag av dammet runt mitt nostalgihjärta och öppnar upp varje fantastiskt minne som finns. Jag släpper ut galna målfester, guldfärgade hjälmar och våg efter våg av skratt och glädjetårar. Någonstans mitt i smeten av alla minnen skrinnar en hjälte runt. Det är enkelt att känna igen honom. Han har en speciell skridskostil, en förmåga att hålla i pucken och nästan äckligt känsliga handleder. Han är en nutida brottsbekämpare med nummer 23 på ryggen.
